Annons

Nya medier-bloggen

Anders Mildner

Anders Mildner

Dagens lärdom: mycket kan rymmas i en hashtagg.

Det kan nog twittrarna på Sveriges radio hålla med om efter att ha funderat några varv kring den här tweeten:

Ordet spectrial, som väl troligen är den hashtagg som används flitigast i diskussionen om rättegången mot The Pirate Bay, kommer från en sammanslagning av spectacle och trial och var från början ett påhitt av Piratbyrån (rätta mig om jag har fel här). Hos Copyriot förklarades spectrial som ett försök att ”intensifiera de teatrala kvaliteterna i rättegången”.

Särskilt neutralt är varken ordet eller hashtaggen. De som håller på åklagarsidan i rättegången skulle knappast ta i den med tång (gissar jag).

Så vad händer då när Sveriges radio använder #spectrial? Jo, det tolkas så här.

Samtidigt är den här lilla och ganska obetydliga historien ett bra exempel på en mycket större problematik.

Vad som händer just nu är ju att samtalet flyttas ut i nya kanaler, att mediebolagens publik ersätts av en allmänhet som kommunicerar på sina egna villkor.

Mediebolagen måste därför söka sig till de platser där samtalet är som störst eller mest relevant för att finna sig en plats i konversationen.

Vill man prata TPB-rättegång är därför Twitter och #spectrial en relevant plats att vara på.

Och vill man visa den intresserade publiken var poddsändningen ligger, bör man ju använda sig av just #spectrial, eftersom budskapet då når fram till rätt personer.

Samtidigt adderar man en betydelse till sin egen diskussion som man aldrig hade accepterat om det hade gällt den egna kanalen.

Är då det här oviktigt eller betydelsefullt? Jag vet inte riktigt.

Vad säger ni?

Anders Mildner

”Vi har en bransch som inte vågar ta betalt för sin egen vara.

/…/ Bokhandlarna vägrar: om vi höjer priserna går det åt helvete. Men varför ska din bok kosta mindre än en öl?”

Så säger förläggaren Svante Weyler i Björn af Kleens artikel om den svenska pocketboomen.

Vi köper fantastiska mängder böcker varje år (nej, någon kris är sannerligen inte i sikte).

Samtidigt tjänar författararna väldigt lite på pocketupplagorna. Och nu verkar det alltså som om röster har börjat att höjas för att priserna ska upp ett par snäpp.

Man kanske kan se det hela som en förövning inför den stundande eboksdiskussionen?

För vad ska egentligen en ebok kosta?

Och vad bör man jämföra produkten med?

Vill jag köpa Paganinikontraktet av Lars Kepler (det vill jag i och för sig inte, men rent hypotetiskt alltså), kan jag i dag välja mellan en rad olika format.

Den inbundna boken kostar 157 kronor, cd-boken 227 kronor, varianten med mp3 på cd-skiva 177 kronor, den nedladdningsbara mp3-boken 155 kronor och eboken 162 kronor.

Pocketvarianten är ännu inte ute, men lär väl så småningom hamna runt 50-lappen.

Prisbilden blir ytterligare spridd när bokhandlare och nätbokhandlare konkurrerar med varandra – men den påverkas framförallt av de stora matvarukedjorna, som sedan en tid tillbaka köper in gigantiska mängder av vissa titlar och sedan sänker det egna priset till rena förlustnivåer, bara för att använda böckerna som lockvara för att få in kunderna i butiken.

På köpet får kunderna inte bara billiga böcker, utan också en vana: att alltid kunna rafsa ned en pocket i vagnen, utan att egentligen behöva fundera över priset.

– Varför ska de här böckerna kosta mindre än en öl? undrar Svante Weyler.

Tja, svaret är ju att kunderna numera uppfattar att det är rätt nivå.

Vilket så klart medför en rad problem för förlagen och författarna. Vi vänjer ju oss vid att böcker kostar mindre än vad de egentligen ”kan”, för att prata förlagsspråk.

Samtidigt pågår en helt annan kulturförändring utanför bokbranschen, där människor sedan rätt många år tillbaka har vant sig vid att digitala produkter oftast har ett betydligt lägre pris än fysiska varor.

Det är fullständigt självklart för konsumenterna att en digital ljudfil ska kosta mycket mindre än en cd-skiva – och att en strömmande variant i stort sett ska upplevas som gratis.

Här kan branscherna då återigen storma in och upprört säga: Varför då? Varpå svaret blir detsamma som tidigare: Därför att konsumenterna uppfattar att det är rätt nivå.

Det är en svår strid för dem att vinna.

Man kan självklart hitta på en rad nya fiffiga lösningar som människor är beredda att betala mer för, men de stora konsumenmönstren får ändå sägas vara väldigt tydliga här, digitalisering skapar i nästan alla fall till sist ett överflöd som pressar ned priset mot noll.

Och på vägen skapas en växande ilska hos konsumenterna över de regioninlåsningar och kopieringsskydd som fortfarande finns på producenternas agenda.

Men även om man utan tvekan kan säga att dagens eböcker är REJÄLT överprissatta – det är helt enkelt inte på några sätt rimligt att en ebok kostar lika mycket som en ibunden bok – så är det också uppenbart att förlagen sitter med en ekvation som är svår att få ihop.

Mattias Boström har räknat lite på den här.

Till problematiken skulle jag vilja foga ytterligare en aspekt: nämligen hur eboksförsäljningen ska ställa sig till bibliotekens verksamhet.

För varför skulle jag egentligen köpa en ebok om jag kan låna den gratis på ett bibliotek?

Värdet av att äga eboksfilen är ju rimligen väldigt litet (precis som värdet av att äga musik- eller filmfiler just nu sjunker drastiskt).

Man kan ju sia om en dramatisk ökning av bibliotekens utlån. Varpå betalningen för böckerna alltså flyttar över från konsumenterna till det allmänna – och där det då ligger i förlagens och distributörernas intresse att hålla prislappen uppe i det blå i så lång tid som möjligt. Redan i dag verkar ju kostnaden för ebokslån ligga på märkligt höga nivåer och med dagens situation i bakhuvudet är det lätt att se att bokbranschen knappast kommer att jobba för lägre ersättningar.

Alltså hamnar frågan på politikernas bord. I vilken utsträckning ska kulturpengar användas till att möjliggöra fria eböcker – och vems villkor kommer att styra utvecklingen?

Anders Mildner

I diskussionen on bokbranschens framtid brukar argumentet att böcker skiljer sig från musikindustrins produkter då och då dyka upp.

En av orsakerna till att musikbranschen snabbt kunde omformas och puttas in i den digitala världen var ju att skivorna – lp likaväl som cd – så lätt gick att göra om till mp3:or. Hela musikbibliotek gick alltså att byta ut.

Skiftet från en värld där vi var omgivna av våra skivor till en värld där vi aldrig mer skulle hålla ett konvolut i handen gick på mindre än tio år.

Samma sak kommer inte att hända med böckerna, säger folk ibland. Du kan inte plugga in en sladd i din roman och få ut den i din dator.

Fast så visar det sig, som det ju ofta gör, att det är precis det du kan.

Nästan i alla fall.

Titta bara på den här snabbscanningsprototypen, som läser av en bok på 200 sidor på under en minut.

Visst finns det gott om problem att lösa.

Precis som fallet var med den första mp3-tekniken.

Men om vi för en stund hoppar över professor Masatoshi Ishikawas tekniska dilemman – som just nu verkar handla om upplösning och sidor som av misstag inte kommer med i scanningen, så upptäcker vi en annan sak som tyder på att bokbranschen troligen kommer att röra sig in i den nya terrängen på precis samma sätt som musikbranschen gjorde för tio år sedan – nämligen förlag som är så rädda för utvecklingen att de inte ens låter forskare på ett universitet använda deras böcker för att testa de produkter som håller på att tas fram:

When one of the researchers, Yoshihiro Watanabe, approached a publisher for permission to use their books for testing the scanner, he was forbidden to use them, and had to create a mock book for testing.

Se där ett sätt att släpas med fötterna före in i framtiden.

Anders Mildner

I dag invigs Bokmässan, denna mycket egensinniga blandning av Kiviks marknad-kommers, flödande litteraturintresse, ölparty och hakan-i-handen-grubblande branschdiskussioner.

Det är en spännande plats att vara på.

Och det händer märkliga saker där.

De intervjuer jag försökt genomföra på mässan har alltid gått åt pipan.

James Ellroy skällde som en hund istället för att prata. Vigdís Grímsdóttir hävdade att hon sett min ande passera på stan en dag tidigare.

Och en finsk poet var för bakfull för att åka rulltrappa och var därmed fångad på ett våningsplan, vilket var ett i sammanhanget större problem för honom än den intervju vi egentligen skulle göra.

I år har mässan afrikansk litteratur som tema. Ändå är det nog många som nyfiket letar efter andra diskussioner i Göteborg – sådana som handlar om bokbranschens förändring.

Det är ju uppenbart att bokvärlden är nästa bransch som står i begrepp att på allvar ta steget in i den digitala världen.

Inte bara genom att ge ut eböcker och ljudböcker och distribuera dem via nya försäljningskanaler, nej, också genom att låta fiffiga idéer omforma begreppen ”bok” och ”bokbransch”.

Riktigt där är inte de svenska förlagen ännu.

Precis som musikbranschen för tio år sedan kan man nästan ta på oviljan att förändras. Så länge som det fortfarande går bra, hyfsat eller åtminstone någorlunda ekonomiskt finns inga incitament till förändring. Man backar hellre in i framtiden än riskerar att gå miste om den kaka man håller i handen i dag.

Samtidigt verkar eboksutvecklingen kunna öppna en hel del dörrar. Men det är ännu inte helt lätt att få grepp om eböckernas intåg på marknaden.

Innebär verkligen eboken den fysiska bokens död? Har pappersboken bara fem år kvar, som till exempel Nicholas Negroponte menar?

Eller befinner sig bara snacket om eböcker på toppen av hypekurvan, som Christopher Mims tror?

Sanningen kanske ligger någonstans mittemellan.

De senaste dagarna har den här videon skickats runt med stor iver bland internetintresserade människor.

Reaktionerna har varit väldiga. Folk skriver: DET HÄR skulle jag vilja ha! NU!

Och visst, den första känslan man får är ju att det är fantastiskt. Och coolt.

Men jag ser också en önskebild av framtiden där man kan ta del av ett slags bokläsning utan att syssla med just bokläsning. (Inga videor av den här sorten innehåller för övrigt någonsin någon som läser, alla bara skummar och bläddrar.)

Den här typen av idéer bygger oftast i första hand på saker som interaktivitet, spelmoment, diskussion, nätverkande, kunskapsspridande och bekräftelsetriggande aktiviteter – och i tionde, elfte hand på att någon, någonstans – oklart vem – faktiskt läser ett helt verk.

Skulle jag sia om framtiden tror jag därför att vi kommer att se två bokliga spår som utvecklas samtidigt och som kommer att stå i kontrast till varandra.

Det ena är utvecklingen av smarta idéer som kopplar våra internetvanor till en rad nya tjänster som på något sätt inbegriper böcker, läsning eller litterära världar.

Det andra är en växande och betydligt mer exklusiv och klassbunden slow read-rörelse, som på olika sätt slår vakt om de förtjänster som ett långsamt läsande i stillhet och enskildhet ger den enskilde personen.

Och nej, dessa två behöver egentligen inte stå i motsatsposition till varandra. Men all erfarenhet av dagens kulturvärld talar för att så kommer att bli fallet.

PS/ Tack till Bokens framtid och Infontology för länktips.

Anders Mildner

Det kom inte som en överraskning. Antalet väljare som förtidsröstar har stigit i nästan 40 år (undantaget några små dippar på vägen)

Ändå är det en anmärkningsvärd siffra när man tittar på den: i år valde ju nära 2,3 miljoner svenskar att rösta innan valdagen.

Den senaste veckan har jag frågat runt lite bland folk för att försöka ta reda på varför så många förhandsröstar.

Ett av de vanligaste svaren har varit att tiden har blivit allt mer dyrbar och att ritualen att gå till vallokalen inte längre betyder lika mycket.

Vi kan numera göra så mycket annat viktigt medan vi befinner oss på annat håll. Allt från bankärenden till betydande arbetsuppgifter går ju att sköta på distans.

Och det är klart att den höga andelen förtidsröstande känns lite besvärlig på sina håll, för frågan som ligger och lurar runt hörnet är så klart när vi ska få tillgång till elektroniska val – som de ju fortfarande kallas, även om namnet får en att tänka på vita overaller, kliniskt rena rymdskeppskulisser och operor på klingon.

I dagsläget har ett antal europeiska länder redan genomfört kommunalval på nätet, men det verkar som om Sverige har långt kvar innan det kan bli verklighet här. Och om och om igen kommer tecken på att utvecklingen snarast bromsas medvetet.

För det finns ju ett inbyggt dilemma med e-röstningen.

Så här skrev jag själv 2001, när jag i Expressen försökte ge en bild av den problematik som politikerna står inför:

”… om man inför snabba och enkla direktval via internet kommer medborgarna med stor säkerhet att kräva att mediet utnyttjas oftare. Det mesta talar alltså för att den nya tekniken kommer att leda till FLER folkomröstningar, något som politiker i allmänhet inte brukar vara så pigga på.

Därmed kan debatten om e-demokrati bli till ytterligare en sak som ökar avståndet mellan medborgarna och makthavarna. Redan i dag är det ganska mycket som tyder på att så faktiskt är fallet.”

Snart tio år senare är det egentligen ingenting i den här bilden som har förändrats. Sorgligt nog.

Det politiska samtalet växer just nu snabbt på internet samtidigt som vår inställning till äldre ritualer förändras. Så varför inte leta efter nya möjligheter?

Vem blir först att ta upp den tappade tråden och på allvar börja diskutera e-röstning?

Anders Mildner

Söker man efter kändisar från förr, dyker det upp massor av bildsamlingar från olika årtionden. De brukar se ut ungefär så här.

Och man behöver inte bläddra igenom fotografierna särskilt länge innan man slås av hur snabbt man glömmer bort både namn och ansikten.

Eller hur snabbt kändisar faktiskt byts ut och ersätts av moderna och uppdaterade varianter, som till sitt innehåll ändå är tämligen lika sina föregångare.

Hur kommer kändislistorna att se ut framöver?

Fram till nu har listorna byggt på att människorna som kommit med på dem på något sätt har haft en hög synlighetsgrad i framförallt film och tv.

Exakt vad dessa personer har haft att säga annars, utanför sina roller, vet vi i regel inte.

Dagens listor ser lite annorlunda ut.

Allt oftare stöter man på den här sortens kändislistor, där personernas inflytande på till exempel Twitter rangordnas.

(Bilden är hämtad från Dan Zarellas rankning, där de mest inflytelserika kändistwittrarna har mätts genom mängden trafik som de skickar till en tweetad länk. Läs mer här.)

Växer den här typen av nya medietopplistor fram som dokument som vi kommer att behöva när vi i framtiden ska blicka tillbaka och skildra 10-talets kultur historiskt? Ja, troligen.

Och på ett privat plan hittar vi i så fall en viktig resurs i de vänner som utgör våra egna flöden. Skärmdumpade vänlistor kan mycket väl vara det nya fotoalbumet för den som vill minnas åren som går.

Anders Mildner

1908 satte sig George Owen Squier i ett flygplan och gick därmed till historien som den förste militärpassageraren någonsin.

Men det är inte därför som vi än i dag känner till hans namn, även om sambandet har betydelse.

Uppbyggnaden av det amerikanska flygvapnet, som Squier var djupt delaktig i, ledde nämligen till ett allt större intresse för signalsystem och när första världskriget inleddes hade Squier blivit satt att chefa över signalisterna.

Fyra år efter kriget förde Squier över sina militära erfarenheter till näringslivet och startade Wired Radio, som sände inspelad musik över kabel till prenumeranter.

Wired Radio förebådade Squiers andra företag, som än i dag är känt över hela världen: Muzak.

Precis som i fallet med Wired Radio var Muzak ett försök att skapa en konkurrent till radion. Publikens intresse var dock försvinnande litet.

Alltså svängde Squier om och satsade på att leverera musik till arbetsplatser. Och då small det till. Det visade sig att produktiviteten ökade markant om folk fick lyssna på musik medan de jobbade och företagen stod plötsligt i kö för att skriva kontrakt med Muzak – som för övrigt hade fått sitt namn genom att Squier hade kombinerat ”music” med namnet på dåtidens mest populära kamera: Kodak.

Muzak jobbade nära forskare för att studera hur människor påverkades av olika ljudmiljöer och tog snart nog fram musik för alla tänkbara omgivningar.

Och inte var det bara varuhus, fabriker, kontor och hissar som fylldes av den lättsamma och undflyende musiken som Muzak tog fram – nej företaget tog sig även in till fullkomligt unika platser, som till exempel Vita Huset och, ännu mer spektakulärt, den rymdraket som skickade de första astronauterna till månen.

Numera är musiken en helt självklar del av i stort sett alla betydande affärsverksamheter.

Varuhus, gallerior, snabbköp, klädbutiker, fastfoodkedjor – alla prenumererar på musiktjänster som ser till att påverka kunderna på precis det sätt som ägarna vill.

Musiken integreras i byggandet av varumärket och en finslipad variant av Muzak-konceptet har på senare år vuxit fram, där man pratar om ljudarkitektur eller ”audio branding”.

Den sista tysta utposten har varit våra egna miljöer, våra hem.

Visst, vi har fyllt våra hem med självvald musik under väldigt lång tid.

Men vi har ytterst sällan haft möjlighet att tänka konceptuellt fullt ut, eftersom vi alltid har varit beroende av våra egna skivsamlingar (eller våra vänners).

Alltså har vi gjort festblandband åt festen, dansblandband åt dansen, julblandband åt julfesten, och så vidare.

Men alla de där andra stunderna i livet har varit, om inte omöjliga, så åtminstone svårare att konceptualisera.

Fram till nu, då vi plötsligt har tillgång till ett överflöd av musik.

Vad ska vi egentligen göra av den?

Svaret är: använda den till att bygga ljudarkitektur i våra rum.

Se bara på de kringtjänster som skapas runtom Spotify, som till exempel Digster, där låtlistorna är avgränsade för specifika och exakta tillfällen, som träning, förfest, sommar och mingel.

2010 finns de konceptuella ljudmiljöerna överallt. Tystnaden är slutgiltigt besegrad.

Squier ler nog från sin himmel. Att hans eget företag dessutom finns kvar och frodas – 80 miljoner människor hör Muzaks musik varje dag – gör nog inte smilet mindre.

Anders Mildner

Det är en vecka kvar till valet och om det rått något tvivel tidigare, så står det i fullständigt klart nu: de flesta partier har fortfarande inte riktigt begripit vad de ska använda sociala medier till.

Även om särskilda strateger anställts inom organisationerna för att jobba just med det nya medielandskapet, så verkar den gängse bilden vara att politikerna i toppen har applicerat något slags return on investment-syn på verktyg som Facebook och Twitter, där det enda som skulle kunna legitimera ett bredare samtal med invånarna i det land de vill styra, är omedelbar avkastning i form av röster.

Dörrknackning ger bättre resultat! ropar partifunktionärerna och kommer nog – får man förmoda – fortsätta att missa poängen, oavsett hur många fint pedagogiska texter som skrivs om ämnet.

Och det kan ju kännas lite tröstlöst, inte minst eftersom alla vore förtjänta av politiker som förstod den demokratiska vinsten av att de är delaktiga i ett samtal på lika villkor med medborgarna.

Samtidigt är utfallet av valrörelsen trösterikt – en av styrkorna i den nya mediekulturen att den inte omedelbart låter sig reduceras till att vara ett stumt pr-redskap.

Själv tror jag att kulturens essens ofta visar sig i det lilla. Med andra ord: det är inte alltid stora pengastarka organisationers användande av ett verktyg alltid ger den bästa bilden.

Sociala medier präglas fortfarande av en stor fantasifullhet, en leklusta.

Eftersom inget föder infallsrika projekt som begränsningar, är det kanske inte så konstigt att just Twitter, med det rätt snåriga kravet att allt man skriver måste vara under 140 tecken, har lett till så många olika roliga idéer och vidareutvecklingar.

Mängder av Twitter-anknutna konstprojekt har så klart redan startats , men det var först när jag stötte på TWITTERART som jag slogs av beständigheten i vår till synes eviga vilja att skapa små bilder av de allra enklaste verktyg.

Vi kan helt enkelt inte låta bli.

Ge oss en miniräknare och vi ser den som en målarduk.

Ge oss 140 tecken och vi gör precis samma sak.

Man kan så klart tycka att det här är fånigt, meningslöst.

Men om jag i dag skulle hålla upp något för de dörrknackande politikerna, så är det de här bilderna, eftersom de visar vilken styrka som kan finnas dold även där man minst anar det.

Mitt i det här flödet av hundar och streckgubbar, så dök nämligen den mest innehållsrika tweeten från den 11 september upp.

”Tystnaden är fullmatad”, säger Arvo Pärt i Jenny Leonardz fina reportage i SvD från samma dag.

Vilket skulle kunna stå som rubrik för den här tysta tweeten, skapad för att minnas terrorattacken 2001 och placerad där den märks som mest – i det högljudda flödet av kontinuerligt brus.

Kanske är detta den svåraste lärdomen i en tid som i så hög utsträckning präglas av effektivitetskrav och pengafokus: ibland kommer man bara fram till ett innehåll som betyder något på riktigt genom att leka sig fram.

Anders Mildner

I förra veckan gjorde jag en medievaneundersökning bland några journaliststudenter som jag höll en föreläsning för.

Jag har gjort det i några år nu och trenden är entydig.

Alla statiska medieformer (som tv, bio, radio och dvd-film) sjunker snabbt och försvinner snart helt från radarn, medan de sociala ökar.

Snabbast ökning uppvisar tjänster som Facebook och Spotify, som nu är så vanliga att en majoritet använder dem.

Dagstidningarna är svårare att mäta i det här sammanhanget, eftersom jag har frågat skrivande journaliststudenter, som ju har ett särskilt intresse att ta del av just tidningar.

När jag för ett år sedan föreslog för studenterna att vi skulle sköta kurskontakten via Facebook istället för att använda oss av den ursinnigt krångliga och användarovänliga undervisningsplattform som den här skolan – liksom en stor del av landets övriga skolor – köpt in för extremt mycket pengar, möttes jag av ett par mycket kritiska frågor.

Var det verkligen rimligt att en offentlig högskola aktivt skulle propagera för att använda sig av ett kommersiellt verktyg?

Frågan är i högsta grad berättigad och jag har inga problem med att förstå kritiken.

Men förutom att det finns en hel del lärandemässiga poänger med att bedriva en del av undervisningskonversationen i en väl använd tjänst som just nu står i något slags exakt samklang med medieutvecklingen, så tycker jag nog att det är hög tid för offentliga instanser att upphöra med det extremt kostsamma egna byggandet av tjänster och det smått tokiga inköpandet av komplexa system som aldrig kommer att kunna svara upp mot användarnas krav på funktionalitet – och som i nio fall av tio alltid att kommer att vara förlegade när de väl tas i bruk.

Och då har jag inte ens nämnt de personalproblem som uppstår när de stackars anställda ska försöka begripa sig på det där megakomplexet till program som förvaltningen köpt in.

Så här står det förresten i protokollet från en samverkansgrupp på skolan när den aktuella undervisningsplattformen hade tagits i bruk:

”Införandet av webbprogrammet har varit mycket struligt för personalen. Samverkansgruppen konstaterar att stödfunktionerna inte fungerat och att detta skapat stress och oro för personal och studenter. Samverkansgruppen förespråkar att när det införs nya system ska detta vara tydligt organiserat med support och att utbildning sker i

reella system för att skona personalen.”

Trots alla problem som till exempel skolor står inför dagligen när det gäller den här typen av frågor, är det uppenbart att vi går mot en tid då det offentliga måste ta ställning till hur man ska förhålla sig till det faktum att allt mer av vår informationsspridning sker i kommersiella landskap.

I dag kom nyheten att Svt fällts för att programledaren i Sydnytt uppmanat tittarna att gå in på programmets Facebooksida. Fler turer i den här historien är med all säkerhet att vänta framöver.

Så, är då beslutet självklart eller helgalet? Själv ser jag studenternas medievanor framför mig och hittar ett dilemma som inte är helt lätt att lösa, varken för skolvärlden eller för public service.

Anders Mildner

Mannen mittemot mig viftar sitt samtal som en flagga i hela tågsalongen.

Han pratar med en Bosse på jobbet och med en Kristina på jobbet och med en Niklas på jobbet och med en Maurice på jobbet och hur förfärligt tråkigt hans arbete än ter sig för alla oss andra som sitter på tåget, så är det uppenbart att det här är en kille som ger 100 procent – hela tiden.

Han ställer krav, han är ute efter perfektion.

Och Bosse och Niklas och Kristina och Maurice säger ja, ja, ja, det ska vi ordna, inte sedan men genast. Naturligtvis, naturligtvis.

Egentligen pratar han inte alls med de här kollegerna. Han sträcker ut en hand till oss andra som tvingas dela den här stunden med honom och han säger: SE MIG! JAG ÄR HÄR! JAG FINNS! JAG HAR ETT JOBB OCH DET ÄR VIKTIGT!

Jag vet inte hur många sådana här osedda män (det är ju oftast just män) som jag suttit bredvid i tysta vagnar på mina tågresor kors och tvärs över Sverige.

Efter mer än 15 år med mobiltelefoni står dock en sak fullständigt klar: vi kommer ALDRIG att komma fram till ett läge där andra människors användande upphör att irritera oss.

Vi kommer istället bara fortsätta att addera saker till våra listor över folks irriterande telefonvanor.

Samtidigt förändras nog vårt ringande just nu väldigt snabbt, i alla fall om vi tittar på samtalens innehåll.

I takt med att vi håller oss uppdaterade med vad fler och fler människor gör i sin vardag, sjunker ju också behovet av catch-up-samtalen.

Till slut blir de till och med onaturliga, svåra att hantera.

Någon mer som känner igen den undrande tonen från andra sidan luren när man bara slår en signal för att höra hur läget är med personer som man inte har kontinuerlig telefonkontakt med?

Förr fanns en telefonkultur där det tillhörde en viss artighet att faktiskt höra av sig då och då – och ett dåligt samvete om det hade gått för lång tid mellan samtalen.

Den är nog på väg att försvinna, förutom vad gäller de allra närmaste vännerna.

Och vet ni vad jag tror? Att vi därför kommer att få höra så mycket mer av de där männen på tågen i framtiden.