Annons

Nya medier-bloggen

Anders Mildner

Anders Mildner

Under 1990-talet blossade då och då en debatt upp som handlade om huruvida kritiker riskerade att göra etiska övertramp när allt fler företag och kulturproducenter slogs om deras uppmärksamhet.

I vilken utsträckning skulle de till exempel kunna ta emot gåvor, resor, presenter, freebies? Och kunde skribenterna verkligen ansvara för allt som skickades till dem – utan att de hade bett om det? Var det okej att bli insläppt gratis på en konsert som skulle bevakas, men inte att bjudas på resan dit?

Det är ganska talande att den här diskussionen – som fortfarande är viktig att föra – nu allt mer flyttas över från journalisterna till bloggare, eftersom allmänheten tydligt träder fram och axlar kritikerrollen.

(Och nej, sitt lugnt i båten, det innebär inte att den professionella kritiken hotas, bara att förutsättningarna ändras en smula och att kraven på yrkeskritikerna ökar.)

Den brittiska historieskandalen som nyligen rullats upp är ett bra exempel på exakt vilken betydelse vi numera tillmäter allmänhetens åsikter.

I korthet: en rad historiska böcker sågas under en längre tid av en okänd person som skriver recensioner under pseudonym på Amazon. Misstankar faller på en historieprofessor, som raskt försvarar sig.

Tills han förstår att det är hustrun som ligger bakom attackerna mot hans kolleger.

Det intressanta med den här berättelsen är så klart tillvägagångssättet. Vill man få ett snabbt och stort genomslag, m-å-s-t-e man numera låtsas vara vanlig – eftersom den vanliga läsarens åsikter anses ha störst möjligheter att påverka publiken.

Jämfört med 1990-talet är detta ett gigantiskt skifte i hela vårt synsätt. Och Amazon-bråket kan antagligen hållas upp som bild av vad som sker på många platser i samhället just nu: vi lyfter bort trovärdighetsflaggan från yrkesmännen och sätter ned den hos allmänheten.

Därmed måste vi också starta om från början och ta upp diskussionen på nytt. Vilken kritik kan vi lita på och i vilka sammanhang?