Massans #sorl

De senaste dagarna har jag följt det massiva twittrandet från Almedalen.

Och undrat: vad är det här egentligen ett uttryck för?

Precis samma beteende syns även i andra sammanhang, som har ett visst mått av slutenhet över sig, till exempel vissa typer av identitetsskapande konferenser (förra årets SSWC var ett bra exempel).

Kanske kan man hitta ett svar om man kikar på hur vi använder språk.

Alla former av språk har två olika funktioner: dels är det inneslutande (och förenar alltså den grupp som begriper vad som sägs), dels är det utestängande (och just genom att det stänger portarna för alla andra som inget förstår, så bidrar även detta till att stärka identiteten inom gruppen).

Troligen är det av en liknande anledning som vi numera så gärna använder oss av Twitter när vi befinner oss i unika sammanhang. Det stärker gruppen och avgränsar den från omgivningen, vilket leder till att identiteten blir väldigt mycket tydligare och den sociala samvaron underlättas.

Men användandet av Twitter stärker också upplevelsen i sig.

På samma sätt som vi söker bekräftelser från omgivningen för de stunder vi upplever när vi är ensamma, blir det nu naturligt att söka reaktioner även i stunder när vi uppträder i grupp.

Det flitiga hashtaggandet frågar ivrigt den närmaste omgivningen: ”Visst delar VI detta? Visst GÖR vi?”

En intressant detalj i gruppupplevelsetwittrandet är att det kräver en överdos för att ge resultat.

100 uppdateringar från #almedalen hade varit ett misslyckande.

200 likaså.

Det som krävs är oöverskådlighet.

Så mycket information att det blir fullständig rundgång: ett enda ihållande pip som växer i styrka för varje sekund. Först då infaller den extatiska känsla man kan få när man både befinner sig mitt i en händelse och är en aktiv del av den.

Precis samma mekanismer har vi tidigare sett i de sociala drev som rasat, till exempel under FRA-striden och Ipred-upproret, där det massiva blogglänkandet skapade en lika extatisk rundgång bland deltagarna.

Vårt användande av Twitter i dessa situationer fungerar lite som om vi skulle sätta ett soundtrack till vardagen vi befinner oss i – vi förhöjer verkligheten, skapar något mer levande av den.

Det finns bara ett problem med det här sättet som vi använder oss av medierna.

För varje gång som vi återanvänder samma knep för att påverka vår vardag, måste vi nämligen ta i lite mer.

Flödena måste bli ÄNNU större än sist.

Men det är, som så mycket annat nu för tiden, ett problem för morgondagen.