Annons

Nya medier-bloggen

Anders Mildner

Anders Mildner

Höstintervju, del 1: Diana Janse




Sedan en tid tillbaka bloggar ett tiotal UD-medarbetare.

Det innebär att vi nu på ett nytt och mycket mer direkt sätt kan följa – och diskutera – Sveriges utrikespolitiska arbete på platser som Addis Abeba, Warszawa, Ankara, New York och Bagdad.

Men vad betyder den här förändringen i UD:s kommunikation egentligen? Och hur påverkar den de medarbetare som nu får lite friare händer att på ett mer publikt sätt skildra vardagen?

Ett av de senaste tillskotten i bloggsatsningen är Diana Janse.

I våras kom hon ut med boken ”En del av mitt hjärta lämnar jag kvar”, om sina erfarenheter från två år i Afghanistan (recension i SvD här), och nu är hon nyutnämnd ambassadör i Tbilisi, Georgien.

Hennes blogg heter Utpost Tbilisi.

Vilka är dina huvudfrågor som du fokuserar på just nu?

– På Georgiens EU-närmande, på det stora svenska utvecklingssamarbetet här, på det praktiska med att få ambassaden på plats och på att själv komma på plats – bygga nätverk, lära mig mer om mitt stationeringsland och människorna i det.

Historiskt sett har det naturligtvis inte varit självklart att man inom UD fört ett öppet samtal på det sätt som ni nu börjat med på UD-bloggarna. Vad innebär det skiftet?

– Visst är det ett skifte, och det hade nog dröjt innan det hittat till UD om inte Bildt banat vägen. Han var ju något av en pionjär när han tog bloggandet till UD, och då var det långt ifrån självklart.

– Jag hoppas att det kan bidra till en lite större förståelse för vad vi gör. Det var också något jag ville bidra till med min bok – jag hade väldigt svårt att känna igen mig folks föreställningar om vad diplomater egentligen sysslar med.

Hur har diskussionerna gått internt?

– Ingen aning.

Som ambassadör i Tbilisi, vilka avvägningar känner du att du måste göra när det gäller vad du kan skriva om på bloggen?

– Jag måste naturligtvis ta hänsyn till att jag ska kunna verka här så effektivt som möjligt.

Och vad innebär det i praktiken? Att du redan från början vet med dig att vissa ämnen är för känsliga eller olämpliga att ta upp i bloggform? Eller något annat?

– Ungefär så. Att ropa högt är inte alltid den bästa vägen till inflytande.

De enskilda medarbetarna inom UD får rimligen starkare röster när de deltar i ett ständigt pågående offentligt opinionsbildande samtal. Håller du med om det? Och vad blir i så fall effekten för den interna hierarkin inom UD?

– Kanske det, vi får väl se. Själv kan jag tycka att det inte har något egenvärde; vårt uppdrag är att serva vår regering, det är deras arbete och röster som ska stå i centrum.

Jag frågar eftersom jag tror att de personer som ett samtal om ett ämne kretsar kring – som alltså är samtalsledande – skaffar sig ett nytt slags mandat i en tid där nya medier delvis förändrar de traditionella mediernas spelregler.

Förr var det ju självklart att man som journalist gick med sina frågor den person som rent hierarkiskt befann sig i toppen. I dag är det lika troligt att man söker sig till den som är samtalsledande, oavsett vilken formell befattning denna person har.

Jag tänker att denna förändring borde innebära något för en organisation som UD, som jag uppfattar som starkt hierarkisk (av väldigt naturliga skäl, förvisso)?

– Det kan säkert vara bra men jag är inte säker på att det är så nytt – som journalist har man väl alltid sökt kunskap på flera ställen och inte bara köpt vad högsta nivån har sagt? Det hoppas jag är fallet i alla fall.

– Den största skillnaden är väl allas möjlighet att göra sin röst hörd alldeles oavsett vad journalisterna vill lyfta fram; som till exempel politiker behöver man inte förlita sig på att någon vill publicera det man har att säga, eller att man blir rätt citerad i en brännande fråga – man kan själv publicera sig, alldeles utan klipp, utan en oönskad vinkling. Det ser jag som den stora maktförskjutningen. Journalisterna har förlorat monopolet på vad som publiceras.

– Visst är UD en hierarkisk organisation på många sätt, men min erfarenhet är att det inte förhindrat en livlig debatt innanför väggarna. Att det är en linje utåt – vår regerings – som gäller är ju inte så konstigt. För att citera den gamla teve-serien ”Yes, Minister”: ”We can’t have two policies.”

Och – med risk för att bli tjatig – så är vi i Regeringskansliet anställda för att stötta våra ministrar i deras beslutsfattande och värv, inte för att driva en egen politisk dagordning.

Från ett pressfrihetsperspektiv brukar situationen i Georgien beskrivas som svår. Samtidigt går internetutvecklingen långsamt och har inte riktigt kommit igång än.

Vad tror du internetutbyggnaden kan betyda för mediernas och medborgarnas möjlighet att föra en fri och öppen diskussion i Georgien?

Och vad kan förhindra en utveckling som man ser på många andra håll i regionen, där internet beskärs, censureras och övervakas?

– Jag skulle säga att det inte är pressfriheten – som i friheten att som journalist uttrycka vad man vill, inklusive då självklart kritik mot regeringen – som är huvudproblemet.

Problemen är snarare kvaliteten på journalistiken samt koncentrationen av de som har störst genomslag.

Majoriteten av georgierna konsumerar TV snarare än skrivna media, och de stora tevekanalerna har alla i alla fall snarlik profil.

Men vill man ha en annan radikalt motsatt bild än den dominerande så finns den att tillgå. Likaså har i princip alla som har teve också kabelteve, så det finns ju ett annat, icke-georgiskt utbud att tillgå också.

I utbrytarrepublikerna är förstås situationen mycket kärvare.

– Vad gäller internetutbyggnaden så grävs det flitigt i trottoarerna här i Tbilisi har jag noterat; det görs en stor satsning på att få på plats infrastruktur för ökad kapacitet på internetsidan.

Visst är det så att det inte kommer att nå alla på länge, det är ju i första hand ett storstadsfenomen, men det ökar kommunikationsmöjligheterna generellt och rimligtvis då också aktiviteten i det politiska samtalet.

Du kom tidigare i år ut med boken ”En del av mitt hjärta lämnar jag kvar”, om dina två år i Afghanistan.

Kan man i realtid skriva sig till förståelse i rollen som ambassadör?

– Åtminstone för mig är det oerhört centralt att skriva för att förstå. Att skriva skärper tanken. Att skriva innebär att jag tvingas ta ställning, och formulera varför.

Jag håller helt med dig här. Men hur mycket realtid tror du fungerar från din position? Själv twittrar jag mig ofta till förståelse, i ett ständigt pågående meningsutbyte med många andra människor som också diskuterar samma ämnen.

Det kanske inte är lika självklart att du skulle göra det – helt oavsett att du säkerligen jobbar mycket mer och har mindre tid över?

Skulle du se några värden i att delta den sortens flöde av tankar för din egen del, i din roll?

– Oj, det låter jobbigt… Visst kan jag skriva när som på dygnet och oavsett omständigheterna om så krävs, men när jag själv får välja – och det kan jag ju vad gäller bloggandet – skriver jag helst när jag har lite lugn och tid att samla tankarna.

UD-bloggarna är på svenska. Även om det är lätt att förstå varför, stänger det också in era texter i en svensk sfär och möjliggör inte för folk på plats att delta i diskussionen och komma med sina synpunkter.

Är det något ni har diskuterat?

– Jag vet inte, jag har ingen aning om hur resonemangen har gått. Men min utgångspunkt kan knappast vara en annan den svenska; där där jag har mitt uppdrag, det är den svenska regeringen jag arbetar för.

Dessutom är det otroligt tacksamt att få uttrycka sig på sitt modersmål.

(Detta är den första delen i en serie höstintervjuer.)