Hur klarar vi av det, egentligen?

För 24 år sedan satt jag i en militärförläggning och gjorde ett telegrafistprov.

Inte vet jag varför jag hade fått för mig att jag skulle bli telegrafist. Man visste inte så mycket på den tiden. Eller så hade någon sagt att det var en vettig tjänst och gett mig rådet: Säg att du vill bli telegrafist. Hur som helst stegade jag in till mönstringen och sa med den myndiga röst som bara en spetig 18-åring kan uppbringa: Jag vill bli telegrafist!

Jaja, sa den luttrade mönstringsförrättaren med en suck och skickade mig till testsalen efter det att en rad mer eller mindre förnedrande läkarundersökningar hade genomförts.

Och där satt jag och försökte sända och ta emot alla dessa knackande läten.

Till en början gick det helt okej. Så var det för alla.

Sedan var det dags att skilja agnarna från vetet eller hur man nu sa i det militära och testledaren började därför lägga till en massa krigsljud: granaters som scccchviisshade förbi, bomber som briserade – BOM! – och kulor som ven: shiii, shiiii, shiiiiii.

Jag tappade naturligtvis koncentrationen direkt. Bomber? Kulor? Granater? Hallå, kan man få gömma sig någonstans eller?

Nu existerar inte den där situationen längre. Den allmänna värnplikten är borta. Men ibland undrar jag om inte telegrafisttestledaren skulle ha slagits med häpnad av dagens generation som knappast skulle ha varit så lättdistraherade som jag.

För ärligt talat: några störande ljud i bakgrunden är ju en baggis jämfört med den situation som vi har idag.

Och kanske är det dags att vi börjar att prata om den. När jag skriver detta har jag ingång följande saker på min dator: Facebook, Twitter, Adium, Vienna och Spotify. Samt mailen, så klart.

Alla program bygger på interaktivitet och pockar ständigt på min uppmärksamhet genom att skicka signaler, meddelanden och låter ikoner studsa över skärmen för att jag ska se vad som händer JUST DÄR, JUST NU.

Min telefon ligger bredvid och tar ständigt emot information som hoppar upp och drar till sig min blick: från sms, Gowalla, Foursquare och en massa andra program som mina vänner använder. Sedan kan ju så klart folk ringa till den också. Och runtomkring mig har jag trevliga kolleger som jag vill prata med.

I veckan skrev jag en krönika om hur de ständiga uppdateringarna skapar en värld där vi alla får nya deadlines, hela tiden. Det är i alla fall så det känns.

Stressen att vi ständigt ska skapa innehåll kring våra liv ökar i takt med att vi begär att allt fler stunder i livet ska bekräftas av andra för att vara värda något för oss.

Till detta kommer arbetssituationen. Och samtidigt som det är fullständigt uppenbart att vi behöver dessa verktyg – i alla fall många av dem – för att kunna göra ett bra jobb, så kommer ofrånkomligen verktygen i sig att leda till vissa problem.

Hur behåller vi nätverken och kontakten med det flöde som vi har så mycket nytta av, samtidigt som vi inte imploderar av ackumulerad stress och undviker att fastna i en ond cirkel av falska och skapade bekräftelsebehov.

Ja, hur gör vi?

Hur gör ni?