Annons

Nya medier-bloggen

Anders Mildner

Anders Mildner

Piratbyrån tystnar. Efter sju år har lobbygruppen/tankesmedjan (eller vad man nu vill kalla den för) bestämt sig för att det får vara nog.

Och på ett sätt är det logiskt. Piratbyrån har, precis som Marcin de Kaminski skriver, överlevt sig själv.

Någon egentlig verksamhet har inte bedrivits på länge och den debatt som i början genererade så många nya och spännande tankar har på senare tid mest stått och stampat.

Vilket man inte kan lasta Piratbyrån för. Istället har mediernas bevakning av ämnet gått från vild nyfikenhet till matt ointresse, vilket har lett till att de internetrelaterade kulturdiskussionerna har flyttat bort från mainstreamfåran och (tillbaka) till de mer småskaliga och nischade flödena.

Utvecklingen har oundvikligen lett till att alla former av grupperingar har blivit mindre intressanta. Piratbyråns yttre roll – som ett slags talesgrupp för en framväxande idé – behövs inte längre. Inte i en medievärld där ingen efterfrågar dess uttalanden.

Samtidigt har de personer som drivit Piratbyrån av lika naturliga skäl gått vidare, till samtal som är mer relevanta.

Frågor är som mest intressanta när vi inte vet svaren. Den fildelningsdiskussion som inleddes för tio år sedan var ett bra exempel på detta.

Under en kort men intensiv period gjorde Piratbyrån det möjligt att slänga in en intellektuell kulturdebatt på platser där den sällan syns. Plötsligt fanns det utrymme för spånande samtal om kulturförändringar i morgonsoffor, på debattsidor och – faktiskt också ibland – på nyhetsplats.

Anledningen var att Piratbyrån presenterade tankar som, oavsett vad folk tyckte om dem, var nydanande och så i samklang med sin tid att de var omöjliga att vifta bort.

Och visst, debatten blev snabbt väldigt polariserad. Men man behöver faktiskt inte hålla med en tankesmedjas eller en grupperings åsikter för att kunna säga att diskussionen i sig är värdefull.

Alla som är måna om ett öppet, fritt och intressant samtal har alltså all anledning att vara tacksamma över vad de människor som var knutna till Piratbyrån bidrog med under dessa år.

Ett av de största problemen med dagens diskussion om upphovsrätt och digital kultur är att vi numera har fått för oss att vi sitter inne med svaren.

Det räckte med att The Pirate Bay började läcka och att Spotify lanserades för att både samtiden och framtiden skulle framstå som fullständigt glasklara för politiker och rättighetsinnehavarnas medlemsorganisationer. Och för att medierna skulle haka på. För tillfället är den vanligaste reaktionen man får från allmänreportrar när ämnet kommer på tal: ”Men det är väl löst nu?”.

Som om kultur skulle vara en affärsmodell.

Medan våra beteenden fortsätter att förändras, lite hela tiden, ihärdar våra maktcentrum därför med sin uppfattning att morgondagens kultur kommer att se ut precis som gårdagens – fast möjligen med undantaget att utövarna kommer att hålla en telefon fullproppad med dyra abonnemang i ena handen och en skylt med ”jag är lamt deltagande” i andra.

Är det inte så man ska läsa texter som denna, där Svt-chefen Eva Hamilton skriver om deltagande på ett sätt som är helt väsensskilt från den diskussion i ämnet som Joakim Jardenberg för i artikeln som startade debatten?

Tja, debatten lär gå vidare. Men möjligen lämnar Piratbyrån den med ett slutord som alla kan ställa sig bakom. Gruppen har ju enligt sin sajt ”stängt för eftertanke”. Och mer än att alla då och då skulle ta efter det beteendet kan man väl knappast hoppas på.

Anders Mildner

Detta är den första delen i en serie sommarintervjuer.

Nyhetsprosan uppstod i telegrafkön. Stressade krigskorrespondenter fick begränsad tid på sig innan näste man tog över spakarna och började sända hem sina meddelanden.

Texterna blev därefter: kortfattade, rappa, skrivna med ett högt tempo.

Påputtade av tekniken blev de framväxande nyhetsmediernas viktigaste uppgift att sammanfatta varje dygn och paketera det i en snygg förpackning.

Vilket ju faktiskt namnen fortfarande kan berätta för oss: Svenska Dagbladet. Dagens Nyheter. The Daily Telegraph. The Daily Mail. Snällposten (senare Sydsvenskan). Expressen. Aktuellt. Rapport.

Alltså: journalisterna åkte ut, bevakade världen, skickade hem resultaten – som sammanställdes, faktagranskades och publicerades. Nästa dag började allt om från början.

Vid sidan om journalistikens bearbetning av dagens händelser har forskarna tuffat på i ett långsammare tempo och ofta med ett lite säkrare resultat. Men med ungefär samma cykel: problemformulering, inhämtning, sammanställning, kontroll, säkerställande av resultat och publicering.

De senaste åren har dock ett skifte inträffat som möjliggjort en helt ny mediesfär. Omvärldsrapporten har blivit till allmängods i och med att allt större del av världens befolkning har fått en möjlighet att skildra sin egen verklighet via bloggar, mikrobloggar och statusuppdateringar.

Och på precis samma sätt har det långsammare och mer kvalitetssäkrade kunskapsbyggandet blivit kollektivt i och med framväxten av sajter som till exempel Wikipedia.

Inom de kommersiella medierna väntar nu integrering, samarbete, utveckling. Rösterna som strävar efter traditionsbunden genre-isolationism blir allt färre.

Den starka debatten om de traditionella mediernas framtid har dock lett till att vi blivit lite närsynta. Vi tenderar att betrakta små policyförändringar hos svenska mediebolag som banbrytande och ser inte alltid de svindlande förändringar som sker på andra håll.

För den mest intressanta frågan är ju fortfarande: Vad är möjligt i en värld där allas röster plötsligt kan bli hörda?

Ett av de mest spännande nya perspektiven här kommer från kenyanska Ushahidi, som sedan starten för tre år sedan blivit en föregångare inom det som allt oftare kallas för ”activism mapping”.

Activism mapping innebär en kombination av aktivism, medborgarjournalistik och geotaggande – och kan ge resultat som är häpnadsväckande.

Ushahidi startade efter krisen i Kenya 2007. Grundarna lät människor skicka in ögonvittnesrapporter om våld via mail och sms och markerade platserna på en Google-karta.

Sedan dess har tekniken bland annat använts för att rapportera om våld mot invandrare i Sydafrika, för att kartlägga oroligheter i Kongo, för att ge en bild av medicinbristen i Östafrika, för att visa vidden av förödelsen och det mänskliga lidandet under Gazakriget och för att berätta om läget efter jordbävningen på Haiti.

Värdet av den här sortens crowdsourcade rapporter är lätt att se – på många håll i världen – liksom att kraften som vilar i att sammanställa en stor grupp människors ögonvittnesskildringar är enorm och omskakande (”ushahidi” betyder för övrigt just ”vittnesbörd” på swahili).

Ushahidi har på kort tid vuxit från idé till att bli en riktig organisation. Men vad väntar nu?

– Plattformen kommer att utvecklas så att vi kan sätta ännu mer makt i händerna på våra användare, säger Jessica Heinzelman från Ushahidi.

– Men vi räknar med att även fortsättningvis vara en liten organisation som främst jobbar med att bygga och förbättra det här redskapet. Vårt mål är att tillhandahålla en plattform som är så bra som det bara går. Sedan får enskilda individer eller organisationer bestämma hur de ska använda det på bästa sätt, i sin unika kontext och för sina specifika mål.

Intresset från grupper som jobbar för mänskliga rättigheter har så klart varit stort. Jag antar att ni även har varit med om det motsatta – att regimer har försökt stoppa er?

– Det händer faktiskt mer sällan än man kan tro. Men ett sådant exempel är från Sudan. Ushahidi användes av The Sudan Institute for Research and Policy och Asmaa Society for Development i samarbete med en rad medborgarrättsorganisationer för att övervaka valet i april i år.

Den sudanesiska regimen svarade med att blockera domänen i två dagar, men internationella påtryckningar fick dem att ändra sitt beslut.

Vad kan Ushahidi berätta för oss om framtiden för gruppaktivism?

– Ushahidi kan vara ett väldigt kraftfullt verktyg för aktivister. Det ger aktivisterna en effektiv plattform för att samla information, men är också ett redskap för att engagera människor och för att sända ut information.

– Detta innebär inte dock att det inte behövs någon organisation. När en av Ushadidis grundare, Ory Okolloh, nyligen pratade inför en grupp teknikentusiaster i Kapstaden, sa hon: ”Bli nu inte till er allt för mycket! Ushahidi är bara tio procent av lösningen.” Det är människorna bakom plattformen som gör att den fungerar. Det är människorna som ger den dess kraft.

I en artikel i The New York Times, tas en spännande aspekt av Ushahidi upp – nämligen att insamlandet av den här sortens källmaterial gör att vi förändrar vår bild av information. Möjligen kommer den framöver aldrig att framstå som vare sig sann eller falsk – utan mycket mer mångfacetterad.

Men vad vad skulle det innebära för människor att leva i en värld där man inte längre betraktade information som antingen sann eller falsk?

– Förändringen ligger i uppfattningen av begreppet sanning och möjligheten för vanliga människor att vara med och skapa bilden av den – inte nödvändigtvis i tillgången på sanning i sig, säger Jessica Heinzelman.

– Ushahidi kan hjälpa till att skapa en mer komplett bild av sanningen i och med att vi öppnar upp för massrapportering. Det här handlar ju oftast om människor som inte har tillgång till traditionella mediekanaler, vilket leder till att vi får bredare perspektiv.

– Den här utvecklingen startades av bloggarna. Nu tar Ushahidi den ett steg vidare, genom att ge dem som bara har den allra enklaste mobiltelefon en möjlighet att delta i vad vi kallar ”truth sharing” – på ungefär samma sätt som vi såg att Twitter användes till i Iran.

Jessica Heinzelman fortsätter:

– Större delen av våra medier berättar historier från ett perspektiv. Läser du Haretz eller Al-Quds Al-Arabi? The Economist eller Mother Jones? Ser du på CNN eller Fox News? Har du lätt för att urskilja vem som har rätt när nyheterna från samma händelser presenteras tillsammans med kommentarer som motsäger varandra? Vad är egentligen sant?

– Ushahidi – och crowdsourcing i allmänhet – utmanar idén om att det bara finns en sanning, speciellt för personer som är nöjda med sin nyhetsfiltrering efter att de har valt medier utifrån kriteriet att källorna ska ha åsikter som ligger i linje med deras egna.

Och kanske bidrar den här utvecklingen till att även vi förändras – vi som oftast befinner oss långt borta från den värld där tjänster som Ushahidi kan spela en avgörande roll för hur livet ser ut nästa dag.

Som en annan av Ushahidis grundare, Erik Hersman, skriver på sin blogg:

”Finally, a digitally connected world not only grants us a front row seat to the rest of the world, but also the power to influence events and create change in a way that was impossible just a few short decades ago.

So that events that may occur thousands of miles away are in fact – quite literally – in our digital backyard. Which makes it a lot harder to just sit back and watch.”

Orden skulle kunna läsas som poesi för den sociala revolution som växer sig starkare för varje dag som går. Eller som en behövlig tankeställare i här hemma i sommarvärmen: för på andra sidan ditt datorfönster finns en hel värld som vi inte längre försvinner när vi vänder blicken ifrån den. Den skapar sina egna medier och kommer i allt större utsträckning att pocka på vår uppmärksamhet genom att rinna in i våra flöden och kanaler. Vad vi gör av denna nya information kommer med största sannolikhet att bidra till att definiera både oss och våra samveten.

Anders Mildner

I går gick jag omkring på Moderna Museet och tittade på konst medan resten av Stockholm stod utanför och glodde på avspärrade prinsessgator. Med andra ord var det en ganska avkopplande stund i nästan fullständig stillhet.

Museet visar delar av sina samlingar på samma sätt som man brukar: med kronologin som vägvisare. Längst bort kommer de första åren på 1900-talet, sedan rör man sig igenom århundrandet medan man går genom byggnaden.

Även om jag personligen inte tycker att museet ror hem så många av de pedagogiska poänger som är möjliga med ett sådant upplägg (det är ofta rätt svårt att avgöra vad, om något, som de olika rummen egentligen berättar), så är ju i alla fall tanken uppenbar. Och presentationen blir onekligen betydligt mindre rörig och förbryllande än om verken hade placerats huller om buller och ingen hänsyn hade tagits till tidsperioderna.

Vi är vana vid att behandla kultur på det här sättet: att sortera den, kategorisera den, göra den begriplig genom att sätta ljuset också på det som finns runtomkring.

Men detta är också ett väldigt typiskt sätt att hantera kultur som vi har lite av. Genom att sätta in de enskilda verken i deras sammanhang framhäver vi ju samtidigt det som gör dem unika.

Nu går vi inom en rad kulturformer mot en tid då verken i sig inte längre kommer att kunna betraktas som unika hur vi än gör. Musik är ett bra exempel.

Mycket musik kommer från och med nu att vara tillgänglig för alla, överallt, hela tiden. Det påverkar som vi vet hur vi betraktar det ekonomiska värdet av musik som vara, men även – tror jag – vilka sammanhang vi anser vara betydelsefulla.

Tänk dig att alla Modernas besökare hade ägt kopior av samtliga verk som museet visar. Vilken sorts utställning hade då varit möjlig för museet? Vilka historier hade det haft möjlighet att berätta, om det fortfarande ville vara relevant?

Motsvarigheten till den promenad genom tidsåldrarna som jag gjorde på Moderna är i dag svår att göra inom musiken. Det beror naturligtvis mest på bolagen, som av knäppa licensskäl väljer att skriva ut den digitala licensen som releaseår, vilket gör det väldigt knepigt att veta när en skiva egentligen kom ut. Släpptes Blonde on Blonde 2005? Scary Monsters 2010?

Men bortom de rent tekniska skälen till varför det ser ut som det gör, finns också en annan orsak till att kronologin allt mer sällan synliggörs: den blir helt enkelt mindre intressant. För när tillgängligheten ökar och allt mer kultur sprider sig till allt fler grupper i samhället, blir de individuella sammanhangen lika mycket eller mer intressanta som den historiska kontexten.

Alltså får vi ett annat närmande till kultur: Här är de låtar på Scary Monsters som JAG tycker är bäst. Här är Mona Sahlins Spotifylista.

Betydelsen av kultur kommer därmed i mycket större utsträckning än tidigare ständigt omformas – och generella sanningar om kultur blir väldigt svåra att saluföra.

Frågan är vad detta innebär för museerna?

Anders Mildner

Facebook är sinnessjukt stort i Sverige. Så sammanfattade Simon Sundén läget för ett tag sedan, efter att ha suttit några nätter och räknat på statistiken.

Mer intressanta fakta om Facebook storlek finns (som vanligt) hos Socialnomics.

Sinnessjukt stort, alltså.

Ja – och ingen tror egentligen något annat.

Facebook är ju ständigt närvarande: på arbetsplatserna, på skolorna, på klubbarna, på kaféerna.

Men det är en sak som jag inte förstår. Som jag överhuvudtaget inte begriper. Och det är att landets näst största sajt är fylld med så fantastiskt dålig reklam.

Själv har jag varit på sajten sedan 2007 och tillbringat extremt mycket tid där – i stort sett varje dag.

Men aldrig – faktiskt aldrig – har jag sett en annons som jag upplevt som trovärdig.

”Riktiga” företag tycks helt lysa med sin frånvaro i den värld där knepiga småpryttlar, slajmiga dejtingannonser och plastiga skräpprodukter har regerat sedan starten.

Under dessa tre år som jag har fått dessa rätt skrattretande erbjudanden levererade till min datorskärm, har mediehusen gått från att överhuvudtaget inte begripa sig på den sociala utvecklingen till att mer och mer integrera den som en naturlig del i sin business.

Andra företag och organisationer hakar just nu på för fulla muggar.

Men är egentligen annons- och marknadssidorna på de här företagen medvetna om vad som sker med våra medievanor?

Och nej, jag efterfrågar egentligen inte mer reklam i mitt liv. Det räcker bra som det är, tack, tack, men jag kan inte låta bli att undra om den underliga Facebookreklamen som man möter varje dag inte säger något om hur medieklyftan mellan en gammal och en ny värld fortfarande existerar – trots att all statistik borde få annonsavdelningarna att springa benen av sig för att komma först till en av de mest centrala marknadsplatserna just nu.

Är det rent av dessa annonser vi ska ha som mätare för när vi slutligen tar steget in i en tid av förändring?

Anders Mildner

I dagens SvD finns en intressant artikel om runskrift.

Det har nämligen visat sig att en del runor är fyllda med rappakalja.

”I kristendomen var det skrivna viktigt. Att kunna skriva var modernt, därför skrev man hellre något utan betydelse än inte alls”, säger forskaren Marco Bianchi i texten.

Och det är svårt att låta bli att tänka att den som vill antagligen kan hiva in några samtidshistoriska poänger från den analysen.

Anders Mildner

En gång runt 1980 (tror jag), läste jag en bok av (tror jag) K Arne Blom, som handlade om en person som varje dag vid samma tidpunkt såg en annan person stå utanför sitt fönster.

Tills det en dag inte dök upp någon.

Vad kunde det bero på?

Hade ett brott begåtts?

Och vem skulle man i så fall anmäla försvunnen – det här gällde ju en total främling.

Ja, så minns jag boken nu i alla fall. Innehållet kan ha twistats något i mitt huvud på 30 år. (Kanske någon deckarexpert kan ge svar?)

Hur som helst, jag kom att tänka på boken när det slog mig hur märkligt tomt det kan kännas när folk man har i sina flöden plötsligt tystnar.

Jag har ju skrivit om det där med svårigheterna att hoppa av uppdateringståget den senaste tiden. Och mötts av väldigt många reaktioner från människor som känner igen sig.

Den plötsliga tystnaden från röster man är van att höra varje dag är på något sätt ytterligare en detalj i den här problematiken.

Man sitter där och saknar något, men vet inte exakt vad.

Inte så att de där statusraderna nödvändigtvis ger en något var för sig – jaså du har varit på Systemet i dag, big deal – men ändå.

Man vänjer sig.

Till den dagen de inte längre uppdaterar sig och man faktiskt kan känna tomheten efter en närvaro som inte längre är där. Och då säger man, ja, vadå?

– Eh, du du är inte på Facebook längre?

– Nej, jag hinner inte med, känner jag.

– Aha. Men du, jag saknar dig där.

– Där?

– Ja.

– Inte här?

– Nej där. Det blir tomt bland mina flöden, förstår du.

Nja, jag vet inte. Mycket av vad som triggar oss i sådana här sammanhang handlar ju om bekräftelse. Och kanske är det så att vi också kan få bekräftelse av flödet i sig, alldeles oavsett om de enskilda budskapen riktas direkt till oss eller inte.

Anders Mildner

För 24 år sedan satt jag i en militärförläggning och gjorde ett telegrafistprov.

Inte vet jag varför jag hade fått för mig att jag skulle bli telegrafist. Man visste inte så mycket på den tiden. Eller så hade någon sagt att det var en vettig tjänst och gett mig rådet: Säg att du vill bli telegrafist. Hur som helst stegade jag in till mönstringen och sa med den myndiga röst som bara en spetig 18-åring kan uppbringa: Jag vill bli telegrafist!

Jaja, sa den luttrade mönstringsförrättaren med en suck och skickade mig till testsalen efter det att en rad mer eller mindre förnedrande läkarundersökningar hade genomförts.

Och där satt jag och försökte sända och ta emot alla dessa knackande läten.

Till en början gick det helt okej. Så var det för alla.

Sedan var det dags att skilja agnarna från vetet eller hur man nu sa i det militära och testledaren började därför lägga till en massa krigsljud: granaters som scccchviisshade förbi, bomber som briserade – BOM! – och kulor som ven: shiii, shiiii, shiiiiii.

Jag tappade naturligtvis koncentrationen direkt. Bomber? Kulor? Granater? Hallå, kan man få gömma sig någonstans eller?

Nu existerar inte den där situationen längre. Den allmänna värnplikten är borta. Men ibland undrar jag om inte telegrafisttestledaren skulle ha slagits med häpnad av dagens generation som knappast skulle ha varit så lättdistraherade som jag.

För ärligt talat: några störande ljud i bakgrunden är ju en baggis jämfört med den situation som vi har idag.

Och kanske är det dags att vi börjar att prata om den. När jag skriver detta har jag ingång följande saker på min dator: Facebook, Twitter, Adium, Vienna och Spotify. Samt mailen, så klart.

Alla program bygger på interaktivitet och pockar ständigt på min uppmärksamhet genom att skicka signaler, meddelanden och låter ikoner studsa över skärmen för att jag ska se vad som händer JUST DÄR, JUST NU.

Min telefon ligger bredvid och tar ständigt emot information som hoppar upp och drar till sig min blick: från sms, Gowalla, Foursquare och en massa andra program som mina vänner använder. Sedan kan ju så klart folk ringa till den också. Och runtomkring mig har jag trevliga kolleger som jag vill prata med.

I veckan skrev jag en krönika om hur de ständiga uppdateringarna skapar en värld där vi alla får nya deadlines, hela tiden. Det är i alla fall så det känns.

Stressen att vi ständigt ska skapa innehåll kring våra liv ökar i takt med att vi begär att allt fler stunder i livet ska bekräftas av andra för att vara värda något för oss.

Till detta kommer arbetssituationen. Och samtidigt som det är fullständigt uppenbart att vi behöver dessa verktyg – i alla fall många av dem – för att kunna göra ett bra jobb, så kommer ofrånkomligen verktygen i sig att leda till vissa problem.

Hur behåller vi nätverken och kontakten med det flöde som vi har så mycket nytta av, samtidigt som vi inte imploderar av ackumulerad stress och undviker att fastna i en ond cirkel av falska och skapade bekräftelsebehov.

Ja, hur gör vi?

Hur gör ni?

Anders Mildner

Man kan ju undra.

I ett läge där i stort sett alla har tillgång till internet och där i stort sett alla har tillgång till datorer och där i stort sett alla har tillgång till mobiltelefoner och där i stort sett alla har tillgång till någon sorts nätverk omkring dem som kan bistå med åtminstone viss basal teknisk hjälp (som hur man slår på telefonen och hur man skickar ett sms), ja, då kanske vi inte längre behöver fortsätta att prata om digitala klyftor och om klasskillnader?

Det kanske löser sig av sig själv, bara vi låter tiden gå?

Antagligen inte.

Den digitala klyftan handlar nämligen inte ett dugg om uppkoppling. Inte heller om tillgång till datorer eller telefoner eller internet.

Inte längre. Vi är liksom förbi den punkten.

Istället finns det en rad faktorer som allt mer stiger fram som avgörande för dina möjligheter att tillägna dig ett så fullt digitalt liv som möjligt.

Här är tre av dem:

1. Vilket jobb du har.

Allt mer information och allt fler nyheter sprids nu via realtidsflödena.

Oavsett om det har gällt uppdateringar om spridningen av svininfluensan eller den senaste statusen för människorna ombord på Ship to Gaza, så har flödena på Twitter och Facebook visat sig vara extremt bra på hastighet, spridning och informationssäkring.

Men alla kan nu inte sitta framför en dator eller en telefon och följa flöden hela dagarna. Och om realtidsflödena för varje dag får en mer betydande roll för nyhets- och informationsspridningen, ja, vad ska då alla de människor som har arbeten som omöjliggör skärmtittande ta sig till?

Det kan låta som en banal iakttagelse, men den har några klasshistoriska poänger, inte minst eftersom den skiljer ut kontorsjobben från ickekontorsjobben.

Alltså: De som inte har ett skrivbord eller har tid att titta på en telefondisplay kommer antagligen att vara mindre informerade i morgondagens samhälle än andra.

2. Vem du följer

Om realtidsflödena nu blir allt viktigare som informationskällor, får det också allt större betydelse VEM du följer.

Och det räcker egentligen med att kika på en Twittertopplista för twittrare med mest followers för att inse att den information som flödar ut ifrån till exempel de tio största twittrarna inte kommer att göra dig till en lika informerad person som om du skulle ha följt en mycket bredare blandning av människor med en mycket större palett av perspektiv.

Ser vi embryot till en ny klassmedial fråga här? Kommer morgondagens realtidsmedier att kunna betraktas som en motsvarighet till exempelvis den brittiska tabloidpressen, som under decennier flitigt har matat en underklass med trivial nöjesspektakulärextravaganza och därmed effektivt har hållit en stor grupp människor på armlängds avstånd från väsentlig samhällsinformation?

Ja, när nu människor gör ett slags on demand-val för vilken information som ska skölja över dem, så vore det ju oerhört intressant att undersöka på vilka grunder de egentligen väljer att klicka ”follow” och vad som faktiskt blir det reella resultaten av deras val.

Det vet vi inget om ännu, även om det naturligtvis finns det alla skäl att anta att vårt sökande efter information i väldigt hög utsträckning präglas av vår sociala bakgrund.

Alltså: I en värld av höginformerade medborgare kommer vissa ändå alltid att vara mer informerade än andra.

3. Vem som ingår i ditt nätverk

Idag skapar vi våra nätverk via vår närmiljö, vår skolgång, våra intressen och våra arbetsplatser. Alla dessa faktorer är extremt klassbundna och vill vi komma bort från den sfär vi ingår i krävs det att vi har något att erbjuda.

Vilken sorts socialt kapital (det vill säga det som bland annat gör att vi är intressanta för andra människor utanför våra befintliga cirkla) kommer det att krävas för den som vill röra sig fritt över de digitala klassgränserna?

Alltså: kommer de sociala nätverken på nätet verkligen att vara mer öppna än de fysiska har varit hittills?