Littorin och konsten att bygga en ny journalistik

Jag satte mig egentligen ned och skrev ett långt inlägg om Littorinaffären.

Om hur stora nyhetsföretag nu allt oftare i första hand arbetar med att producera drama. Och att det i förlängningen kan leda till en ny grundinställning hos både redaktioner och journalister, där en bra nyhet helt enkelt inte längre räcker om den inte samtidigt också är ett bra drama.

Jag jämförde Aftonbladets oerhört närvarande cliffhangerjournalistik om Littorin med Magnus Ljungkvists stela och närmast byråkratiska avslöjande på sin blogg, som för fyra år sedan ledde till handelsminister Maria Borelius avgång.

Jag tänkte: det finns något här.

Kanske säger det något om journalistiken 2010. Kanske säger det något om skillnaderna mellan tidning och internet. Kanske säger det något om oss som läsare – att vi i varje läge kräver underhållning för att vi ska orka bibehålla vår koncentration.

Men sedan är det så galet varmt.

Det smäller och blixtrar och regnar och är så tryckande att man kan bli knäpp.

Och mitt i det här tokvädret vet jag inte längre hur man ska betrakta den journalistik som nu bedrivs och den debatt som följer i dess spår.

Kanske är det för tidigt att säga något. Kanske är det för sent. Vad vet jag. Alla tankar liksom åskar bort.

Men jag vet i alla fall detta: Det går att bygga nya strukturer ovanpå gamla. Även med små medel går det att skapa saker som slår världen med häpnad.

Jag ser på den tyske konstnären Jan Vormanns sinnrika Legoverk och en tanke landar i huvudet: tänk om DET DÄR ändå vore en bild av hur journalistiken kan omformas. Och tänk om alla journalister kunde ägna några minuter i sommar åt att fundera över vad Legobitarna då bäst representerar.

(Foto: ma2tt.m, some rights reserved)