Annons

Nya medier-bloggen

Anders Mildner

Anders Mildner

Nu i dagarna rullar Spotify ut sin uppdatering, med vilken tjänsten blir mycket mer social än tidigare.

Förändringen har mötts av ett stort jubel, men många har också noterat hur nära våra vänner vi plötsligt kommer när vi får ta del av deras musikval.

Och det är inte så konstigt. Få saker är ju så personliga som de kulturupplevelser vi blir berörda av.

Av just den anledningen har musiksmak både varit något som vi skyltat med (för att skapa identitet) och något som vi åtminstone till viss del hållit för oss själva (det är en sak att berätta vilka artister eller vilken musikstil man tycker om, en helt annan att berätta EXAKT vilka låtar man spelar varje dag, eftersom det vanligtvis avslöjar en hel del om vad som upptar våra tankar och hur vi egentligen mår).

När Spotify nu låter vänkretsen komma åt våra spellistor, kan man därför fundera över om det inte är just den här sortens utveckling som flyttar gränserna för vad som är privat och vad som är offentligt – i mycket högre utsträckning än mer statiska saker som att vi berättar var vi befinner oss någonstans.

Musiken som vi lyssnar på är ju – till skillnad från den geografiska positionen (exempelvis en arbetsplats) – alltid ett mer eller mindre medvetet val.

Men när våra kulturvanor blir synliga finns det skäl att anta att fler saker än gränserna för vad vi tycker är privat eller inte påverkas.

En uppenbar effekt av den här utvecklingen är ju att vi för första gången träder fram i helfigur som kulturkonsumenter. Det krävs inte allt för mycket data om våra lyssningsvanor innan vi kan slå fast exakt vad det är för musik som vi egentligen är intresserade av.

Kommer den kunskapen att låsa in oss i en identitet eller kommer den att vara till hjälp för oss att utvecklas inom den?

Anders Mildner

Vad kommer den här valrörelsen egentligen att handla om?

Tja, kanske i större utsträckning om pensionärer än om unga, vilket det i så fall enligt analytikerna finns gott om skäl för. Pensionärerna är nämligen tre gånger fler än förstagångsväljarna och budgivningen kring vem som skulle ro hem denna åtråvärda grupp startade därför direkt när partierna slog upp auktionsbåsen inför våren.

Inget märkligt med det. Men det är ändå svårt att låta bli att fundera över hur det skulle se ut om andra tankar hade präglat politikens utformning.

Vad hade till exempel hänt om mer fokus istället hade riktats mot de unga generationer som ännu inte fått någon direkt makt i samhället? Vilka frågor hade vi då diskuterat och vilka ämnen hade trätt fram som viktiga?

Nyss ramlade jag över spännande statistik om hur generationsväxlingarna i världen ter sig, som i ljuset av den svenska valrörelsen ger underlag till en hel del andra tankar inför framtiden.

Generationsväxlingar är ju intressanta eftersom nya generationer oftast för mig sig nya beteenden och ny kultur.

Är vi – som fortfarande är så upptagna med att idissla 40- och 50-talisternas kultur – beredda på hur stora dessa förändringar antagligen kommer att bli?

De amerikanska siffrorna är särskilt talande. Redan i juni i år beräknas generation Y (födda 1976-2000) bli fler än den grupp som kallas för babyboomers (födda 1946-1964).

Vad kan det komma att betyda det för det kulturella utbudet? För de åsikter som kommer att produceras i USA? Som vi, av tradition, påverkats så mycket av?

Det räcker med att kika lite på medievanorna för att se att yngre åldersgrupper har fundamentalt annorlunda beteende (undersökningar bland amerikanska ungdomar tyder bland annat på att användandet av sociala medier är så utbrett att det i vissa mätningar till och med närmar sig 100 procent).

Även ur ett världsperspektiv är demografin oerhört intressant. Runt 52 procent av världens befolkning är i dag under 30 år.

Har vi skäl att tro att denna grupp kommer att uppträda annorlunda än äldre generationer? Har vi skäl att tro att den kommer att ha andra vanor? (Ja, svarar Erik Qualman i blogginlägget och ger fysiska tidningar fyra år till på marknaden – och tv-tv sex år.)

Själv kan jag inte låta bli att tänka på de reseberättelser som vi har kunnat följa den senaste veckan, då askmolnet stoppade alla flygresor.

En stor del av berättelserna skildrade vedermödor, väntan och långsamhet, men lika många handlade om hur människor plötsligt upptäckte att de inte var ensamma i en värld där invånarna ständigt kommunicerar med varandra.

Askmolnshistorierna är talande för en tid då det ständigt pågående samtalet spritt sig till varenda vrå på planetet. På de allra märkligaste platser finner folk plötsligt hjälp via Twitterflöden och Facebook – och i förvånade hög utsträckning finns det alltid någon i deras nätverk som vet EXAKT var de ska gå för att få den där hjälpen de behöver – nästan oavsett var på jordklotet de befinner sig.

Kommunikation förändrar världen. Och nu tar en yngre generation över som kommunicerar på ett helt annat sätt än tidigare.

Det är svårt att låta bli att tänka på hur den svenska politikens innehåll hade sett ut om partierna lyft blicken lite över valdagskrönet.

Anders Mildner

Under 1990-talet blossade då och då en debatt upp som handlade om huruvida kritiker riskerade att göra etiska övertramp när allt fler företag och kulturproducenter slogs om deras uppmärksamhet.

I vilken utsträckning skulle de till exempel kunna ta emot gåvor, resor, presenter, freebies? Och kunde skribenterna verkligen ansvara för allt som skickades till dem – utan att de hade bett om det? Var det okej att bli insläppt gratis på en konsert som skulle bevakas, men inte att bjudas på resan dit?

Det är ganska talande att den här diskussionen – som fortfarande är viktig att föra – nu allt mer flyttas över från journalisterna till bloggare, eftersom allmänheten tydligt träder fram och axlar kritikerrollen.

(Och nej, sitt lugnt i båten, det innebär inte att den professionella kritiken hotas, bara att förutsättningarna ändras en smula och att kraven på yrkeskritikerna ökar.)

Den brittiska historieskandalen som nyligen rullats upp är ett bra exempel på exakt vilken betydelse vi numera tillmäter allmänhetens åsikter.

I korthet: en rad historiska böcker sågas under en längre tid av en okänd person som skriver recensioner under pseudonym på Amazon. Misstankar faller på en historieprofessor, som raskt försvarar sig.

Tills han förstår att det är hustrun som ligger bakom attackerna mot hans kolleger.

Det intressanta med den här berättelsen är så klart tillvägagångssättet. Vill man få ett snabbt och stort genomslag, m-å-s-t-e man numera låtsas vara vanlig – eftersom den vanliga läsarens åsikter anses ha störst möjligheter att påverka publiken.

Jämfört med 1990-talet är detta ett gigantiskt skifte i hela vårt synsätt. Och Amazon-bråket kan antagligen hållas upp som bild av vad som sker på många platser i samhället just nu: vi lyfter bort trovärdighetsflaggan från yrkesmännen och sätter ned den hos allmänheten.

Därmed måste vi också starta om från början och ta upp diskussionen på nytt. Vilken kritik kan vi lita på och i vilka sammanhang?

Anders Mildner

Överallt i världen gör myndigheter razzior mot mediebolag och beslagtar deras utrustning. För många journalister är detta vardag. En del i kampen för ett fritt samhälle.

Nytt sedan några år tillbaka är att polisen nu hävdar att det föreligger skäl att tro att medierna använder sig av piratkopierad utrustning innan deras datorer tas ifrån dem och reportrarna tystas.

Att använda sig av kriget mot piraterna som ett led i politiska trakasserier mot oliktänkande har blivit allt vanligare, berättade Sasa Vucinic när jag intervjuade honom för lite mer än ett år sedan.

Det är naturligtvis häpnadsväckande, men samtidigt logiskt. Varför skulle inte skurkstater utnyttja varje möjlighet som ges – särskilt eftersom piratfrågan så tacksamt har lobbats upp på den internationella agendan som ett allvarligt globalt problem?

(Detta är för övrigt en av anledningarna till varför dagens kamp om global yttrandefrihet nu också drivs med hjälp av open source-program. Fri mjukvara för en fri press, är ett av slagorden.)

Internationellt sett är det alldeles uppenbart att internet i allt större utsträckning håller på att förvandlas till ett slagfält där diktaturer dagligen kämpar mot frihetssträvande människor.

Som oftast förlorar.

Bryr vi oss om detta?

Och om vi gör det – hur visar vi det? Vad i vår egen inhemska politiska debatt visar att vi har förstått vilka värden som står på spel? Det är värt att fundera över, särskilt under en valrörelse.

Vi i väst lever i en privilegierad del av världen, eftersom vi hittills inte har behövt bekymra oss över tillgången till internet.

Vi är vana vid att ständigt vara uppkopplade och bygger nu fler och fler samhällsfunktioner runt vårt beteende. Vi tar internet för givet, samtidigt som politiken och lobbygrupperna i allt högre utsträckning börjar formulera ett rakt motsatt budskap till medborgarna: Ni vet, vi KAN faktiskt stänga av er. Och då stänger vi av er från hela samhället.

Att människor på andra håll i världen vet allt om hur det är att tystas eller att aldrig ens få komma till tals, är tydligt när man ser på den undersökning som nyligen publicerades av BBC.

Bolaget har frågat 27 000 människor i 26 länder och fått ett entydigt resultat. Nära fyra av fem människor betraktar tillgången till internet som en grundläggande rättighet.

Man skulle kunna sammanfatta synen så här: 2010 kommunicerar vi via internet. I den stund du stryper någons internetaccess, kommer du också att förvägra denna människa rätten att kommunicera fritt. Då begår du något sorts brott.

Att detta brott är större än ett upphovsrättsligt brott – vilket det än må vara – borde vara uppenbart för alla som tänker efter ordentligt.

Eller slänger ett öga på den verklighet som de allra flesta människor i världen faktiskt lever i.

Frågan blir då ofrånkomligen hur det kan komma sig att vi i Europa har så svårt att leva upp till vårt ansvar som fria nationer och istället för att förfina våra demokratier väljer att gå med med resoluta steg mot en värld där frihet att kommunicera inte längre kommer att kunna tas för given. Det är faktiskt en gåta.

Anders Mildner

För någon vecka sedan gjorde jag ett tappert försök att se på tv koncentrerat. Det vill säga: utan att göra NÅGONTING annat.

Jag befann mig på ett bekvämt hotellrum. Jag hade köpt chips, läsk och godis. Ställt in mig mentalt på att sitta i ro och tystnad och titta på Martin Scorseses låånga polisdrama The Departed. Så började filmen. Och min kamp.

När man diskuterar medievanor glömmer man lätt att det finns många olika sätt att mäta verkligheten.

En fråga man kan ställa är till exempel: Tittar du på tv?

Då får vi ett svar som säger något om vanorna, men inget om sammanhangen.

En annan fråga skulle kunna vara: Gör du någonting annat samtidigt som du tittar på tv?

Jag tror att allt fler gör det. Speciellt unga tar det nog för givet att oftast ha med sig en dator eller telefon som sällskap vid tv:n.

Den vanligaste förklaringen till beteendet är att tv:n som medium är allt för passivt i en social värld. Tiden då vi satt stilla och lät oss matas med envägskommunikation går mot sitt slut.

Vanor bryts snabbt. Jag har ju skrivit om det tidigare. Nu på hotellrummet gjorde jag ett ordentligt försök att återvända till mina gamla vanor.

Det borde gå, tänkte jag.

Även om The Departed på ett sätt är typisk för Scorseses senare produktion – långdraget, schablonartat, tomma gester – så är den ju samtidigt betydligt mer inbjudande än de flesta polisfilmer som visas på tv.

Redan efter en halvtimme blängde jag på datorn. På telefonen. På tidningarna. På böckerna. Jag upptäckte hur svårt det var att släppa de distraktioner som jag var van vid och upprätthålla tv-koncentrationen.

Och det är ju egentligen inte så konstigt. Med dagens medievanor vänjer vi oss vid att ständigt mötas av feedback och bekräftelse.

Men framförallt vänjer vi oss vid att söka oss BORT från stilla ögonblick, tomma på respons från andra människor.

Dessa vanor är nog svårare att bryta än vi tror. Vi byter en kultur mot en annan – och sedan blir vi antagligen fast i den nya. Kan man då både ha kakan och äta den? Är det inte det vi försöker göra idag, när vi med allt större svårigheter pendlar fram och tillbaka mellan en social och en passiv kultur.

Via Anton Johansson hittar jag fram till en intressant artikel av Paul Carr om Ipad, Kindle och läsandet.

Paul Carr menar att bokens största problem är att bokkulturen inte kommer att klara kampen mot involverande, aktiva och sociala aktiviteter.

Han skriver:

”Even for those who love books enough to persevere with reading without e-ink will soon face another problem with the awesomeness of the iPad.

The device does so many different things so well that there’s a constant urge when you’re using one to do something else.

Two or three pages into a book, you’re already wondering whether you’ve got new mail, or whether anyone has atted you on Twitter.

One of the joys of reading is to be able to shut yourself away from distractions and lose yourself in a book. When the book itself is packed with distractions, the whole experience is compromised.”

Och det är kanske dags att vi börjar fundera lite över innehållet när vi pratar om medieutveckling. För vilka typer av tv-program ska egentligen produceras för en publik som bara ägnar halva sitt intresse åt det som försiggår på rutan?

Vi vet ju att våra vanor går åt det hållet, så det borde vara rimligt att vi nu börjar fundera över vilken typ av information som det är möjligt att presentera för åskådare av vår sort.

Men också: vilken sorts böcker skriver vi för läsare som inte ser boken som en värld att gå in i – utan snarare som ett verktyg som snabbt kan hjälpa dem att ta ett språng ut i det sociala?

På hotellrummet ger jag till sist upp och skickar desperat ut en trevare till mina vänner att jag sitter och ser The Departed på ett hotellrum och att den ju faktiskt är väldigt lång.

Jag får inget svar.

Anders Mildner

För väldigt länge sedan hörde jag talas om en tidnings ledarsida – jag tror faktiskt att det var SvD – som hade en redigerare som bodde i Lomma.

Det här var på den tiden då bara tanken att tänja på begreppet arbetsPLATS var omskakande.

Om man ändå mest satt och glodde in i en skärm på sitt jobb – kunde man då inte ha sin arbetsplats precis var man ville?

Nu har vi vant oss vid tanken på ett flexibelt arbete, men i ärlighetens namn har inte särskilt mycket hänt med våra vanor.

Den fysiska platsen spelar fortfarande en avgörande roll för de flesta arbetsgivare. Alldeles oavsett om jobbet som utförs kräver det eller ej.

I dag är jag på väg till biblioteket i Växjö. Det ligger mitt i stan, precis bredvid andra kulturinstanser, som teatern och konserthuset. Tanken från stadens sida när man planerade området var självklar: kulturmänniskor hör ihop och därför hör kulturplatser också ihop.

Alla som har spelat Sim-Cty vet hur det brukar bli: sjukhuset i norr, skolorna lite utspridda, universitetsområdet samlat, kulturbyggnaderna som ett kluster, sportarenan hyfsat centralt.

Frågan är bara vad samhället ska ta sig till när platsen får existentiella problem och vi inte längre befinner oss i ett datorspel.

Är det något sådant som håller på att ske nu, när kunskapen blir mobil på riktigt?

För en tid sedan skrev Rasmus Fleischer några intressanta inlägg på Copyriot om Facebook som händelse snarare än plats.

Och frågan är om det inte är platsproblematiken som ställer till det just nu för traditionella kulturinstanser som biblioteket och skolan.

För precis på samma sätt som man med fog kan undra om man verkligen måste vara på jobbet för att utföra sitt arbete (i en tid som gör det möjligt för väldigt många – om än inte alla – att jobba från precis vilket ställe som helst), så kan man naturligtvis undra om man måste vara i skolan för att lära sig något eller om vi verkligen måste gå TILL biblioteket för att biblioteket fortfarande ska vara en värdefull kulturinstans i samhället.

Varför kan jag inte söka vilken utbildning jag vill, var som helst, oavsett var jag bor? Varför tar vi inte chansen till riktig kunskapsspridning och frigör människor från sina geografiska bojor – nu när vi verkar ha chansen?

Ja, vad händer egentligen om vi börjar betrakta jobben, skolan och biblioteken som händelser istället för platser?

Anders Mildner

Är allt som står i medierna sant?

Ställ frågan till i princip vem som helst på gatan och du skulle få ett skratt till svar.

Ändå kan man uppleva det som om fler och fler just nu gör framstötningar för att få oss att tro att åtminstone de professionella medierna ständigt levererar sanning till våra huvuden.

I efterspelet till den förfärliga Bjästahistorien verkade till exempel chefredaktörerna för Dagens Media och Journalisten komma till slutsatsen att sanningshalten alltid är större hos proffsen än hos amatörerna.

”Den förvrängda bild av verkligheten som etablerades i Bjästa tycks ha sin källa i sociala medier, och ungdomarna i Uppdrag Gransknings reportage verkar skrämmande nog ha slukat och trott på desinformationen på internet som om det vore DN de läste”, skrev Fredrik Svedjetun.

Och Helena Giertta höll med:

”Om det är så att allt uppfattas som lika sant, så finns det ett väldigt svagt försvar mot mobbar som tar sig fram på nätet. En professionell journalist skriver inte vad som helst medan en blogg generellt sett inte har några krav på sig att vara sann eller opartisk. /…/ Kanske måste detta budskap pumpas ut hårdare: Läs gärna bloggar och aktivera dig i sociala medier, men kom ihåg att det som står där inte behöver vara sant.”

Det är inte min mening att raljera med texterna ovan, som jag egentligen tror skrevs helt uppriktigt efter det gripande reportaget i Svt. Och självklart var ryktesspridningen på nätet en stor del av det gräsliga i Bjästahistorien.

Men om det finns någon lärdom här, så bör den väl ändå vara att vi i dagens brusiga mediesamhälle måste betrakta all information med så stor skepsis som möjligt och anlägga ett kritiskt förhållningssätt till ALLT som ALLA medier kastar åt vårt håll.

Se bara på den omskakande video som Wikileaks publicerade idag och som just nu sprids som en löpeld på nätet (Obs – varning för obehagliga bilder!).

Filmen tycks ge en helt annan bild av en dödsskjutning i Bagdad 2007 än vad som tidigare rapporterats.

Är då videon sann? Tja, vi lär i alla fall inte få reda på det genom att vi håller tyst. Tvärtom.

Vi bör betrakta den nya mångfalden i medielandskapet som en tillgång. Bloggar, Facebookgrupper och twitterdiskussioner är en utmärkt garant för att dubbelkolla traditionella medier, samtidigt som professionella journalister kan ha kraft nog att motverka sociala drev som löper fullständigt amok på nätet.

Ju mer vi samtalar och diskuterar öppet, desto närmare något som liknar sanning kommer vi. Av just den anledningen måste vi knyta starkare band mellan traditionell journalistik och nya medier.

Ingen är förtjänt av en det-händer-där-men-inte-här-diskussion som bygger upp murar mellan journalisterna och en allmänhet. De är faktiskt tillräckligt höga nog som de är.