Annons

Nya medier-bloggen

Anders Mildner

Anders Mildner

Är betyg rätt väg att gå för kultursidorna?

Ja, nu är det inte Jan Björklund vi frågar, utan kulturredaktörerna. Som är skeptiska.

För lite mer än en vecka sedan började Upsala Nya Tidning att publicera betyg tillsammans med samtliga kulturrecensioner. På samma sätt som tidningar normalt gör med musik och film, alltså. Tilltaget har väckt lite liv i kulturvärlden (läs gärna Daniel Åbergs inlägg för en sammanfattning och problematisering).

I Aftonbladet varnar Martin Aagård för betygsinflation och formulerar ett rätt intressant dilemma, som jag inte sett någon annanstans.

Ändå tror jag att skälen som talar mot betyg handlar om helt andra saker.

Ända sedan framväxten av den moderna dagspresskritiken har kritiken alltid haft flera funktioner samtidigt. En har varit att berätta om nyheter. Det vill säga: vilka böcker är under utgivning? Vilka filmer visar biograferna? Vilken konst ställs ut?

En annan har varit ge läsarna konsumentinformation: vad bör de egentligen lägga tid och pengar på?

Vid sidan av dessa funktioner har kritiken också ansetts ha ett egenvärde. Kritik för kritikens egen skull. Det spelar en roll för ett samhälle att det finns ett intellektuellt samtal om kultur. Och det spelar en roll för konstnärer, författare, filmare och musiker, liksom för gallerister, förlag och skivbolag att detta samtal hela tiden pågår och håller en viss nivå – eftersom det bidrar till att göra kulturen bättre.

En av anledningarna till att dagens traditionella kritik snart kommer att befinna sig i en kris är att vi egentligen inte längre behöver kritiker för att få reda på vilka böcker som har kommit ut, vilka utställningar som är på gång, vilka filmer som visas på biograferna eller vilka pjäser som sätts upp.

Och vi behöver heller inte längre kritiker för att få reda på om böckerna är bra eller dåliga. Eller rättare sagt: vi behöver inte kritiker för att få veta om böckerna kommer att passa just vår unika smak.

Fram till nu har vi alltid sökt upp information självmant.

Vi har prenumererat på tidningar, scannat oss fram till speciella underavdelningar och inom dessa valt ut vilka skribenter som betyder något för oss. Vi har lärt oss att göra mycket exakta val för att finna just den information som är viktig för oss. Den som har haft kunskaperna om hur man gör bäst val i mediebruset har också blivit mest välinformerad.

Nu är vi inne i ett medieskifte där publiken inte längre behöver söka upp informationen i samma utsträckning som tidigare. Istället söker informationen upp publiken.

Realtidsflödet har ju visat sig vara en fena på att erbjuda just det som traditionella mediers kritiker tidigare varit ensamma om att saluföra: nyheter och konsumentinfo.

Betydelsefulla nyheter – framförallt kulturella – kommer från och med nu med största sannolikhet att dyka upp i våra flöden.

Här finns dessutom en liten inbyggd finess: ”viktig nyhet” innebär numera viktig nyhet utifrån våra egna kriterier – inte utifrån en redaktions.

Alltså kan vi så smått börja att stryka de två första punkterna från kritikens tre uppgifter. Att erbjuda information om nyheter och information om kvalitet kommer troligen inte att räcka som skäl för att en publik i längden ska fortsätta att vara intresserad av klassisk kulturkritik.

Snarare tror jag att det är läge att fundera lite över den tredje punkten: kritik för kritikens egen skull. Här, i den sortens mer djuplodande samtal, finns något som inte omedelbart erbjuds någon annanstans.

Jo, jag tror på ett återupprättande av kritikerrollen – särskilt i en tid där publiken allt mer sätter sina egna betyg och i allt större utsträckning förmedlar sina egna nyheter.