Annons

Nya medier-bloggen

Anders Mildner

Anders Mildner

En rånare stod inne på banken, polisen grupperade sig utanför. Skrämda men nyfikna stockholmare kikade fram bakom avspärrningarna tillsammans med reportrar utrustade med webbkameror.

Händelsen, som utspelades på Östermalm i förra veckan, var ett exempel på närmast klassiskt nyhetsdramatik: den berörde många, tog plats mitt i offentligheten och gick att följa i realtid.

Fram till alldeles nyligen har den naturliga frågan vid liknande situationer varit vilken tidning eller vilket etermedieföretag som man skulle följa för att få den bästa bevakningen.

Under de timmar som rånförsöket pågick dök dock en helt annan fråga gång på gång upp i mina flöden:

– Vem är i närheten?

Vad folk undrade var alltså vilka vanliga människor som befann sig i området.

Det mest intressanta med frågan var att den ställdes trots att utsända reportrar redan var på plats och bevakade utvecklingen sekund för sekund.

……….

En gång för många år sedan satt jag i en bil utanför ett hus i Blekinge där en restaurangägare alldeles nyss hade blivit rånad.

Han ville inte riktigt tala om saken, jag ville inte riktigt pressa honom. Jag var ung och grön, situationen kändes obehaglig.

Sådana saker brydde sig kvällstidningens mer garvade utsände sig betydligt mindre om. Och nästa dag talade den rånade restaurangägaren ut på ett helt uppslag, med namn och bild.

– Det var ju fan, gnällde nyhetschefen på min tidning. Vi ska väl inte bli slagna på hemmaplan av våra konkurrenter!

Och jag höll med. Skulle den stackars mannen ändå prata, kunde han ju lika gärna ha gjort det med oss.

Vad var det då min text saknade?

Bilderna, så klart. Men också citaten, intimiteten och den levande och närvarande berättelsen. Mer än något annat är det dessa saker som skiljer en bra nyhetsbevakning från en ordinär. Att ha kommit ett steg längre. Att ha tagit sig förbi avspärrningar. Att ha klivit in PÅ scenen och fått berättelsen INIFRÅN.

……….

Den stora förändringen i dagens medielandskap är att vanliga människor, överallt, står och sänder. Oavsett till vilken plats man kommer, finns det någon som via sin telefon berättar vad som sker just där, just då. Och som publicerar detta på You Tube, Flickr, Facebook, Gowalla, Twitter eller någon annan av alla tjänster som finns att välja mellan.

De traditionella medierna – som för varje år har allt färre anställda journalister inom sina företag – måste fortfarande, precis som förut, åka ut till de platser där nyheterna tar plats.

De måste fortfarande ta sig förbi avspärrningarna, leta upp de inblandade, locka ur dem citaten och lyckas förstå sammanhangen rätt för att kunna återvända med något som klarar av att mäta sig med vad konkurrenterna presterar.

Som mediekonsumenter är det numera av just denna anledning inte lika naturligt att vi vänder oss till professionella journalister. I stället undrar vi i allt större utsträckning vilka människor som redan befinner sig på plats. Eftersom vi ju har goda skäl att anta att någon faktiskt gör det.

Att det under råndramat också dök upp undringar om någon twittrade inifrån banken är alltså helt naturligt.

Vi har vant oss vid att ALLTING skildras i realtid och det vore egentligen inte så konstigt om någon skulle lyckas få iväg ett gäng tweets från ett gisslandrama.

……….

Det här innebär inte att traditionella medier kommer att bli onödiga.

Själv följde jag till exempel Expressens webbrapportering från råndramat på Östermalm, som fungerade väldigt bra.

Och det är lätt att se hur en sådan rapportering skulle kunna featuriseras genom ökat understöd från hemmaredaktionen, vilket hade gett reportern mer information att berätta om (Vad är nationella insatsstyrkan? Vilken utrustning har den? Hur många rån begås i landet? Hur reagerar gisslan på den här typen av situationer? Och så vidare.)

Däremot tror jag att att utvecklingen kommer att betyda något för publiceringsetiken, vilket Expressens chefredaktör verkar tvivla på.

Realtidssändningar från extraordinära nyhetshändelser har förekommit sedan lång tid tillbaka. Även om den kanske mest kända – Bo Holmströms ”Lägg ut! LÄGG UT!!” – faktiskt aldrig lades ut, hur mycket han än skrek.

Dagens utveckling pekar mot en framtid där det inte kommer att räcka med att erbjuda publiken den egna bevakningen från den här typen av nyheter.

Det är ju så uppenbart att en sändande allmänhet kommer att kunna bidra med en uppsjö av vinklar, innehåll och fakta som de tillresta reportrarna aldrig kommer att hinna snappa upp.

Alltså måste allmänhetens röster dras in i mediernas flöden.

En rad tidningar har redan insett detta, och har låtit Twitter- och Flickr-flöden strömma in på de egna sidorna under extraordinära händelser och uppseendeväckande engagemang.

Det problem som då uppstår är att publiceringsetiken reduceras till att handla om ett val: av eller på.

Sända allt eller inget.

Det är ju detta val man gör när den utsända reportern slår på sin webbkamera framför ett rånardrama (även om Thomas Mattsson så klart har rätt i att det finns en del finlir man kan fundera över, som till exempel zoomningar).

Från och med nu kommer allt större del av nyhetsrapporteringen att ske i realtid. Det innebär en otrolig höjning av det dramatiska elementet i journalistiken.

Men utvecklingen föder också ett rejält dilemma. Man nämligen inte sålla i realtidsrapporteringen – då är den ju inte längre i realtid och kommer inte att betraktas som lika relevant.