Annons

Nya medier-bloggen

Anders Mildner

Anders Mildner

Vi hade två tidningar när jag växte upp: Arbetet och Sydsvenskan.

Det första jag läste i dem var serierna.

När jag hade blivit lite äldre började jag att kika i nöjessidorna. Därefter kom lokaldelen (något år senare) och ytterligare ett par år framåt utrikessidorna, kulturdelen och sist ledarsidorna.

Precis som i dag var morgontidningen under min uppväxt något man bläddrade i till frukost. Den kom att ersätta den trave med gamla Kalle Anka-tidningar som vi hade i ett skåp bredvid min plats vid matbordet och läsningen blev så småningom till en naturlig del av frukosten.

Det är en vana som jag inte klarar av att släppa.

En frukost utan tidning är något förfärligt, det är som om man skulle plocka bort kaffet och bara servera lite nötter i en skål på morgonen.

Men funderar jag lite över denna väldigt generationstypiska vana som jag bär omkring på och som vid mötet med unga ibland känns lika daterad som en Salomonryggsäck, så är det rätt uppenbart att varken jag eller mina generationskamrater någonsin ägnade särskilt mycket tid åt att faktiskt läsa tidningen.

Den hade sin plats vid frukostbordet – sedan var produkten liksom förbrukad.

Än i dag är det väldigt sällan som jag återvänder till dagstidningen när jag kommit hem på kvällen.

Däremot har mitt läsande sträckts ut på annat sätt.

Förr läste jag tidningsartiklar under 20 minuter före klockan nio.

Nu läser jag hela dagarna. Inte bara från enstaka källor, utan från i stort sett hela världen.

Och den verkliga förändringen har kommit de senaste fyra åren, med framväxten av Twitter som ett tipsforum för intressanta texter.

Bland nätets alla motsägelser är detta kanske en av de mest förvånande: att kortare faktiskt är längre.

Genom de lästips som förmedlas via Twitters 140-teckensmeddelanden, sprids nu långt fler artiklar än tidigare. Och nu börjar människor att leta efter ett sätt att hantera all denna information som verkar spännande, men som så lätt förvandlas till oöverskådligt brus.

För tillfället pushar kortkulturen snabbt fram nya lösningar för ett längre läsande: Ipadens Flipboard gör ett slags magasin av de texter som ditt nätverk länkar till och tjänster som Instapaper gör det lätt för användaren att spara intressanta texter så att man kan återvända till dem senare.

Bobbie Johnson i The Guardian pratar om en boom för läsandet av långa journalistiska texter och tar bland annat upp sajter som Longform, Give Me Something To Read och The Awl som exempel på det nyvakna intresset för längre texter.

Den stora förändringen i detta är så klart att läsandet nu ser ut att växa fram som en integrerad del av hela dagen, vilket så klart skapar en helt ny slags kultur.

Och om jag med min uppväxt har svårt att finna mig i tanken vid att bli sittandes utan tidning vid frukostbordet, kan man ju undra vad det innebär när samma krav på textnärvaro sprids ut över all vår vakna tid.

Anders Mildner

När man loggar in på Facebook har man två huvudval.

Antingen kan man välja att titta på ”startsidan” där alla ens vänners flöden dyker upp, eller på den egna profilen – där ens egna aktiviteter och vännernas respons på dem samlas.

När man kör Twitter har man ett liknande val: antingen scrollar man andras meddelanden, eller så kollar man in ”mentions”, där andra användare antingen svarar på saker man själv skickat ut, eller på något sätt nämner en.

Den senaste tiden har jag frågat folk i vilket läge de oftast hamnar när de loggar in.

Om de börjar att söka av den information som resten av världen sänder – eller om den första impulsen är att se om – och i så fall vad – deras followers har skrivit om dem.

Det var en lite känslig fråga, visade det sig.

Men ni kan säkert ana vad svaret blev när de som fick frågan väl erkände.

Trots allt är ju en av de tydligaste trenderna i vårt beteende just nu hur vi i varje ögonblick letar efter allt fler och allt snabbare sätt att distribuera våra känslor till omvärlden. Inte så märkligt då kanske att vårt primära intresse är hur andra människor förhåller sig till våra känsloyttringar.

Men även om vi tycker att dagens sätt – med till exempel Facebook och Twitter – är hyfsat flinkt, så innebär det ändå en hel del knöligheter.

Vi måste till exempel logga in, göra vissa val (som om vi ska börja med att se andras flöden innan vi börjar skicka ut våra egna intryck), och därefter manuellt klicka oss fram till de budskap som vi vill sprida: Ja, jag LIKEAR detta!

Fast ganska snart kanske vi kan gå förbi det steget och distribuera våra känslor mycket mer omedelbart.

Fundera ett slag. Hur skulle det se ut om vi bara sände hela tiden?

Vilka tjänster skulle vi i så fall behöva? Och hur skulle det påverka vårt beteende?

Sådana frågor dyker upp i huvudet när man ser den här filmen.

Det mesta talar nämligen för att vi snart är där.

PS/ Några har undrar vad som hände med sommarintervjuerna. Svaret är att de snabbt förvandlades till, ehum, höstintervjuer, eftersom det visade sig att häpnadsväckande många människor hade semester under sommaren.

Anders Mildner

Det talas ju en hel del om mediernas roll nu i samband med Assangeaffären.

Men vad händer egentligen när en nyhet får fäste och börjar att diskuteras över hela landet?

Detta är något som inte har gått att mäta tidigare, men nu går det snabbt att se både hur stort samtal ett ämne genererar – och hur det förs.

I det sammanhnaget är den här bilden från Trendistic intressant.

Inte för mängden, utan för att man så tydligt ser att diskussionen om Assange pågår i stort sett dygnet runt.

Den enda gången samtalet upphör är under två timmar på morgonkvisten, mellan klockan halv fyra och halv sex.

Det är också en bild av vad medier kan sätta igång.

Det är också en bild av mediernas ansvar.

Anders Mildner

Ska man använda Facebook och Twitter i skolan?

Ställ frågan och det brukar ta ungefär 10 sekunder innan samtalet kretsar kring ”missbruk” av verktygen och diverse dilemman som kan uppstå.

Men är det inte synd att vi så ofta letar efter problem där vi istället borde se möjligheter?

Jag tror inte att det alltid måste vara roligt att lära sig saker.

Däremot tror jag att lusten att tillägna sig kunskaper väldigt tätt hänger samman med hur lärandesituationen upplevs.

Titta på den här bilden. Se en skolklass framför dig. Jag tror att du ler lite.

Anders Mildner

Så har då Facebook till slut hoppat på geopositioneringståget.

Redan tidigare har en rad tjänster, som till exempel Gowalla, Foursquare och Google Latitude väckt ökande uppmärksamhet för de möjligheter som öppnar sig när vi inte bara berättar vilka vi är och vad vi gör – utan också var vi befinner oss någonstans.

Dels finns det personliga vinster i att kunna se var ens vänner är rent geografiskt, dels finns det kommersiella värden för oss som konsumenter att dra nytta av när vi möts av bra erbjudanden i exakt den stund och på exakt den plats där vi behöver dem.

När ett företag som Facebook lanserar något nytt, brukar ordvalen avslöja mest om de tankar som ligger bakom produkten. Och i fallet med Places är det framförallt ett ord som står ut och som återkommer i flera av intervjuerna med de inblandade: serendipity.

Serendipity, eller serendipitet som det heter på svenska, myntades av den författaren Horace Walpole i ett brev vid mitten av 1700-talet.

Han hade tagit namnet från sagan Tre prinsar från Serendip, vars huvudpersoner under hela berättelsen gjorde massor av spännande upptäckter som de egentligen inte letade efter.

Detta, att någon slumpmässigt snubblar över något man faktiskt har nytta av, finns det så klart många exempel på genom historien, men ordet serendipitet innefattar också förmågan att ta tillvara de chanser som erbjuds av det oväntade och är ganska nära knutet till att det man gör av situationen också leder fram till något slags innovation.

Till en början användes Walpoles nyord inte alls. Fram till 1958 finns det bara omnämnt 135 gånger.

Men under 1990-talet blir det mer och mer populärt och runt år 2000 formligen exploderar användningen. Vid millennieskiftet väljs det till Storbritanniens mest populära nyord.

Och i takt med användningen förändras innebörde, som så ofta är fallet med komplexa ord.

När nu Facebook strösslar ordet omkring sig som ett av huvudmålen med Places, är betydelsen snarast ”slump”– fast med en klar touch av amerikansk romcom över sig.

Eller som Richard Boyle uttrycker det:

”For many, it appears, the very sound of serendipity rather more than its metaphorical etymology takes hold so that at the extreme it is taken to mean little more than a Disney-like expression of pleasure, good feeling, joy, or happiness.

For those who have consulted dictionaries for the word, its typical appearance between serenade and serene may bring a sense of tranquility and unruffled repose. In any case, no longer a niche-word filling a semantic gap, the vogue word became a vague word.”

Där någonstans vid Disneyliknelsen hittar vi Facebooks förståelse för ordet – vilket också ger oss en ledtråd till hur vi ska tolka Places.

Vad som sker nu är att bolaget adderar slumpen till majoritetens breda sociala internetliv och skapar förutsättningar till en rad nya möten mellan människor.

Mycket talar för att de förändringar som geopositioneringstrenden leder till kommer att förändra våra rörelsemönster och konsumentbeteende ganska radikalt.

Man kan dock fundera lite över vad som händer med just slumpen när vi får ett verktyg som gör det möjligt att se den komma långt i förväg.

Vad Places gör, är ju egentligen att funktionen omvandlar oväntade möten till väntade: vi SER vem som är i vår närhet.

Oavsett hur många softade bilder på mejkade och skrattande ”vanliga” människor som Facebook än använder i sina reklamfilmer för att visa hur trevligt det kan vara där ute i världen, så leder nog Places till att vi får en betydligt mindre filmisk verklighet med betydligt lägre grad av serendipitet.

Anders Mildner

Vi kunde höra Görans steg från fikarummet. Så här i efterhand skulle jag kunna likna dem vid ett framrusande djurs tunga klapprande, men det vore fel, för mest av allt lät fötternas klamp som om en stor arg chef rusade fram över trägolvet. Vilket ju precis också var fallet.

Inne i fikarummet satt vi – de anställda på Görans lilla företag. Vi hade tolv minuters rast på förmiddagen och tolv minuters rast på eftermiddagen.

Ingen visste riktigt var Göran hade fått tiden ifrån.

Man brukar ju säga tio minuter, femton minuter eller tjugo minuter, inte tolv. Men Göran hade sagt tolv och då var det tolv som gällde. Han var väldigt noga med detta. Vi behövde ingen klocka. Efter exakt tolv minuter hörde vi de tunga dunsarna från fötterna och alla reste sig snabbtsnabbtsnabbt.

Ibland fick jag backa in Görans Mercedes genom den trånga och långa passagen till gården.

Inte för att jag ville köra in den.

Inte för att jag tyckte att det var en bra idé att backa in en bil där – det var bara någon decimeter på varje sida – det naturliga vore att köra in den vanligt och sedan vända bilen på gården.

Men nu råkade jag vara anställd som chaufför och Göran var av uppfattningen att en chaufför som han hade anställt skulle fixa att backa in bilen.

Jag var kvar där ett år. Jag minns ingen som någonsin tog egna initiativ, lade fram några idéer, förslog något eller engagerade sig i sitt arbete en millimeter mer än nödvändigt.

När jag berättade att jag skulle sluta blev Göran rosenrasande. Han drämde näven i bordet och skrek: DET VAR JU FAN! HELVETE! JAG TRODDE DU SKULLE JOBBA DIG UPP I FÖRETAGET!

Det var en lite märklig sak att säga.

Det enda steget jag rimligen kunde ta var att sluta köra bil och istället bli satt framför en ammoniakdoftande maskin som nog inte var helt bra att sitta framför i längden. Jag förklarade att jag tänkte studera efter att först ha gjort lumpen. Göran blev vit i ansiktet.

– STUDERA? MEN VAFAN SKA DU BLI PÅ DET TROR DU?!

Jag pep fram vad jag skulle läsa och Göran stirrade på mig som om jag hade blivit tokig. Han verkade leta, men hittade inga ord alls. Till slut sa han:

–Ömm, bara gå, Anders.

I efterhand fick jag veta att en del av förvirringen bestod i att han hade hört fel och trott att jag skulle läsa prästvetenskap istället för pressvetenskap, vilket troligen också kunde förklara det lite mildare bemötande som jag fick därefter.

Jag känner väldigt många människor som i dag jobbar på arbetsplatser som inte skiljer sig nämnvärt från hur det var på det här stället.

Möjligen klampar chefen inte in under fikat efter tolv minuter och två sekunder, möjligen slipper de att backa in hans brackiga merca på gården. Men de har inget utrymme att ta egna initiativ, de betros inte med andra uppgifter än de som mycket exakt har formulerats av en enda person.

Arbetsordningen går uppifrån och ned och vid slutet av dagen bryr sig de anställda inte särskilt mycket hur det går för deras företag eller organisationer – det enda som spelar någon roll är att livet är någorlunda okej inom deras enskilda små bubblor.

Ja, faktiskt, jag känner extremt få människor som tycker att deras chefer är bra och nästan ingen som jobbar inom en större organisation som upplever att deras fulla kapacitet tas tillvara. Jobben är mer förvaring än utveckling.

De senaste åren har en rad konferenser börjat att bryta upp formerna för hur en konferens är.

Den gamla sortens konferenser – där man satt stilla och lyssnade – utmanas nu på flera håll av konferenser där åhörarna förvandlas till aktiva deltagare.

Den mest omtalade av dessa, SSWC, går nu i helgen.

SSWC är en total unconference. Agendan sätts på plats av deltagarna själva, som får börja vistelsen med att skriva upp sina idéer på schemat och därefter ansvara för sin programpunkt tillsammans med dem som är intressade av att besöka den.

Jobbanknutna konferenser befäster alltid på något sätt en ordning.

Det är inget fel i att då och då knipa igen flabben och ta emot kunskap från någon som har tillägnat sig den och som vill lära ut den, men blir man alltid satt att passivt och oreflekterat ta emot information på detta sätt, blir det bara ännu en kugge i det maskineri som bygger bilden av hur den naturliga arbetssituationen är.

Med andra ord: på konferenser lär vi oss mer än vad som sägs från scen.

Vi lär oss också vilken vår plats i hierarkin är. Och denna lärdom tar vi med oss tillbaka till våra arbetsplatser.

Av den anledningen bidrar konferenser ofta mycket lite till utvecklingen på företagen. Eventuell kunskap kan ju sällan användas, eftersom de anställda sällan får chansen att gå utanför sina jobbramar.

Jag tror många kan känna igen sig här. ”DET DÄR skulle vi göra på vårt jobb! Fast då skulle ju (fyll i lämpligt namn på mellanchef) bli tokig….”

På samma sätt har det varit med medierna.

När publiken har blivit satt att passivt ta emot information, har den underliggande lärdomen varit att den har varit förvisad till åskådarplatsen medan det har varit upp till andra, det vill säga sådana som figurerar i medierna, att förändra, påverka och influera världen omkring dem.

Nu förändras medierna. Och på samma sätt förändras konferenserna – av naturliga skäl först de som handlar om medier.

Jag tror att detta kommer att omdana företagen inifrån.

När konferensbesökare ser vilka fantastiska saker de kan skapa själva, bara hela deras kapacitet tas tillvara, framstår de stela och rigida strukturerna hemma på arbetsplatserna som precis så hämmande som de faktiskt är.

Därför är det fullt möjligt att betrakta de framväxande deltagande konferenserna som betydande politiska handlingar, som förändrar samhället genom att de låter människors kunskaper och kreativitet blomma ut på allvar.

Detta, om något, borde vi kunna kalla äkta tillväxt.

Anders Mildner

För bara något år sedan var det i stort sett omöjligt att handla med kort i Danmark. Oavsett vilken affär man kom in i, blev svaret: Kun Dancard!

Den här idén – att ha ett eget nationellt kort och ignorera resten av världen – var naturligtvis precis så dansk som bara danska idéer kan vara. På senare tid har situationen dock förändrats och numera går det oftast utmärkt att resa genom landet med Visa eller MasterCard.

Trots att kontokortens segertåg över världen har förändrat så mycket (alla som tågluffade på 80-talet känner antagligen igen allt strul som de där resecheckarna ställde till med: själv hade jag under flera veckor mina allt mer svettiga checkar tätt klistrade runt magen i ett slags obekväm magväska avsedd för just detta ändåmål), så fortsätter kortsystemet att krångla med oss, nästan varje dag.

När jag beställer böcker för 1 480 kronor eller köper en dator på nätet för 19 000 är allt lugnt.

Men när jag gör alla de små vardagliga betalningarna är det genast bekymmer.

Vissa affärer tar inte kort för köp under 50 kronor, andra vill att man ska handla för mer än 80 kronor.

Vissa kaféer lägger på tre kronor på varje köp för att kompensera för kortavgifterna, andra dänger, helt oskäligt, dit en femma. Som en kaffe för 30 kronor skulle vara skäligt, till att börja med.

Egentligen skulle man kunna sammanfatta det så här: allt som på något sätt har med banker att göra är fortfarande krångligt, osocialt och segdraget.

Att pengar ofta inte kan flyttas mellan konton på en helg, trots att man är uppkopplad mot sin internetbank och sköter pengaflytten med sina egna klick? Tja, det är lika logiskt som om det mail man skickar på fredagen först skulle kunna levereras till mottagaren på måndag morgon.

I takt med att världen fragmenteras och splittras upp i ett oändligt antal subkulturöar, är det lite av en historisk paradox att den långa svansen fortfarande måste betalas utifrån det stora banksystemets villkor.

Visst, det dyker upp fler och fler mikrobetalningssystem och inom en nära framtid kommer vi alla troligen att kunna dra fram mobilen istället för plånboken när vi ska betala på kaféet.

Men den som tror att detta kommer att sopa undan alla betalningar som man måste göra innan man kan betala det man vill köpa (idag betalar vi ju först för att överhuvudtaget ha kortet, därefter vanligtvis också den summa som butiken får betala för att vi använder det), har nog för höga förhoppningar.

Allt talar nämligen för att mellanhänderna blir fler – inte färre, skriver Eliot Van Buskirk i en läsvärd artikel i Wired.

Samma utveckling känner vi igen från musikbranschen. När artisterna hoppade över skivbolagen för att gå direkt till de betydande digitala distributörerna, dök det upp ett flertal nödvändiga steg på vägen till release, som snabbt hackade i sig delar av de potentiella intäkterna. Och plötsligt var vinsten…. ja, vadå?

Nya mellanhänder föds alltså vanligen rätt kvickt när de gamla rundas. På något sätt känns det som om vi egentligen borde kunna bygga något som var annorlunda. Frågan är bara: hur?

Anders Mildner

På ett flyg till London satt jag en gång för några år sedan på en av de två sämsta platserna i planet.

Längst fram, med obefintligt benutrymme och med en vägg en decimeter framför huvudet, försökte jag och en indisk man förgäves öppna plastpåsarna med maten utan att träffa varandra med våra fäktande armbågar.

När lunchen var uppäten hittade mannen den lilla förpackningen med den citrondoftande handservetten. Han tittade på den. Vände på den. Letade efter någon information som uppenbarligen inte fanns ditskriven.

Han sneglade nervöst på mig. Jag sneglade tillbaka med svensk tystnad.

Mannen öppnade paketet, vecklade ut servetten, höll den framför sig. Sedan tryckte han den snabbt mot sitt ansikte och täckte hela ansiktet med den, gnuggandes. Tittade mig i ögonen och sa lätt nervöst leende: Yes? och nickade frågande mot mig.

Jag log ansträngt och sa av någon anledning: Yes.

– Ah, yes! svarade mannen glatt och fortsatte ivrigt att gnugga in citrondoften i sitt ansikte. Jag smusslade snabbt undan mitt eget paket.

När vi inte alls vet vad vi ska göra eller hur vi ska göra det, letar vi i vår omgivning efter hjälp på traven. Social proof kallas det här ibland.

Nu har Dan Zarella, som stått för många intressanta undersökningar om hur medievärldens sociala mekanismer egentligen fungerar, testat vilken betydelse jakten på social proof har för vårt beteende på internet.

Och även om det finns massor av små trådar att utveckla vidare i de fyra miniexperiment som Zarella har genomfört (vilket han också lovar att göra), så är det mest uppseendeväckande resultatet att viljan att vara först verkar gå före viljan att göra som alla andra.

Testet gick ut på att Zarella la till en knapp som visade hur många retweets inlägget hade fått. Den gav också besökarna en möjlighet att själv retweeta det.

I en värld där alla vill göra som alla andra, skulle naturligtvis en knapp som visade att inlägget retweetats många gånger få fler nya retweets än en knapp som tydligt berättade att INGEN hittills hade velat skicka vidare ett tips om texten.

Lustigt nog blev resultatet det motsatta.

Dubbelt så många valde att klicka på retweetknappen om den visade att ingen annan hade varit på storyn innan.

Jag tror att det här testet säger en hel del om vad som är värt något i form av kulturellt och socialt kapital på internet.

Att du levererar nyheter, att du ständigt matar maskineriet med friska intryck, spelar en större roll för hur omgivningen betraktar dig än att du gör precis som alla andra.

Undersökningen säger naturligtvis också en del om vår jakt på bekräftelse och vår strävan att hitta en roll i ett brusande digitalt mingel. Alltså, ungefär: ”Jag är den som är nyttig för dig att stå i kontakt med!” Den berättar också troligen en del om varför vårt digitala liv även kan upplevas som stressande.

Samtidigt kanske vi här också ser en grundorsak till varför internetutvecklingen så oförtrutet pushar utvecklingen på alla fronter framåt, vad det är som gör att debatten och nyhetsflödet på nätet är så stor och så givande – och varför den nya informationen aldrig sinar. Även om det är sommar, semester och alla egentligen är lediga.

Möjligen hade också mannen på flyget hållit med mig.

– Ah, yes!