Annons

Nya medier-bloggen

Anders Mildner

Anders Mildner

Piratbyrån tystnar. Efter sju år har lobbygruppen/tankesmedjan (eller vad man nu vill kalla den för) bestämt sig för att det får vara nog.

Och på ett sätt är det logiskt. Piratbyrån har, precis som Marcin de Kaminski skriver, överlevt sig själv.

Någon egentlig verksamhet har inte bedrivits på länge och den debatt som i början genererade så många nya och spännande tankar har på senare tid mest stått och stampat.

Vilket man inte kan lasta Piratbyrån för. Istället har mediernas bevakning av ämnet gått från vild nyfikenhet till matt ointresse, vilket har lett till att de internetrelaterade kulturdiskussionerna har flyttat bort från mainstreamfåran och (tillbaka) till de mer småskaliga och nischade flödena.

Utvecklingen har oundvikligen lett till att alla former av grupperingar har blivit mindre intressanta. Piratbyråns yttre roll – som ett slags talesgrupp för en framväxande idé – behövs inte längre. Inte i en medievärld där ingen efterfrågar dess uttalanden.

Samtidigt har de personer som drivit Piratbyrån av lika naturliga skäl gått vidare, till samtal som är mer relevanta.

Frågor är som mest intressanta när vi inte vet svaren. Den fildelningsdiskussion som inleddes för tio år sedan var ett bra exempel på detta.

Under en kort men intensiv period gjorde Piratbyrån det möjligt att slänga in en intellektuell kulturdebatt på platser där den sällan syns. Plötsligt fanns det utrymme för spånande samtal om kulturförändringar i morgonsoffor, på debattsidor och – faktiskt också ibland – på nyhetsplats.

Anledningen var att Piratbyrån presenterade tankar som, oavsett vad folk tyckte om dem, var nydanande och så i samklang med sin tid att de var omöjliga att vifta bort.

Och visst, debatten blev snabbt väldigt polariserad. Men man behöver faktiskt inte hålla med en tankesmedjas eller en grupperings åsikter för att kunna säga att diskussionen i sig är värdefull.

Alla som är måna om ett öppet, fritt och intressant samtal har alltså all anledning att vara tacksamma över vad de människor som var knutna till Piratbyrån bidrog med under dessa år.

Ett av de största problemen med dagens diskussion om upphovsrätt och digital kultur är att vi numera har fått för oss att vi sitter inne med svaren.

Det räckte med att The Pirate Bay började läcka och att Spotify lanserades för att både samtiden och framtiden skulle framstå som fullständigt glasklara för politiker och rättighetsinnehavarnas medlemsorganisationer. Och för att medierna skulle haka på. För tillfället är den vanligaste reaktionen man får från allmänreportrar när ämnet kommer på tal: ”Men det är väl löst nu?”.

Som om kultur skulle vara en affärsmodell.

Medan våra beteenden fortsätter att förändras, lite hela tiden, ihärdar våra maktcentrum därför med sin uppfattning att morgondagens kultur kommer att se ut precis som gårdagens – fast möjligen med undantaget att utövarna kommer att hålla en telefon fullproppad med dyra abonnemang i ena handen och en skylt med ”jag är lamt deltagande” i andra.

Är det inte så man ska läsa texter som denna, där Svt-chefen Eva Hamilton skriver om deltagande på ett sätt som är helt väsensskilt från den diskussion i ämnet som Joakim Jardenberg för i artikeln som startade debatten?

Tja, debatten lär gå vidare. Men möjligen lämnar Piratbyrån den med ett slutord som alla kan ställa sig bakom. Gruppen har ju enligt sin sajt ”stängt för eftertanke”. Och mer än att alla då och då skulle ta efter det beteendet kan man väl knappast hoppas på.