Wikileaks, centrifuger och journalisterna

Att följa nyheter om internet är som att titta på en centrifug.

Oavsett var saker och ting befinner sig när det börjar att snurra, hamnar allt förr eller senare ändå ute i kanten.

Den senaste veckan har medierna varit fulla med tankar och åsikter om Wikileaks. Och publiceringen av den stora mängden dokument från Afghanistan är spektakulär, hur man än väljer att betrakta den.

Men man kan fundera lite över varför det bara krävs några varv på mediesnurran innan större delen av diskussionen har samlat sig till en klump som handlar om vad Wikileaks egentligen innebär för de traditionella mediernas överlevnad, vilket väl kanske inte är den viktigaste frågan. Kanske hänger det samman med att (själv-)bilden av journalistik i så stor utsträckning förknippas med stora avslöjanden?

Hur som helst är det uppenbart att diskussionen riskerar att leda till både en felaktig bild av journalistiken och av internet om den fortsätter att ligga därute i kanten.

Journalistik är ju oftast de små avslöjandenas konst. Ihärdigt läsande av kommunal postgång. Enträget frågeställande utanför fullmäktigesammanträdet. Oförtrutet rapporterande om det omdebatterande vägbygget.

Ja, journalistik är, allt som oftast, hundra procent vardag. Det är därför den spelar roll. Det är därför den betyder något för alla de människor som tar del av den och som betalar för den – för att den säger något om just deras liv, just deras verklighet.

Undrar man om journalistiken verkligen behövs för att gå igenom 90 000 dokument från kriget i Afghanistan, så blir svaret: Ja, jo, kanske, men inte nödvändigtvis och i ärlighetens namn inte särskilt ofta.

Och även om det är givet att de stora internationella mediernas medverkan spelade avgörande roll för nyhetens genomslag, så tror jag inte ett dugg på att det krävs journalister för att klara av att sortera, gå igenom och säkra den här typen av material framöver.

I längden kommer transparensen och de mångas inblandning att garantera säkerhetskollarna på ett bättre sätt än att man väljer ett gäng expertuttolkare och sätter materialet i deras händer någon vecka i förväg.

På samma sätt tycker jag att vi skulle behöva skala ner den bild av internet som vi nu skapar i diskussionen kring Wikileaks.

Hundratals miljoner bloggar, twitterflöden och Facebookkonton som skildrar den vanliga vardagliga verkligheten förändrar världen och våra världsbilder i långt större utsträckning än vad en sajt som släpper spektakulära hemliga dokument vid enstaka tillfällen gör. Och utmanar faktiskt också regimer, företag och makthavare på ett mycket mer genomgripande sätt.

Om vi vill diskutera vilken medieutveckling som spelar någon roll för oss, så är det här vi borde börja. Inte minst eftersom det då blir tydligt att de hot som kan riktas mot Wikileaks från myndigheternas sida, i vilken stund som helst också kan riktas mot enskilda privatpersoner.

Det betyder så klart inte att Wikileaks inte spelar någon roll. Eller att det inte finns några problem med utvecklingen.

För vad händer till exempel med etiken?

Det enkla svaret är att den försvinner.

Vi har sett det förr (bland annat när det gällde The Pirate Bay och Arbogafallet) och vi kommer högst troligen att se det igen – kanske redan när det gäller vissa uppgifter i det enorma Afghanistanmaterial som Wikileaks publicerat.

Dessutom: vi lurar oss om vi tror att Wikileaks inte är mer än en enskild idé som drivs av en enda person. På samma sätt som The Pirate Bay var utslag av en kultur, så är Wikileaks en logisk följd av den kultur vi nu lever i. Mer av samma vara är att vänta. Mycket mer.

Hur ska vi förhålla oss till det? En start kan vara att erkänna: samtiden bjuder inga lätta frågor – och gårdagen hjälper oss inte med några lätta svar.

Det är höst nu, bokbranschen

Jo, det är bara att hålla med. Andrew Wylie har en imponerande lista klienter.

Philip Roth! Saul Bellow! John Updike! Jorge Luis Borges! Och en si så där 700 till.

Nu befinner sig den amerikanska förlagsvärlden i chock. Wylie har bestämt sig för att göra en digital by-pass-operation och gå direkt till Amazons Kindleshop för att ge ut eboksversioner av moderna klassiker som Martin Amis London Fields och Hunter S Thompsons Fear and Loathing in Las Vegas – och ett 20-tal andra.

Det här är bara början. Wylie tänker göra samma sak med resten av sina klienter. Och konsekvent vända sig direkt till de stora: Amazon, Apple, Google.

Förlagen är så klart rasande och hotar nu med juridiska processer för att sätta käppar i hjulet.

Här någonstans skulle man kunna stanna ett slag och räkna år. Nämligen: exakt hur många år ligger bokbranschen efter musikbranschen? Fem? Sju? Tio?

För ungefär tio år sedan började musikindustrin att prata om 360-gradersdealar, det vill säg att en aktör kapade åt sig hela artistkakan, som tidigare hade delats mellan förlag (rättigheter), skivbolag (inspelningar) och livesidan (turnéer), men det var väl (?) först med Robbie Williams EMI-deal 2002 som det stod klart att anything goes.

Artister hoppade över skivbolag, förlag gav ut skivor, turnébolag blev skivbolag, tidningar delade ut skivor och till slut visade sig Pressbyrån vara en bättre skivaffär än de vanliga butikerna.

Och så vidare.

Frågan är vilken lärdom bokbranschen har dragit av detta?

Nu är huggsexan i full gång och frågan är vilka val morgondagens författare gör i den digitala verkligheten.

När man pratar med förlagsmänniskor om utvecklingen beklagar de flesta numera spontant att de varit så dåliga på att promota sig själva.

Det har ju legat i författarimagen att en författare är en lysande begåvning som står på egna ben.

Som en klok förlagsanställd sa till mig för ett tag sedan: Hade allmänheten vetat hur de manus ser ut som kommer in även från de allra mest kända författarna, hade bilden av författarna sett annorlunda ut. Och det hade inte gynnat branschen.

Böcker är oftast grupparbete. Utan duktiga redaktörer skulle utgivningen vara mååååånga snäpp blekare än den är idag.

Kommer vi då att få SÄMRE böcker i framtiden, nu när bokbranschen också har börjat leka hela havet stormar? Antagligen inte. Redaktörerna kommer nog inte att försvinna bara för att förlagsvärlden gungar.

Men de kanske byter plats – på samma sätt som musikindustrins aktörer har hoppat fram och tillbaka mellan stolarna det senaste decenniet.

Hur som helst: det är läge för förlagsvärlden att rikta blicken bakåt och försöka dra lite lärdomar från skivbranschen. Och då har jag inte ens nämnt fildelningsfrågan ännu.

Fyra spådomar från Kivik

Eftersom Kiviks marknad startar i dag, tänkte vi här på Nya Medier-bloggen erbjuda även den publik som befinner sig långt ifrån Österlen ett snabbt besök in i spågummans tält.

Sierskan uttalar sig just denna dag dock bara om upphovsrättsdiskusssionen i Sverige. Beror det på att tokigheterna liksom är marknadens signum? Tja, bara kristallkulan vet!

Men hur som helst: klipp ut och spara ändå: spådomen lär gälla till nästa marknad.

Spådom 1: Du ger dem lillfingret, de vill ha hela handen


De grupper som vid något tillfälle har börjat att få pengar skickade till sig via en statlig pipeline, kommer aldrig någon gång att komma till en punkt där de säger: Nej, NU räcker det, nu vill vi inte ha mer pengar!

Tvärtom kommer de alltid att kräva mer. Här kan man säkert dra paralleller till en mängd verksamheter i samhället som fått ta emot understöd under lång tid, men i kristallkulan träder just nu en bild av Copyswede fram.

Copyswedes ståndpunkt här är alltså att lagstiftaren nu ska se till att den pengaström som flödat från avgiften på cd- och dvd-skivor ska ligga på en konstant nivå. Oavsett hur människors beteende förändras. Oavsett om den där kopieringen sker eller inte.

Spådom 2: Trängseln kring grytan ökar.


Det är bättre att vara en del av den grupp som per automatik få ta emot pengar än att inte vara det.

Därför säger nu allt fler organisationer och grupper att de är kulturskapare och väljer att låta all diskussion utgå ifrån tanken om statiska ersättningar – istället för börja i en helt annan ände och prata framtid, kreativitet och nya lösningar.

Till exempel tränger sig nu en rad fackförbund fram till de pengapipelines som står i begrepp att färdigställas.

Även småsummor som per automatik strömmar in till förbund kan ju ses som en bra medlemsservice – och ger dessutom ett bra skäl till varför man ska vara med i facket. särskilt i tider då medlemsantalet sjunker.

Räkna därför med att till exempel Journalistförbundet, Musikerförbundet, Författarförbundet, Unionen och Symf kommer att ställa sig bakom Copyswedes önskan att privatkopieringsersättningen ses över under hösten.

Spådom 3: Internetleverentörer under press.

Inget tyder på att det lobbyarbete som har startat – även internationellt – med att ålägga internetleverntörer ett särskilt ansvar för det som strömmar genom kablarna, kommer att minska i omfattning.

Frågan är problematiskt, ur ren mediesynpunkt.

För vem kan egentligen samlat prata för internetleverentörernas sak? Och rent medielogiskt är vissa debatter förlorade från början. Att sätta en internetleverantör i ett debattprogram mot någon som företräder fria och skapande yrken är ungefär lika sexigt som att sätta ett modem i en debatt mot en popmusiker.

Spådom 4: Hårdare lagar och ökad övervakning går fortfarande hand i hand.

Under valrörelsen har flera partier, bland annat moderaterna, lanserat en rad förslag för att ta udden av den kritik som riktats mot dem vad gäller frågor om integritet och övervakning.

Väldigt lite tyder dock på att något av blocken har ändrat grundsyn. Trenden internationellt går mot ökad övervakning av internet, stärkt kontroll över informationsflödet och hårdare lagstiftning vad gäller brott mot upphovsrätten – och det finns idag väldigt lite som pekar på att Sverige efter valet kommer att välja en annan väg.

Texta, texta, texta, texta, texta, texta

När PTS för tio år sedan noterade att sms-bruket ökade dramatiskt, var det nog ingen som anade i vilken utsträckning som det skulle FORTSÄTTA att öka för varje år.

Redan tidigt stod det dock klart att användandet inte bara hade betydelse för våra möjligheter att kommunicera med varandra, utan att det också skulle komma att påverka vad vi sa och sättet vi sa det på.

Själv åkte jag vid den tiden till Watford utanför London för att intervjua några unga som gjort en sms-variant av Bibeln.

Det mest tänkvärda jag fick med mig från det mötet var hur tolerant samhället faktiskt kan vara för nytt språk – bara innehållet är det rätta.

Hela det strikta lilla samhället ställde sig stolt bakom barnen som skrev ”dont b afraid coz Godl b wiv u always”.

Vilket knappast hade varit fallet om de valt ett annat ämne eller budskap.

Nu är har det gått tio år och vi talar inte längre lika mycket om hur språket påverkas. Även om det så klart gör det, i en omfattning som vi antagligen har svårt att överblicka inifrån. (Själv tror jag att till exempel särskrivningsvågen bland mycket annat också har med telefonernas ordlistor att göra. Det är ju lättare att snabbt skriva sär skrivnings vågen på en telefon.)

Förra året visade PTS att var tionde person i Sverige skickade fler än tio sms per dag. Och att var tredje person mellan 16 och 20 år skickade fler än 20 sms per dag.

Det låter mycket.

Men om man vill se vart vi egentligen är på väg, kan man med fördel slänga ett öga på den här rapporten från Nielsen, som visar vidden av de ungas textande. Amerikanska tonåringar skickar numera iväg 3 146 meddelanden i månaden. Vilket är lika med tio sms i timmen (om man tar bort tiden då de sover eller är i skolan).

Till och med barn under tolv år skickar fyra meddelanden varje timme.

Och då kan vi så klart dra ut tidslinjen framåt för att se var vi landar: i ett textsamtal som är mer eller mindre ständigt pågående.

Postgången förvandlas till konversation.

Vilket kanske kan vara extra hoppfullt för den grupp som nu förväntas ge sms-kurvorna en gigantisk puff uppåt de kommande tio åren: föräldrar som kommer att vilja ha kontakt med sina sms-tokiga barn.

Littorin och konsten att bygga en ny journalistik

Jag satte mig egentligen ned och skrev ett långt inlägg om Littorinaffären.

Om hur stora nyhetsföretag nu allt oftare i första hand arbetar med att producera drama. Och att det i förlängningen kan leda till en ny grundinställning hos både redaktioner och journalister, där en bra nyhet helt enkelt inte längre räcker om den inte samtidigt också är ett bra drama.

Jag jämförde Aftonbladets oerhört närvarande cliffhangerjournalistik om Littorin med Magnus Ljungkvists stela och närmast byråkratiska avslöjande på sin blogg, som för fyra år sedan ledde till handelsminister Maria Borelius avgång.

Jag tänkte: det finns något här.

Kanske säger det något om journalistiken 2010. Kanske säger det något om skillnaderna mellan tidning och internet. Kanske säger det något om oss som läsare – att vi i varje läge kräver underhållning för att vi ska orka bibehålla vår koncentration.

Men sedan är det så galet varmt.

Det smäller och blixtrar och regnar och är så tryckande att man kan bli knäpp.

Och mitt i det här tokvädret vet jag inte längre hur man ska betrakta den journalistik som nu bedrivs och den debatt som följer i dess spår.

Kanske är det för tidigt att säga något. Kanske är det för sent. Vad vet jag. Alla tankar liksom åskar bort.

Men jag vet i alla fall detta: Det går att bygga nya strukturer ovanpå gamla. Även med små medel går det att skapa saker som slår världen med häpnad.

Jag ser på den tyske konstnären Jan Vormanns sinnrika Legoverk och en tanke landar i huvudet: tänk om DET DÄR ändå vore en bild av hur journalistiken kan omformas. Och tänk om alla journalister kunde ägna några minuter i sommar åt att fundera över vad Legobitarna då bäst representerar.

(Foto: ma2tt.m, some rights reserved)

Massans #sorl

De senaste dagarna har jag följt det massiva twittrandet från Almedalen.

Och undrat: vad är det här egentligen ett uttryck för?

Precis samma beteende syns även i andra sammanhang, som har ett visst mått av slutenhet över sig, till exempel vissa typer av identitetsskapande konferenser (förra årets SSWC var ett bra exempel).

Kanske kan man hitta ett svar om man kikar på hur vi använder språk.

Alla former av språk har två olika funktioner: dels är det inneslutande (och förenar alltså den grupp som begriper vad som sägs), dels är det utestängande (och just genom att det stänger portarna för alla andra som inget förstår, så bidrar även detta till att stärka identiteten inom gruppen).

Troligen är det av en liknande anledning som vi numera så gärna använder oss av Twitter när vi befinner oss i unika sammanhang. Det stärker gruppen och avgränsar den från omgivningen, vilket leder till att identiteten blir väldigt mycket tydligare och den sociala samvaron underlättas.

Men användandet av Twitter stärker också upplevelsen i sig.

På samma sätt som vi söker bekräftelser från omgivningen för de stunder vi upplever när vi är ensamma, blir det nu naturligt att söka reaktioner även i stunder när vi uppträder i grupp.

Det flitiga hashtaggandet frågar ivrigt den närmaste omgivningen: ”Visst delar VI detta? Visst GÖR vi?”

En intressant detalj i gruppupplevelsetwittrandet är att det kräver en överdos för att ge resultat.

100 uppdateringar från #almedalen hade varit ett misslyckande.

200 likaså.

Det som krävs är oöverskådlighet.

Så mycket information att det blir fullständig rundgång: ett enda ihållande pip som växer i styrka för varje sekund. Först då infaller den extatiska känsla man kan få när man både befinner sig mitt i en händelse och är en aktiv del av den.

Precis samma mekanismer har vi tidigare sett i de sociala drev som rasat, till exempel under FRA-striden och Ipred-upproret, där det massiva blogglänkandet skapade en lika extatisk rundgång bland deltagarna.

Vårt användande av Twitter i dessa situationer fungerar lite som om vi skulle sätta ett soundtrack till vardagen vi befinner oss i – vi förhöjer verkligheten, skapar något mer levande av den.

Det finns bara ett problem med det här sättet som vi använder oss av medierna.

För varje gång som vi återanvänder samma knep för att påverka vår vardag, måste vi nämligen ta i lite mer.

Flödena måste bli ÄNNU större än sist.

Men det är, som så mycket annat nu för tiden, ett problem för morgondagen.

Realtidsrån och journalistikens realtidsdilemma

En rånare stod inne på banken, polisen grupperade sig utanför. Skrämda men nyfikna stockholmare kikade fram bakom avspärrningarna tillsammans med reportrar utrustade med webbkameror.

Händelsen, som utspelades på Östermalm i förra veckan, var ett exempel på närmast klassiskt nyhetsdramatik: den berörde många, tog plats mitt i offentligheten och gick att följa i realtid.

Fram till alldeles nyligen har den naturliga frågan vid liknande situationer varit vilken tidning eller vilket etermedieföretag som man skulle följa för att få den bästa bevakningen.

Under de timmar som rånförsöket pågick dök dock en helt annan fråga gång på gång upp i mina flöden:

– Vem är i närheten?

Vad folk undrade var alltså vilka vanliga människor som befann sig i området.

Det mest intressanta med frågan var att den ställdes trots att utsända reportrar redan var på plats och bevakade utvecklingen sekund för sekund.

……….

En gång för många år sedan satt jag i en bil utanför ett hus i Blekinge där en restaurangägare alldeles nyss hade blivit rånad.

Han ville inte riktigt tala om saken, jag ville inte riktigt pressa honom. Jag var ung och grön, situationen kändes obehaglig.

Sådana saker brydde sig kvällstidningens mer garvade utsände sig betydligt mindre om. Och nästa dag talade den rånade restaurangägaren ut på ett helt uppslag, med namn och bild.

– Det var ju fan, gnällde nyhetschefen på min tidning. Vi ska väl inte bli slagna på hemmaplan av våra konkurrenter!

Och jag höll med. Skulle den stackars mannen ändå prata, kunde han ju lika gärna ha gjort det med oss.

Vad var det då min text saknade?

Bilderna, så klart. Men också citaten, intimiteten och den levande och närvarande berättelsen. Mer än något annat är det dessa saker som skiljer en bra nyhetsbevakning från en ordinär. Att ha kommit ett steg längre. Att ha tagit sig förbi avspärrningar. Att ha klivit in PÅ scenen och fått berättelsen INIFRÅN.

……….

Den stora förändringen i dagens medielandskap är att vanliga människor, överallt, står och sänder. Oavsett till vilken plats man kommer, finns det någon som via sin telefon berättar vad som sker just där, just då. Och som publicerar detta på You Tube, Flickr, Facebook, Gowalla, Twitter eller någon annan av alla tjänster som finns att välja mellan.

De traditionella medierna – som för varje år har allt färre anställda journalister inom sina företag – måste fortfarande, precis som förut, åka ut till de platser där nyheterna tar plats.

De måste fortfarande ta sig förbi avspärrningarna, leta upp de inblandade, locka ur dem citaten och lyckas förstå sammanhangen rätt för att kunna återvända med något som klarar av att mäta sig med vad konkurrenterna presterar.

Som mediekonsumenter är det numera av just denna anledning inte lika naturligt att vi vänder oss till professionella journalister. I stället undrar vi i allt större utsträckning vilka människor som redan befinner sig på plats. Eftersom vi ju har goda skäl att anta att någon faktiskt gör det.

Att det under råndramat också dök upp undringar om någon twittrade inifrån banken är alltså helt naturligt.

Vi har vant oss vid att ALLTING skildras i realtid och det vore egentligen inte så konstigt om någon skulle lyckas få iväg ett gäng tweets från ett gisslandrama.

……….

Det här innebär inte att traditionella medier kommer att bli onödiga.

Själv följde jag till exempel Expressens webbrapportering från råndramat på Östermalm, som fungerade väldigt bra.

Och det är lätt att se hur en sådan rapportering skulle kunna featuriseras genom ökat understöd från hemmaredaktionen, vilket hade gett reportern mer information att berätta om (Vad är nationella insatsstyrkan? Vilken utrustning har den? Hur många rån begås i landet? Hur reagerar gisslan på den här typen av situationer? Och så vidare.)

Däremot tror jag att att utvecklingen kommer att betyda något för publiceringsetiken, vilket Expressens chefredaktör verkar tvivla på.

Realtidssändningar från extraordinära nyhetshändelser har förekommit sedan lång tid tillbaka. Även om den kanske mest kända – Bo Holmströms ”Lägg ut! LÄGG UT!!” – faktiskt aldrig lades ut, hur mycket han än skrek.

Dagens utveckling pekar mot en framtid där det inte kommer att räcka med att erbjuda publiken den egna bevakningen från den här typen av nyheter.

Det är ju så uppenbart att en sändande allmänhet kommer att kunna bidra med en uppsjö av vinklar, innehåll och fakta som de tillresta reportrarna aldrig kommer att hinna snappa upp.

Alltså måste allmänhetens röster dras in i mediernas flöden.

En rad tidningar har redan insett detta, och har låtit Twitter- och Flickr-flöden strömma in på de egna sidorna under extraordinära händelser och uppseendeväckande engagemang.

Det problem som då uppstår är att publiceringsetiken reduceras till att handla om ett val: av eller på.

Sända allt eller inget.

Det är ju detta val man gör när den utsända reportern slår på sin webbkamera framför ett rånardrama (även om Thomas Mattsson så klart har rätt i att det finns en del finlir man kan fundera över, som till exempel zoomningar).

Från och med nu kommer allt större del av nyhetsrapporteringen att ske i realtid. Det innebär en otrolig höjning av det dramatiska elementet i journalistiken.

Men utvecklingen föder också ett rejält dilemma. Man nämligen inte sålla i realtidsrapporteringen – då är den ju inte längre i realtid och kommer inte att betraktas som lika relevant.

Delade känslor i praktiken

I går skrev jag om att värdet av våra upplevelser allt mer knyts till omgivningens reaktioner.

Att vi i varje enskild situation kommer att försöka dela våra känslor med andra. Och att vi därmed får allt svårare att uppleva saker i ensamhet.

Vill man veta hur detta ser ut i praktiken, kan man titta på vad som händer med vår kommunikation under spektakulära händelser som till exempel fotbolls-VM.

Twitter noterar här tydliga peakar i antalet tweets som skickas (toppen hittills verkar ha varit Japans mål mot Danmark, följt av Japans mål mot Kamerun) och brittiska mobiloperatören O2 har tagit fram väldigt talande statistik som visar sms-trafiken under Englands tre första matcher.

Antalet skickade sms ökar dramatiskt vid varje mål, men också så fort något avslutas, det vill säga så fort det blir halvtid eller att matchen blåses av.

Tydligare kan det nog inte bli. Håll fotbollsstatistiken i ditt huvud och överför den till resten av ditt liv. Ser det inte ut så här när du är på konferens? När du slöar framför melodifestivalen? När du åker en längre tågresa? När du är på semester och besöker nya platser?

Summer of Net?

– Ska du ha med datorn?

Ända sedan bärbara laptops för cirka tio år sedan blev tillräckligt billiga för att spridas ordentligt har frågan ställts i familjer över hela landet.

För hur, hur, hur ska man egentligen förhålla sig till datorn under semestern?

För inte så länge sedan fanns samma diskussion om mobiltelefoner. Skulle man slå av dem eller inte?

I dag upplever nog de flesta att det naturliga valet är att ha med telefonen (men att möjligen välja sina samtal lite mer noggrant).

Med den snabba utvecklingen av ett helt nytt telefonanvändande – främst påpuffat av Iphonesuccén – sätts dock de digitala semesterfunderingarna i ett nytt perspektiv. Från och med nu kommer en allt större grupp i samhället att ständigt vara uppkopplad via sina telefoner.

Oavsett om de är lediga eller om de jobbar.

Så – vad kommer då detta att innebära för semestern?

Här är tre somriga förändringar.

1. Semester? Vem? Jag?

Vi vet att arbete och fritid flyter samman mer och mer. Vi vet också att jobbidentiteten och den privata identiteten börjar att glida ihop.

För att kunna vara bra yrkesmänniskor måste vi numera tillåtas att använda alla våra kompetenser.

Det innebär att vi jobbar när vi är lediga och att vi är lediga när vi jobbar.

Jobbmailen dimper ned även klockan 22.30 en måndagskväll – och vi ägnar vår fritid åt att kolla den.

Våra vänners privata Facebookuppdateringar rullar på också klockan 10.30 dagen efter – och vi lägger arbetstid på att kommentera dem.

När vi alltid är uppkopplade kommer gränserna mellan arbete och privatliv att i ökande omfattning suddas ut. Vi kan inte längre koppla ur/koppla bort/koppla av – eftersom det privata inte går att skilja från det jobbmässiga.

Och visst, dipparna i internetanvändandet syns fortfarande under sommarmånaderna, men för varje år som går blir de mindre och mindre djupa. (Hoppas att jag länkar till rätt statistik här, rätta mig gärna annars).

I år talar mycket för att vi befinner oss i ett slags brytpunkt. 2010: Summer of Net? Ja, kanske.

2. Let me entertain you

Sommaren har för många ofta inneburit ett brott mot den passivitet som präglat resten av årets lediga stunder. I stället för att sätta sig framför tv:n, datorn eller spelkonsolen har man (mer eller mindre) tvingats att hitta på saker själv.

Många föräldrar – präglade av sina egna erfarenheter som barn – har gjort ett aktivt val här och sagt nej till att plocka med tekniken på semesterresan. Det har liksom inte ansetts höra hemma där.

Detta förändrar mobilutvecklingen i ett slag. Nu är plötsligt ALLT tillgängligt. Förströelsen kommer aldrig mer att ta slut.

Jag skrev nyligen ett reportage om tystnad. En av dem jag intervjuade sa: Jag tror att vi har börjat att bli rädda för tystnaden.

Och så är det nog. Stillheten, långsamheten, ja – tråkigheten – är på väg ut.

Vi kommer vara utan mycket även i framtiden, men vi kommer aldrig mer att sakna underhållning. Välj själv vad du tror att detta gör med oss.

3. Du kan bli realtidsbekräftad överallt

”Mitt sommarlov.” Så hette de uppsatser som skolbarnen fick skriva förr (får man det fortfarande?).

Uppsatserna fyllde två funktioner. Den ena var rent innehållsmässig. Att berätta om sig själv och sina upplevelser är en utmärkt källa till inspiration – även för personer som har svårt att komma igång med skrivandet.

Den andra handlade om gruppen. Klassen hade skiljts åt i början av juni och sågs sedan först igen nästan tre månader senare.

Vad hade hänt sedan dess?

Genom att låta alla berätta om sina erfarenheter fick gruppen en delad förståelse för var de andra befann sig, mentalt och utvecklingsmässigt.

I dag framstår tanken som lätt passé. Gruppen kommer högst sannolikt att följa allas sommarlov i realtid – och att överhuvudtaget reflektera över det som skett när man kan fokusera på nuet framstår säkerligen som en hyfsat mysko tanke i dagens kultur.

Samtidigt innebär utvecklingen att man aldrig tillåts vara ensam om sin upplevelse. Värdet i upplevelsen knyts allt mer till hur omgivningen reagerar på den – och blir allt mindre beroende av vad den person som faktiskt upplever den i första hand egentligen tycker.

Byskolan kvar
Arvid Lund och Mohamed Ahmed Jama
 leker under rasten.

De somaliska barnen räddade Yllestad

Integration i SD-land.

FOTO: Bezav Mahmod

”Kan bli hög på min egen prestation”

Söndagsintervju

Dencik siktar på Hollywood.

3 000-åriga guldringar
skickades till SvD

Försvann från museum – skickades till SvD.

”Röst åt kvinnor som tagits för givna”

Augustpriset

Välförtjänt succé för Sandberg.

Webb-tv

Dorsin: ”Jag får
skylla mig själv”

Tv

Dorsin berättar om sin uppväxt och Ove.

SvD väljer 10 böcker
för höstens bokcirkel

SvD väljer

Från Andersson till Östergren.

Webb-tv

”Jag beskylls för att upprepa mig jämt”

Filmsuccén

Roy Andersson om sin egen stil och nya hyllade film.

Spelbloggen

”Hur faen blir det
med tomten i år?

Sthlmsnatt

Live från Skäggtorget i Hornstull.

Vilken republik
har denna flagga?

Quiz

Dick Harrison om ett europeiskt land.

Unika bilder: Här
kapitulerar Japan

Webb-tv
Se video

Första bilderna släppta.

Färgbilder från första världskriget

Bildspel

Unikt material i ny bok.

Ögonblicksbilder
från depressionen

Bildspel

1930-talets USA i färg.

Se unika färgbilder från förra sekelskiftet

Bildspel

Dokumenterade det ryska imperiet.

Tsarens rike på ett nytt sätt

Del II

Unika färgbilder från förra sekelskiftet.