Annons

Nya medier-bloggen

Anders Mildner

Anders Mildner

Det är inte alltid jag vill höra ett radioinslag när jag söker på Sveriges radios sajt. Det är inte alltid jag vill se ett tv-program när jag letar på Svt.se.

Inget märkligt med det: jag sitter ju nästan aldrig framför en tv och det händer extremt sällan att jag slår på en radio.

Att jag ändå kan tillägna mig så mycket tv och radio beror på de senaste årens snabba rörelse mot ett fullständigt plattformsoberoende, där det från bolagens sida ses som lika naturligt att jag tar del av deras produktioner i min dator eller telefon som i en fast tv eller radio.

Kanske kan man betrakta det som en naturlig reaktion på utvecklingen att många verkar vilja dra i bromsen och säga: Eh, hallå, det räcker bra så. Kan det inte bli som förut igen?

Och det är ju inte så konstigt. De senaste åren har förändringshastigheten bara gått snabbare och snabbare. Men de steg som ligger framför oss kommer nog att upplevas som ännu mer hotande av många.

Det finns nämligen skäl att anta att publikens intresse nu i allt större utsträckning kommer att riktas mot informationens innebörd snarare än informationens utformning.

Så är det till stor del redan i dag. Följer vi strömmarna i flödet kring en uppmärksammad nyhet – ta till exempel Bjästa som exempel – så kastas man snabbt runt mellan olika kanaler: en text på webben länkas och skickas ut via twitter, där diskussionen sedan länkar till ett tv-inslag med en skriven debatt häftad vid sig.

Till denna finns det läsarkommentaer, som i sin tur pekar mot tidningsartiklar, diskussionsforum och bloggar.

Lägger vi ens märke till om texten låg hos ett tv-bolag eller en tweet kom från en radioreporter?

Bryr vi oss – och i så fall varför?

Den här rörelsen mot formoberoende är kanske främst tydlig inom public service-företagen – eftersom deras verksamhet varit så klassisk i formerna under så lång tid – och det är därför inte helt oväntat att just utvecklingen inom dessa bolag också möter stort motstånd. Av många skäl.

Men det är faktiskt svårt att se hur SR och SVT skulle kunna hitta en annan väg framåt än att satsa på en bredd i både plattformar och medier.

Många har sett Uppdrag Gransknings reportage om Bjästa vid det här laget. Men extremt många fler har tagit del av diskussionen i skriven form, varav mycket material finns utlagt på SVT:s egen sajt.

Skulle det inte vara en del av public service-uppdraget att spela en så bred roll som möjligt i förmedlingen av denna nyhet – speciellt med tanke på hur mycket desinformation som just händelserna i Bjästa har omgärdats av?

Jo, naturligtvis. Det samma gäller SR.

Vi som gillar public service, har all anledning att stötta en bred och innovativ internetutveckling från dessa företag. Och lyssnar man bara finns redan massor av intressanta förslag på hur man skulle kunna gå tillväga.

Däremot innebär det nog inte att utvecklingen kommer att att vara problemfri.

Jag tror till exempel att det under den här resans gång kan hända något med hur vi betraktar det som har producerats.

Tv och radio har länge haft en särställning inom journalistiken. I mycket större utsträckning än de hårt mallade nyhetstexterna – nästan samtliga paketerade i anonym nyhetsbyråstil – är tv eller radioinslag fortfarande verk som ofta har en personlig ton (även om också dessa har mallats mer och mer för varje år som går).

Nu blir det dock mer och mer uppenbart att publiken letar efter bollbar information, sådan som vi kan skicka vidare med till exempel ett twittermeddelande.

Det vill säga: läser jag en text i tidningen som berör mig, vill jag omedelbart dela detta med andra och berätta hur jag blivit berörd. Ser jag ett inslag på tv som jag tycker är viktigt, vill jag göra samma sak.

Reportrarnas verklighetsbilder bryts ned och förvandlas till arbetsmaterial som vi skickar runt mellan oss.

Vi kommer alltså att se en stor mängd fragmentariska mediebitar flyga omkring och tillägna oss kunskap genom att diskussionen kring dessa smulor skapar ett sammanhang med ett helt annat djup än vad den enskilda artikeln eller tv-inslaget i de flesta fall kan ge.

Men eftersom vår grundinställning då antagligen är att vi bryr oss mer om innehållet än om formen, så är det nog rimligt att anta att verkshöjden fortsätter att bli mindre intressant för de medieföretag som producerar nyheterna. Det viktiga blir att innehållet låter sig bollas runt bland publiken.

Den stora frågan är alltså om utvecklingen kan leda till ÖKAD mallning, till att de egensinniga rösterna försvinner ännu mer från de traditionella medierna.

Jag vet inte, men kanske döljer det sig ett framtida public service-uppdrag här: att vara den instans som också tillhandahåller en verkshöjd som i sig själv är värd något – på ALLA plattformar. Att låta de egna rösterna bli tydliga igen i en tid som går i direkt motsatt riktning.

Det vore i så fall en uppgift att bita i.