Medborgardialogveckan, del 4

För några månader sedan ringde jag till utrikesministerns pressekreterare och undrade om det var möjligt att få ut inlägg från utrikesministerns blogg som hade modererats och blockats bort.

Jag fick precis det svar jag hade väntat mig. Det vill säga inget svar alls.

Frågan om huruvida modererade inlägg på en blogg kan anses vara offentliga handlingar är bara ett av de nya dilemman vi plötsligt står inför – och som vi ännu inte har någon bra lösning på.

Exemplet med de bortplockade blogginläggen är hämtat från Nicklas Lundblads tankeväckande skrift ”Tre reformer för offentlighetsprincipen i informationssamhället” (ladda ned pdf här), som jag verkligen kan rekommendera i sammanhanget. Här finns mängder med viktiga frågor att diskutera. Frågor som dessutom är alldeles för känsliga för att komma i närheten av den valrörelse som just nu pågår.

Vanligtvis ställs det – med rätta – höga krav på offentliga myndigheter när det gäller medieutvecklingen. Det är självklart att myndigheterna ska hänga med i sin samtid. Det är självklart att de ska underlätta medborgarnas hantering av offentliga uppgifter och ligga i frontlinjen när det gäller öppenhet, transparens och delaktighet.

Samtidigt måste vi kunna erkänna att situationen inte är helt oproblematisk.

Ett av problemen kan möjligen sägas hänga samman med att all kommunikation och även alla identiteter börjar bli plattformsoberoende.

På samma sätt som det medför en viss problematik för Svt eller Sveriges radio när tv:n eller radion inte längre är naturliga val när publiken ska ta del av de program som produceras, så innebär det vissa knepigheter för det offentliga när de traditionella kommunikationskanalerna – pressmeddelande, presskonferens, utskick, intervjuer med utvalda reportrar – minskar i betydelse och ersätts av en brokig flora av sociala medier.

För vilken är egentligen den huvudsakliga plattformen för offentlig kommunikation? Rätt svar: det finns inte längre någon.

Carl Bildts blogg är ett utmärkt exempel. En person på UD berättade en gång för mig att det första personalen där gör på morgonen, är att gå in på utrikesministerns blogg för att få reda på vad Carl Bildt håller på med.

Och om utrikesministern på det här sättet löser upp både de interna och externa informationsplattformarna genom att kommunicera via wordpress istället för med UD:s brevpapper, ja, varför skulle då inte övriga anställda inom departementet kunna göra precis samma sak?

Problemet är bara att vi då går in i en ny terräng, där vi ännu inte vet var det personliga slutar och det offentliga börjar, just eftersom de nya kommunikationsformerna i så hög grad bygger på den enskilda individens filtrering av vad som sker.

Vi vet faktiskt inte ens med säkerhet hur vi ska betrakta Carl Bildts blogg.

Otvivelaktigt går vi mot en tid av ökad dialog mellan medborgare och myndigheter. Men frågan om vilka rättigheter eller vilken insyn i det samtalet som vi har, ja, den ligger för närvarande helt öppen.