Den slutliga självmarginaliseringen

När folk frågar vad jag gör, brukar jag svara att jag är journalist.

Egentligen mest av gammal vana, för ska jag vara uppriktig är jag inte längre säker. Jo, att jag är journalist IBLAND tvivlar jag inte på. Men däremot har jag börjat fundera en hel del på var gränserna för min yrkesutövning går.

Jag är ju journalist nu, när jag skriver detta, här på SvD. Men var jag det även i de stunder för två år sedan, då jag skrev om samma ämnen för min personliga blogg utan att få betalt?

Jag är långt ifrån ensam om att tänka på detta, vi lever ju i en tid där väldigt många yrkesroller befinner sig i upplösning. Överallt intar amatörerna den scen som tidigare bara befolkades av certifierade yrkesmän och vi vet inte riktigt vad vi ska kalla den nya samlingen.

För vem är egentligen journalist i en värld där alla bloggar och twittrar?

Vem är en författare i en tid där alla kan ge ut sina egna böcker?

Vem är filmare i en tid där alla filmar?

Vem är fotograf i en tid där alla tar bilder?

Vem är kompisitör i en tid där alla spelar in musik?

Och så vidare.

Dessa frågor har inget enkelt svar. Bör vi av den anledningen helt låta bli att diskutera dem? Ja, tycks det nya nätverket Kulturskaparna svara, att döma av den text som publicerades på SvD Brännpunkt i går.

Det är inte utan att man läser inlägget med viss trötthet. Har vi verkligen inte kommit längre?

Det svar som lades upp strax efter publiceringen, förklarar egentligen allt som företrädarna för den nya sammanslutningen inte har förstått.

Tiden då yrkeskulturarbetarna hade en särställning som kulturskapare är nämligen över. Man kan tycka vad man vill om utvecklingen, men den är ofrånkomligt som faktum.

Visst, kan man invända, det finns fortfarande professionella yrken. Det finns människor som lever på att skapa kultur och det finns ett stort värde i att dessa kan tillåtas att verka utan att det sätts onödiga käppar i deras verksamhetshjul och att deras verklighet diskuteras.

Det finns alltså massor med fackliga frågor som är viktiga att prata om inom dessa grupper, frågor som kanske är viktigare i dag än någonsin.

Men att på det här sättet använda sina medlemmar för att som Kulturskaparna hävda att man är en unik grupp i samhället är djupt problematiskt, eftersom samtiden så tydligt pekar på precis det motsatta.

Varför ska vi ständigt ge särintressets frågeställningar högsta prioritet en tid som så tydligt är i behov av att vi lyfter fram de generella spörsmålen?

2010 har de flesta av de organisationer som ställer sig bakom nätverket redan varit inblandade i upphovsrättsdiskussionen i ett flertal vändor. Just därför är det anmärkningsvärt att återigen se det uppenbara ointresse som finns när det gäller att tillägna sig eller ens referera till den forskning som finns på området.

Än en gång står det svart på vitt att grunda och nästan stötande lama opinionsundersökningar slår högre än avhandlingar, forskingsrapporter och seminariediskussioner.

Man kan fundera över varför det förhåller sig på det viset.

Ta Svenska journalistförbundet som exempel. Det är uppenbart att upphovsrätten är i behov av förändring och att vi – för att hitta morgondagens modell för att producera ny journalistik – måste tänka om. Med andra ord: journalistiken står inför exakt samma dilemma som musikbranschen.

Detta innebär dock inte att vi inte ska HA någon upphovsrätt och det är ett skamligt debattgrepp att debattörer ständigt – och alltså även denna gång – låtsas som om någon på allvar driver denna fråga.

För fackförbunden, inte minst på mediesidan, är ett av de stora problemen att få ens vågar sig på diskussioner om till exempel Creative Commons-licenser, eftersom de då tror att detta skulle öppna för en direkt attack från arbetsgivarna, som de senaste åren mycket aggressivt har försökt roffa åt sig en stor del av upphovsrättskakan från förbundens medlemmar.

Fackens rädsla att diskutera frågan är alltså delvis befogad och här har därför arbetsgivarna ett jätteansvar.

Istället för att i största möjliga utsträckning försöka stärka sin kontroll över innehållets användning, bör både mediehusen och facket fundera över vad de gemensamt skulle kunna vinna på att göra allt sitt innehåll tillgängligt för så många människor som möjligt.

Fackförbundens inställning, som man alltså kan förstå i ett historiskt ljus, är dock djupt ointellektuell i mars 2010. Det finns ju inte tillstymmelse till intresse att diskutera de aktuella frågorna ur ett kulturperspektiv.

Kulturskaparnas egentliga mål är uppenbart att ta en del av lobbykakan. Och då har vi ett problem. Särskilt i en valrörelse.

För vad man kan se är att när grupper som Antipiratbyrån, Kulturskaparna och Netopia, träder fram som ”samtalspartners” för politikerna, så blir de omedelbart och utan eftertanke accepterade som just detta.

Kulturskaparna hade till exempel knappt bildats förrän Leif Pagrotsky bjöd in organisationen till ”dialog”.

Men är vi verkligen i ett läge där politiker vinner poänger genom att öppet deklarera att de är villiga att låta sig påverkas av lobbygrupper?

Och där den som bokar det första mötet har vunnit störst pr-fördelar?

Den här diskussionen präglas fortfarande av en häpnadsväckande naivitet och det är värt att upprepa ännu en gång – vi måste ställa högre krav på våra folkvalda när det gäller internetpolitiken.

Efter lobbandet för hårdare straff, är det nu tydligt att nästa strategi är att internetleverentörerna ska tvingas att styra och censurera informationsflödet på nätet. Kommer politikerna att köpa detta? Vilken värld skapas då? Kulturskaparna går, av naturliga skäl, får man anta, inte in på detta.

Jag tycker att Kulturskaparnas text är ett bra exempel på hur pengarna än en gång förblindar diskussionen och gör så vi inte kommer någonstans.

Man vägrar se dagens kultur för vad den är och man vägrar att se möjligheterna för nya affärer eftersom man inte vill släppa ifrån sig den sedel man så krampaktigt håller fast vid i dag.

Och framförallt finns inget intresse av att inse att den roll man hade i gårdagens samhälle – som den lätt identifierbara elitgruppen Kulturskapare – nu befinner sig i fullständig upplösning.

Ja, det verkar faktiskt vara så att undertecknarna tror att kulturen tar slut om de själva slutar att producera den. Det skriver i alla fall Karin Willén, ordförande i Konstnärernas riksorganisation på Kulturskaparnas Facebookgrupp:

”Jag kan inte nog understryka att det bästa för alla är om fokus nu istället hamnar på användarvänlighet, billiga enkla lösningar för musikintresserade, filmnördar, bildanvändare osv – och system som säkerställer att kulturskaparare får rimligt betalt, kan vara verksamma så att vi har något att ladda upp och ner även i framtiden.”

Ett annat problem, vid sidan av missbedömningen av den egna rollens betydelse för kulturutvecklingen, är oviljan att
problematisera begreppet kvalitet.

I debattartikeln står:

”Internets utveckling innebär att resultatet av kulturskapares arbete sprids och används i en aldrig tidigare skådad omfattning. Vi deltar i ett världshistoriskt språng, som bara kan jämföras med framväxten av skriftspråket och boktryckarkonsten.

Det är en fantastisk utveckling. Vi är övertygade om att internet långsiktigt innebär starkt förbättrade villkor för produktionen av kultur och kunskap. Men denna ljusa framtid kommer inte av sig själv.”

Utan vidare diskussion gör man alltså antagandet att ett framtida kulturskapande är beroende av inkomster på samma sätt som gårdagens. Vilket naturligtvis är helt fel.

Tvärtom är det ju så att utvecklingen nu faktiskt till stor del har tagit bort inkomsterna från skaparekvationen, vilket möjliggjort att i stort vem som helst har råd att skapa och distribuera kultur i dag, vilket sannerligen inte var fallet förr.

Sedan gör nätverket en häpnadsväckande felläsning av samtiden och hävdar att det på något sätt vore vanligt förekommande att bloggosfären, debattsidorna och de politiska partierna (!) ifrågasätter upphovsrättens legitimitet.

Det är så klart ett retoriskt knep, som används av ett enda skäl: att kunna ställa detta antagande mot Kulturskaparnas motsvarighet till Verklighetens folk – det vill säga de personer som har svarat på de grunda frågorna i den beställda opinionsundersökningen.

Men halli, hallå och stopp och belägg, vad är det egentligen de skriver i sin text? Jo, att det är ”lätt att få intrycket att allt fler ifrågasätter upphovsrättens legitimitet på internet”.

Hur då?

När då?

Var?

Sådana här saker går faktiskt att mäta, så varför inte sätta sig ned och räkna? SJF kunde kanske gå igenom debattsidorna, så kunde Författarförbundet söka igenom riksdagsarkiven?

Medlemmarna i framförallt Svenska Journalistförbundet har här alla skäl att knorra över att så uselt genomförd research saluförs i deras namn.

Hur ska vi då göra för att inte en bild en text en låt eller en film betraktas som gratis allmängods? undrar organsationen.

Problemet är att det är fel fråga att ställa.

Rätt fråga är: hur ska vi kunna tjäna pengar på något som vi med alla våra gemensamma krafter hjälper till att sprida som just gratis allmängods?

Att organisationerna bakom Kulturskaparna inte bryr sig om forskningen är möjligen upprörande, men att de heller inte knyter an till den brett spridda debatt om gratiskulturen som pågått i åratal i medierna är nästan svindlande i sin ignorans.

Lobbyister av Kulturskaparnas sort säger numera gärna att de vill inrikta sig på att ta fram bra tjänster som är användarvänliga och som har stort genomslag.

Men det är en extremt nedlåtande syn på entreprenörsskap om man tror att nya framgångsrika tjänster kan skapas i ett intellektuellt tomrum, totalt frikopplat från kunskap och kompetens om den kultur de är tänkta att verka inom.

Frågor som rör nya affärsmodeller för morgondagens kultur är extremt komplexa. Det finns inga givna svar.

Men det finns däremot två väldigt enkla råd att ge till nätverk som Kulturskaparna: Ni kommer aldrig att hitta ett system som ger er rimligt betalt om ni vill använda gamla affärsmodeller i en ny värld. Och ni kommer aldrig att hitta nya affärsmodeller om ni inte deltar i en intellektuell diskussion om hur dagens kultur skiljer sig från den gamla.

Kulturskaparna skriver att de vill vara en stark röst för kulturen i diskussionen om hur ord, bild och musik på nätet ska licensieras och finansieras.

Det är inte omöjligt att undertecknarna snarare bidragit till något som mycket väl skulle kunna betraktas som den slutliga självmarginaliseringen i debatten om dagens och framtidens kulturskapande.

Nu seglar därför en helt ny fråga upp på dagordningen: var och när skapas de nya grupperingar som kan ta över rodret när dagens medlemsorganisationer så uppenbart tappat förmågan att navigera i sin samtid?