Annons

Nya medier-bloggen

Anders Mildner

Anders Mildner

Gårdagens roligaste storm i det politiska twitterglaset handlade om Kvinnodagen. För är det verkligen en dag som man FIRAR, vilket Nya Moderaterna tycktes göra när de skickade ut ett hurtfriskt grattis till alla kvinnor?

Betet var naturligtvis alldeles för lockande för att inte massor av människor skulle kasta sig över det. Inte minst eftersom partiet tidigare knuffat feminismen i sidan med en retlig armbåge genom att välja Lars Ohly till”Årets Jante” och Centrum för rättvis till ”Årets jänta” – på just denna dag.

De följande timmarna växte förvirringen och irritationen, i takt med att Nya Moderaterna för varje tweet gjorde situationen ännu lite värre. (Hmmm, vadå ”sina kvinnor”?)

Och när twittraren till slut verkade fråga partisekreteraren hur partiets politik egentligen såg ut, nåddes nog ett slags gräns för klavertrampen. Det såg helt enkelt inte särskilt bra ut.

Ändå är det lätt att gå tillbaka i efterhand och inse att twittraren inte alls hade någon avsikt att irritera eller att elda upp diskussionen ytterligare. Varje inlägg är ett försök att förklara, tillrättalägga, vara vänlig och hjälpsam. Faktiskt. Ändå blev resultatet det rakt motsatta.

Otacksamt, tycker säkert någon på Moderaterna i dag. Och på ett sätt kan man hålla med, även om det inledande twittrandet var häpnadsväckande naivt.

Men det som hände var att twittraren efter ett tag drabbades av ett slags social drev, som det knappt går att rädda sig från, hur man än bär sig åt.

Precis som i fallet medMiljöpartiet och datalagringsdirektivet nyligen, visar den här historien hur finkänsligt verktyg Twitter egentligen är som opinionsbildningsredskap.

Att twittra politiskt är lite som att försöka saluföra ett politiskt budskap på en fest. Om människorna på partyt uppfattar dig som dryg, ja, då kommer de att se ditt budskap i det ljuset – även långt efter det att festen är över.

Det gäller, med andra ord, att uppföra sig, anpassa sig och försöka hålla lite koll på hur andra betraktar ens närvaro.

Den senaste tiden har en diskussion kommit upp om att vi håller på att skapa en konsensuskultur som inte alltid föder de bästa idéerna. Att om alla hela tiden ska få vara med och bestämma, kommer vi att få fega beslut som är utslätade och menlösa.

Jag tror att det finns mer att diskutera här, men att problemet kanske snarare handlar om formerna för delaktigheten än delaktigheten i sig själv.

Men eftersom vi befinner oss mitt i en valrörelse är det värt att ställa frågan om det finns en risk för att den politiska diskussionen förlorar sin udd i en tid när alla trippar på tå. Alltså: leder den sociala utvecklingen till en fegare debatt?

Jag tror inte det. Jag tror att den typen av åsikter i det här sammanhanget snarare vittnar om en missuppfattning av vad en debatt egentligen är.

Att uppföra sig hyfsat är nämligen inte samma sak som att inte våga stå för sina åsikter eller att vara slätstruken. Tvärtom ger den hyfsade diskussionen mycket större möjlighet till åsiktsmångfald, eftersom de som samtalar har lättare att respektera varandra än de som skriker åt varandra.

Det räcker att titta på tv:s debattprogram för att få utmärkta exempel på detta. Eller att läsa texter som aldrig har avsetts att läsas upp öga mot öga inför den som de riktar sig till.

Men att det finns en hel del att lära sig på vägen när det gäller hur vi pratar med varandra via sociala medier, ja, det står ju helt klart.

Kanske kan man se gårdagen som en lärdom. Huruvida det är lämpligt att gratulera Nya Moderaterna för denna nya kunskap får nog i dagsläget anses som något oklart.