Annons

Nya medier-bloggen

Anders Mildner

Anders Mildner

För precis en vecka sedan avslutades Lundakarnevalen. Hundratusentals människor kom för att se tåget, besöka karnevalsområdet och se alla nöjen som tog plats i tält, bodar, hus och borgar.

Själv såg jag cirkusartister som fick mig att tappa andan, hörde en rad underhållare som var fullkomligt lysande och skrattade åt några av de roligaste skämt som jag hört på länge (säg fyra år).

Att besöka karnevalsområdet är en märkvärdig upplevelse. Man ser faktiskt begåvning vart man än vänder sig.

Och allt detta är skapat av studenter som faktiskt inte alls ska ägna sig åt sådana här saker. Som gång på gång på gång på gång får pekpinnar slängda i huvudet av ansvariga politiker som kräver att de ska STUDERA istället för att ägna sig åt saker vid sidan av. Som säger att de ska göra allt de kan för att se till så att studenterna varken har TID eller RÅD att snegla åt nöjen eller odla några hobbys eller intressen.

Inte för att jag har något emot unga som studerar. Tvärtom. Men att kunskap för livet är så mycket mer än 3,5 års snabb korvstoppning och att en hel och levande människa är så mycket mer än ett fläckfritt betyg, blir på något sätt extra tydligt när någon slår en dubbelvolt framför dig i luften samtidigt som hans studiekamrat sjunger opera iförd clowndräkt.

Kanske är det därför som Karnevalen är så uppfriskande. Att få lov att befinna sig i ett sammanhang där 5000 personer ger fingret åt sådana pekpinnar och istället väljer att lägga ett halvårs förberedelser på att en gång i livet följa sina inre kompasser är naturligtvis en ynnest.

Men det är en ynnest som är klassbestämd. Långt ifrån alla får en chans att släppas in i karnevalstälten. Resan dit börjar vid födseln. Ska vi ändra på det måste vi börja att diskutera det digitala lärandet.

I min förra bloggpost ställde jag två frågor om skolan, internet och den sociala utslagningen – och en intressant diskussion tog fart på en rad ställen, bland annat här, här och här.

Det samtalet är väl värt att fortsätta. Och kanske kan man göra ett litet tillägg, även det hämtat från rapporten ”Unga svenskar och internet”, så att det blir alldeles uppenbart vilken roll skolan OCKSÅ måste ta framöver:

”Digitalt infödda är ett uttryck som inbland används för att beskriva de unga idag. Innebörden är att barn och ungdomar tillhör ett nytt släkte som har fått Internet i blodet.

De har en intuitiv förståelse för Internet.

Men verkligheten ser annorlunda ut.

Att kunna teknik och veta vilka knappar man ska trycka på är en sak men problemen att använda internet är ofta av en annan karaktär.

Även om skolbarnen själva bedömer sig som kunniga och nöjda, är det många problem som möter dem när de ska söka sig fram på Internet: svårigheter att skriva på tangentbordet, problem att stava, åtminstone upp till 11 år, formulera frågor för sökandet, veta hur sökresultat ska användas, etc.”

Anders Mildner

Just nu finns det en sak som jag inte kan skaka bort.

Titta på den här statistiken.

Titta sedan på denna.

Jag har suttit och stirrat på den här grafiken (hämtad från rapporten ”Unga svenskar och internet”) ett bra tag och två frågor susar runt i huvudet:

1) Vad hade hänt om vi klarat av att förändra siffrorna? Med samhället, med oss?

2) Vad kan vi göra för att förändra?

Anders Mildner

För ett tag sedan slog det mig att jag hade slutat att googla.

Inte efter allt.

Nej, fortfarande fylls den där sökraden av slöhuvade frågor som var den där personen egentligen jobbade, när morgontåget går och, vänta lite, hur var det nu – Reinfeld, Reinfeldt, Seinfeld, Seinfeldt? Och häng kvar lite, jag ska bara kolla hur det var med durch, für, gegen, ohne, um; de och dem; speech och speach och alla andra saker som aldrig tycks fastna på insidan, trots att folk som vet saker om hur det fungerar därinne säger att det tydligen ska finnas plats.

Kanske kan man kalla den här sortens frågor för faktafrågor.

Och om vi för en stund bortser från att ”fakta” är ett problematiskt ord, så var det tydligt att jag omedvetet hade börjat skilja mellan fakta och värderingar.

Alla frågor som var rena faktafrågor – Vad hette Karl XII:s hund? Hur gammal var Tracey Thorn när hon sjöng in The Paris Match? Hälsar myror på varandra när dom möts? – matade jag alltså in i Googles sökfält.

Men allt som innehöll värderingar eller efterfrågade olika typer av ställningstagande slängde jag ut i realtidflödet: Vilken dator ska jag köpa? Behöver jag mer minne till den? Var ska jag gå och äta ikväll? Vilket vin är gott till kalv? Var hittar jag bäst information om valet i Storbritannien? Hur vet jag om askmolnet innebär ett problem för mig? Hur ska jag ställa mig till de politiska utspelen inför valen här hemma? Vad borde jag jobba med?

Och så vidare.

Jag är knappast ensam om att ha förändrat mina sökvanor på det här sättet. Och även om vi kanske inte lägger så stor vikt vid vårt förändrade beteende, så har det nog stor betydelse.

För det handlar ju om ett slags auktoritetsskifte, där vännerna/nätverken plötsligt träder fram som första kunskapsförmedlare för i stort sett alla frågor som är viktiga för oss. Vilket naturligtvis innebär att alla tidigare auktoriteter får ta ett steg åt sidan (hallå skolan, lyssnar du?).

Efter en tid med massivt medieintresse kring den sociala utvecklingen på nätet, syns nu allt fler tecken på att en blaséism har börjat sprida sig i spalterna och debatterna.

Röster säger att utvecklingen egentligen inte innebär särskilt stora förändringar för oss. Att allt, sett i historiens ljus, har hänt förut. Att det var en lika stor revolution när bilen eller elektriciteten kom. Att dagens 90-åringar egentligen har upplevt större omdaningar än vad ungdomarna idag kommer att göra.

Jag vet inte, men det verkar som om dessa betraktare har letat efter en revolution där folk viftar med flaggor på stadens gator och torg. Och då är det klart att det är lite svårt att ens upptäcka den största förändringen, som inte sker externt, utan internt – inuti människorna.

I det långa loppet innebär nämligen den här förändringen något betydande på ett samhälleligt plan. För när GRUPPEN med självklarhet ersätter den enskilde experten, när det alltid är naturligt att i första hand söka efter kollektiv kunskap, när vi präglas av (den historiskt sett helt nya) erfarenheten att alla faktiskt har något att bidra med, ja, då händer också något både med vår självbild och hur vi betraktar andra.

För tillfället gör dock det etablerade samhället allt det kan för att ställa sig i motsatsposition till utvecklingen. Skolan – och skolpolitiken – intar till exempel en extremt skeptisk attityd i ett försök att bibehålla sin hotade auktoritet.

Hur ska man då betrakta det som sker? En förslag skulle vara så här: Leta inte efter en revolution med viftande fanor. Leta efter människor som plötsligt ställer nya krav på hur jobbet ska organiseras på arbetsplatserna eller efter elever som med begåvade argument ifrågasätter skolan som institution.

Se möjligheten att för första gången på allvar kunna diskutera lika värde och allas plats i samhället – och ta chansen att visa det i handling.

Anders Mildner

När slutade vi att fråga? Jag minns inte det. Jag kommer bara ihåg att jag aldrig hörde några frågor.

När jag tänker tillbaka på min skoltid – på grundskolan, gymnasiet – dyker en och samma bild upp gång på gång: den av en samling uttråkade unga människor som sitter i bänkarna och som i bästa fall lyssnar med ett halvt öra på läraren.

Och även om man i efterhand skulle kunna säga en hel del om rätt många av de här lärarnas kunskaper och världsbilder, så var det ju ändå så att de visste en del. Långt mer än eleverna i alla fall.

Ändå var det aldrig så att vi utnyttjade det tillfället. Skolan var liksom inte en plats dit man gick med sina undringar. Miljön varken skapade nyfikenhet eller stillade den.

I dag är förutsättningarna naturligtvis helt annorlunda än när jag gick i skolan. I stort sett varenda elev har omedelbar tillgång till information som tidigare var mycket svårtillgänglig.

Och det spelar ingen roll hur mycket partierna så här i valrörelsen än jobbar för att polarisera, förenkla och ibland fördumma skoldebatten, det faktum att vem som helst när som helst kan googla vad som helst (för att ta det mest uppenbara exemplet), förändrar faktiskt spelreglerna för vad som sker i klassrummet.

Men vänta nu lite! (säger den arga läraren) – fakta är inte samma sak som kunskap! Att få fram rätt information är inte samma sak som att tillägna sig en djupare förståelse!

Och det är helt rätt. Men att den fria tillgången till sådan information är en av förutsättningarna till förståelse, borde inte vara särskilt kontroversiellt.

En annan förutsättning, troligen av ännu större betydelse, är just nyfikenheten. Det spelar ingen roll om man har tillgäng till världens all information om man inte undrar något. Om man inte vill veta något.

Här har så klart skolan en jättestor roll att spela. Människor är naturligt nyfikna. Det är bara när vi blir avtrubbade som vi slutar att undersöka världen omkring oss.

Dock kan man fundera lite över om det är så att vi ställer fler frågor i en värld där svaren alltid är inom räckhåll – eller om det tvärtom är så att tillgången till svaren fostrar oss in i en kultur där vi i varje givet läge faktiskt kan vänta till dess vi verkligen behöver ett svar – säkra på att vi då kan skaka fram det på bråkdelen av en sekund?

Ja, en fråga vi kanske måste börja diskutera är om själva förutsättningarna för vår nyfikenhet håller på att förändras. Och i så fall: vad innebär det för oss – och för skolan?

Anders Mildner

1969 publicerade Carol Hanisch en text med rubriken”The Personal is Political” – Det personliga är politiskt.

Orden fick omedelbart vingar. Fortfarande i dag förekommer uttrycket i den feministiska debatten över hela världen (omfattningen fick för övrigt Hanisch själv att häpna när hon för fyra år sedan satte sig ned och googlade på orden).

Under den här tiden har alltså en väldigt stor mängd människor vridit och vänt på begreppet, som därmed omformats – och enligt Hanisch – även vantolkats.

Och kanske är det typiskt för vår bekräftelsetyngda tid att folk ofta tror att uttrycket lyder ”det p-r-i-v-a-t-a är politiskt”, men jag kan ändå inte låta bli att undra om inte dessa felsägare faktiskt är något på spåret.

För möjligen skulle ”Det privata är politiskt” kunna stå på egna ben som grund för en diskussion om en av dagens stora kollektiva utmaningar (utan att för den skull stå i motsatsposition till eller ersätta den feministiska debatten).

I dag framstår nämligen just det privata allt mer som något politiskt. Inte bara av det skälet att makten gärna vill övervaka vår kommunikation, utan också eftersom det finns goda skäl att anta att allas våra röster kommer att skapa grunden för ett betydelsefullt samtal om vad som egentligen är viktigt i våra liv.

Det finns fortfarande gott om mediedebattörer som fnyser åt statusradsuppdateringarnas innehåll. Som klagar över att människor ägnar tid åt att publicera privat trams som inte betyder något i det långa loppet.

Men är det inte precis tvärtom?

Titta på dina vänners aktivitetet på Facebook och du kommer med stor sannolikhet att möta ett flöde som handlar om jobb, väder, familj, mat, pengar, stress, sömn, underhållning, medier, musik, böcker, film, semester, bilar, tåg, flyg, miljö, livskriser, humor, och så vidare. Med andra ord: vi kan utläsa precis vad som berör användarna.

Vad är då privat och vad är personligt?

Det privata har ju hittills varit det som vi inte har velat dela med vem som helst. Precis dessa gränser håller vi nu på att flytta, i och med att användandet av sociala medier förändrar och påverkar vårt beteende.

Kan vi ens längre säga vad som är privat? Antagligen inte med någon större säkerhet.

När vi töjer på dessa gränser och börjar berätta om a-l-l-t som sker i våra liv, ja, då har vi också skapat grunden för ett kollektivt informationsflöde om verkligheten som faktiskt kan göra anspråk på att bli något så när heltäckande.

När vi adderar mängder av privata brottstycken till varandra, kan dessa formas inte bara till skildringar om vad som sker i samhället, utan också till insikter om vad som betyder något i livet vid en given punkt, för en stor grupp människor.

Och när de privata fragmenten nu sätts samman till ett jättelikt kollektivt realtidspussel, formas detta till en politisk diskussion I SIG, livskraftig nog att stå på sina egna ben, utanför den etablerade politiska arenan.

1969 var parollen ”det personliga är politiskt” ett försöka att bryta sig in på den befintliga politiska scenen med en ny agenda i handen.

41 år senare håller det samtal som ständigt flyttar gränserna kring vad som är privat och vad som inte är privat på att skapa en egen arena – och den växer med hög hastighet fram som en verkligt betydelsefull röst i samhällsdebatten.

Vi ser det eftersom rollerna plötsligt är ombytta – nu är det politikerna som kämpar för att bli insläppta i samtalet med sin agenda. Helt i linje med dagens utveckling kommer detta nog inte att ske förrän även de börjar att prata om det privata.

Anders Mildner

För några månader sedan ringde jag till utrikesministerns pressekreterare och undrade om det var möjligt att få ut inlägg från utrikesministerns blogg som hade modererats och blockats bort.

Jag fick precis det svar jag hade väntat mig. Det vill säga inget svar alls.

Frågan om huruvida modererade inlägg på en blogg kan anses vara offentliga handlingar är bara ett av de nya dilemman vi plötsligt står inför – och som vi ännu inte har någon bra lösning på.

Exemplet med de bortplockade blogginläggen är hämtat från Nicklas Lundblads tankeväckande skrift ”Tre reformer för offentlighetsprincipen i informationssamhället” (ladda ned pdf här), som jag verkligen kan rekommendera i sammanhanget. Här finns mängder med viktiga frågor att diskutera. Frågor som dessutom är alldeles för känsliga för att komma i närheten av den valrörelse som just nu pågår.

Vanligtvis ställs det – med rätta – höga krav på offentliga myndigheter när det gäller medieutvecklingen. Det är självklart att myndigheterna ska hänga med i sin samtid. Det är självklart att de ska underlätta medborgarnas hantering av offentliga uppgifter och ligga i frontlinjen när det gäller öppenhet, transparens och delaktighet.

Samtidigt måste vi kunna erkänna att situationen inte är helt oproblematisk.

Ett av problemen kan möjligen sägas hänga samman med att all kommunikation och även alla identiteter börjar bli plattformsoberoende.

På samma sätt som det medför en viss problematik för Svt eller Sveriges radio när tv:n eller radion inte längre är naturliga val när publiken ska ta del av de program som produceras, så innebär det vissa knepigheter för det offentliga när de traditionella kommunikationskanalerna – pressmeddelande, presskonferens, utskick, intervjuer med utvalda reportrar – minskar i betydelse och ersätts av en brokig flora av sociala medier.

För vilken är egentligen den huvudsakliga plattformen för offentlig kommunikation? Rätt svar: det finns inte längre någon.

Carl Bildts blogg är ett utmärkt exempel. En person på UD berättade en gång för mig att det första personalen där gör på morgonen, är att gå in på utrikesministerns blogg för att få reda på vad Carl Bildt håller på med.

Och om utrikesministern på det här sättet löser upp både de interna och externa informationsplattformarna genom att kommunicera via wordpress istället för med UD:s brevpapper, ja, varför skulle då inte övriga anställda inom departementet kunna göra precis samma sak?

Problemet är bara att vi då går in i en ny terräng, där vi ännu inte vet var det personliga slutar och det offentliga börjar, just eftersom de nya kommunikationsformerna i så hög grad bygger på den enskilda individens filtrering av vad som sker.

Vi vet faktiskt inte ens med säkerhet hur vi ska betrakta Carl Bildts blogg.

Otvivelaktigt går vi mot en tid av ökad dialog mellan medborgare och myndigheter. Men frågan om vilka rättigheter eller vilken insyn i det samtalet som vi har, ja, den ligger för närvarande helt öppen.

Anders Mildner

En verkligt omdanande kraft i den nya medieutvecklingen, är att kommunikationen i sig förändrar kommunikatörernas roller.

För att framgångsrikt kunna använda sig av Twitter i en valrörelse, måste till exempel politiker möta väljarna på samma nivå – det går inte prata uppifrån och ned. Det fungerar heller inte att bortse från dialogen och använda verktyget till att föra en monolog. Alltså förändras politikerrollen något, samtidigt som väljarnas röster får en annan betydelse i det politiska samtalet.

Men utvecklingen luckrar också upp gränserna mellan jobb och ledighet. För vem kan egentligen säga var gränserna mellan den privata identiteten och yrkesidentiteten går numera?

Vi sitter på våra jobb och facebookar, twittrar, spotifyar, flickrar – och så vidare – och låter våra personliga nätverk glida samman med jobbens. Sedan sitter vi hemma och gör det omvända.

Den här upplösningen är inte helt oproblematisk när det kommer till frågan om det offentligas dialog med medborgarna.

För samtidigt som de nya verktygen kräver ett personligt inslag – i en dialog vill vi ju att det ska finnas en riktig människa bakom kommunikationen, med ärliga budskap – så fungerar det inte alltid så bra när företag eller myndigheter blir allt för personliga i sin kommunikation (för exempel, se gärna Brit Stakstons bloggpost om SJ).

Det är lätt att se att den här utvecklingen ställer svåra krav på offentliga företrädare.

De är faktiskt lite trängda mellan kravet att gå åt det håll som den framväxande dialogen begär och kravet att stanna kvar i den kommunikation som rollen kräver.

Lösningarna är inte särskilt enkla.

Hur mycket vän vill jag till exempel vara med min kommun eller mitt landsting? Och samtidigt: om offentliga instanser inte förändrar sin kommunikation, så missar de möjligheten att fullt ut delta i den dialog som kan leda till så mycket bra.

Anders Mildner

Marknaden upptäcker oftast kulturförändringar före de folkvalda.

Jag kan inte bestämma mig för om det är ett misslyckande för politiken eller om det helt enkelt är naturligt att incitamenten för att leta efter nya beteenden alltid kommer att vara större om det finns pengar med i bilden.

Hur som helst börjar det bli tydligt att vi allt mer eftersträvar samma saker som medborgare som vi gör som konsumenter. Kanske kan en sådan ingång på ämnet ge politiker och tjänstemän några tankar om hur de ska kunna hitta nya vägar för dialog och kollektivt beslutsfattande?

Här är i alla fall möjliga tre exempel.

1. Vi vill kunna gräva i innehållet

På samma sätt som jag som medborgare enkelt och lätt vill kunna gå igenom alla offentliga siffror från alla offentliga myndigheter och dessutom använda uppgifterna fritt, vill jag som konsument kunna gräva i innehållet för att se exakt vad det är som jag egentligen köper – hur det är tillverkat och vilka de olika beståndsdelarna är.

Det här tror jag är en attityd som både myndigheter och företag kommer att möta i en mycket större utsträckning än idag. Vi vill ha fri access till all bakgrundsinformation och vi vill kunna bolla med den.

2. Vi vill vara med och bestämma utformningen


På samma sätt som jag som medborgare vill kunna vara med och bestämma hur ett område i min närmiljö ska förändras – på riktigt, hela vägen! – vill jag som konsument kunna vara med och påverka förändringar som gäller de produkter jag köper.

3. Vi vill synliggöra oss


På samma sätt som vi som medborgare vill kunna synliggöra oss som kollektiv, till exempel genom att enas kring frågor som berör oss i vår närmiljö, vill vi som konsumenter kunna bilda en gruppgemenskap kring de saker vi lägger stora delar av våra inkomster på – till exempel bostäder.

Anders Mildner

Jag tittar på annonsen i tidningen. Jag vet inte vad sådana kostar nu för tiden. Antagligen mindre än förut, men ändå, gratis är de knappast. Hur som helst: budskapet går fram, jag är inbjuden!

Det är min kommun som är avsändare till texten. Och det visar sig att jag är ”välkommen till en dialog”. Med vissa begränsningar. Dialogen har en tydlig startpunkt och en tydlig slutpunkt. Och vill man delta, måste man bege oss till den plats i staden där det är bestämt att dialogen ska ta plats.

Här kanske jag ska stanna upp ett tag och säga – nej, jag tycker inte att det är dumt att kommunen bjuder in folk till samtalsstunder. Men det finns ett problem med den här sortens möten som sällan diskuteras.

Den tids- och platsbundna dialogen riskerar nämligen att skapa en intern kultur där samtalet mellan makthavarna och medborgarna reduceras till att endast vara en avgränsad punkt på agendan som politiker och tjänstemän ska beta av innan de går vidare till de viktiga besluten (som då alltid fattas utan insyn).

Den här myndighetskulturen, där dialog liksom är något man slår på och av, lite när det passar en, står i stor kontrast till den kultur av ständigt pågående samtal som allt fler medborgare just nu håller på att skapa på egen hand.

Men i takt med att vi blir mer och mer aktiva när det gäller att berätta vad vi gör, vad vi tänker och vad vi upplever i just detta nu, ökar också våra krav på det samhälle som omger oss. När vi som medborgare lever i en kultur som bygger på transparens och delaktighet, ja, då kommer vi att kräva samma öppenhet av våra makthavare.

Var vi hamnar, rent politiskt, råder det inte särskilt stor tvekan om. Det som i dag på vissa håll framförs som en önskan – till exempel att politiker och offentliga tjänstemän ska finnas tillgängliga för en löpande dialog – kommer inom en snar framtid att segla upp som mer eller mindre tydliga krav.

Så varför inte börja prata om frågorna redan nu?

Det här är första inlägget i en kortare serie om medborgardialog. Kom gärna med synpunkter.