Annons

Nya medier-bloggen

Anders Mildner

Anders Mildner

Det är inte alltid jag vill höra ett radioinslag när jag söker på Sveriges radios sajt. Det är inte alltid jag vill se ett tv-program när jag letar på Svt.se.

Inget märkligt med det: jag sitter ju nästan aldrig framför en tv och det händer extremt sällan att jag slår på en radio.

Att jag ändå kan tillägna mig så mycket tv och radio beror på de senaste årens snabba rörelse mot ett fullständigt plattformsoberoende, där det från bolagens sida ses som lika naturligt att jag tar del av deras produktioner i min dator eller telefon som i en fast tv eller radio.

Kanske kan man betrakta det som en naturlig reaktion på utvecklingen att många verkar vilja dra i bromsen och säga: Eh, hallå, det räcker bra så. Kan det inte bli som förut igen?

Och det är ju inte så konstigt. De senaste åren har förändringshastigheten bara gått snabbare och snabbare. Men de steg som ligger framför oss kommer nog att upplevas som ännu mer hotande av många.

Det finns nämligen skäl att anta att publikens intresse nu i allt större utsträckning kommer att riktas mot informationens innebörd snarare än informationens utformning.

Så är det till stor del redan i dag. Följer vi strömmarna i flödet kring en uppmärksammad nyhet – ta till exempel Bjästa som exempel – så kastas man snabbt runt mellan olika kanaler: en text på webben länkas och skickas ut via twitter, där diskussionen sedan länkar till ett tv-inslag med en skriven debatt häftad vid sig.

Till denna finns det läsarkommentaer, som i sin tur pekar mot tidningsartiklar, diskussionsforum och bloggar.

Lägger vi ens märke till om texten låg hos ett tv-bolag eller en tweet kom från en radioreporter?

Bryr vi oss – och i så fall varför?

Den här rörelsen mot formoberoende är kanske främst tydlig inom public service-företagen – eftersom deras verksamhet varit så klassisk i formerna under så lång tid – och det är därför inte helt oväntat att just utvecklingen inom dessa bolag också möter stort motstånd. Av många skäl.

Men det är faktiskt svårt att se hur SR och SVT skulle kunna hitta en annan väg framåt än att satsa på en bredd i både plattformar och medier.

Många har sett Uppdrag Gransknings reportage om Bjästa vid det här laget. Men extremt många fler har tagit del av diskussionen i skriven form, varav mycket material finns utlagt på SVT:s egen sajt.

Skulle det inte vara en del av public service-uppdraget att spela en så bred roll som möjligt i förmedlingen av denna nyhet – speciellt med tanke på hur mycket desinformation som just händelserna i Bjästa har omgärdats av?

Jo, naturligtvis. Det samma gäller SR.

Vi som gillar public service, har all anledning att stötta en bred och innovativ internetutveckling från dessa företag. Och lyssnar man bara finns redan massor av intressanta förslag på hur man skulle kunna gå tillväga.

Däremot innebär det nog inte att utvecklingen kommer att att vara problemfri.

Jag tror till exempel att det under den här resans gång kan hända något med hur vi betraktar det som har producerats.

Tv och radio har länge haft en särställning inom journalistiken. I mycket större utsträckning än de hårt mallade nyhetstexterna – nästan samtliga paketerade i anonym nyhetsbyråstil – är tv eller radioinslag fortfarande verk som ofta har en personlig ton (även om också dessa har mallats mer och mer för varje år som går).

Nu blir det dock mer och mer uppenbart att publiken letar efter bollbar information, sådan som vi kan skicka vidare med till exempel ett twittermeddelande.

Det vill säga: läser jag en text i tidningen som berör mig, vill jag omedelbart dela detta med andra och berätta hur jag blivit berörd. Ser jag ett inslag på tv som jag tycker är viktigt, vill jag göra samma sak.

Reportrarnas verklighetsbilder bryts ned och förvandlas till arbetsmaterial som vi skickar runt mellan oss.

Vi kommer alltså att se en stor mängd fragmentariska mediebitar flyga omkring och tillägna oss kunskap genom att diskussionen kring dessa smulor skapar ett sammanhang med ett helt annat djup än vad den enskilda artikeln eller tv-inslaget i de flesta fall kan ge.

Men eftersom vår grundinställning då antagligen är att vi bryr oss mer om innehållet än om formen, så är det nog rimligt att anta att verkshöjden fortsätter att bli mindre intressant för de medieföretag som producerar nyheterna. Det viktiga blir att innehållet låter sig bollas runt bland publiken.

Den stora frågan är alltså om utvecklingen kan leda till ÖKAD mallning, till att de egensinniga rösterna försvinner ännu mer från de traditionella medierna.

Jag vet inte, men kanske döljer det sig ett framtida public service-uppdrag här: att vara den instans som också tillhandahåller en verkshöjd som i sig själv är värd något – på ALLA plattformar. Att låta de egna rösterna bli tydliga igen i en tid som går i direkt motsatt riktning.

Det vore i så fall en uppgift att bita i.

Anders Mildner

– 1,2 miljoner jobb kommer att försvinna!

Ja, det blir resultatet om inget görs åt den illegala fildelningen.

Titta på siffran igen. 1,2 miljoner!

Det är ju… väldigt mycket. Eller hur? Alla förstår att ett sådant hot naturligtvis måste mötas med extraordinära insatser.

Så vad är då detta frågan om?

Jo, det är lobbygruppen Kulturskaparna som efter en veckas tystnad visar sitt rätta ansikte. Den redan så omtvistade gruppen – som säger sig söka ”dialog”, men som i stort sett inte alls deltagit i den stora diskussion på internet som deras första debattartikel genererade – citerar nu på sin sajt en ”färsk rapport från ICC” som gör Kulturskaparna mycket bekymrade”.

Det första man ska fråga sig när man får en rapport slängd i ansiktet är vem som har tagit fram den. Därefter är det vettigt att fundera en del över vilket syftet med att ta fram rapporten har varit.

I det här fallet krävs det inte många sekunder innan man inser sammanhanget.

Rapporten som Kulturskaparna hänvisar till har tagits fram av BASCAP (Business Action to Stop Counterfeiting and Piracy) som har som uttalat mål att berätta för världens regeringar att fildelning skadar ekonomin.

När den sortens organisationer presenterar en rapport som hävdar att 1,2 miljoner jobb är på väg och försvinna, så säger det sig självt att de vill något specifikt.

Och det är bara att läsa på deras sajt för att få reda på det alla redan i förväg hade kunnat gissa. Här ställs nämligen omedelbart krav på hårdare lagar och strängare straff.

Mest pikant är uppmaningen att alla i Europaparlamentet bör ställa sig bakom den kritiserade så kallade Gallo-rapporten, som bland annat vill att vi ska börja att jämställa ungdomar som fildelar med kriminella ligor som säljer förfalskade varumärkeskläder i stor skala. För att kunna straffa fildelare extremt mycket hårdare än i dag.

Alltså är den ena kon hemma i hagen för Kulturskaparna, som på intet sätt tog avstånd från strängare straff och tuffare lagar i sitt första inlägg (utan bara noterade att det inte verkar räcka ENBART med dessa åtgärder).

Är det två kvar?

Ja, helt lätt är det inte att få kläm på Kulturskaparnas lobbyprogram, särskilt inte eftersom de flyr all debatt där människor ställer följdfrågor.

Men nog talar mycket för att gruppen kommer att fortsätta att driva frågan att internetleverantörer ska ”ta sitt ansvar” och påverka innehållet som distribueras. I samband med att de lyfter fram den här beställningsrapporten för hårdare straff skriver de ju:

”Rapporten är ännu ett tecken på hur viktigt det är att vi alla – kulturskapare, internetoperatörer, distributörer, producenter, politiker och internetanvändare – bidrar till att det växer fram fler och bättre lagliga alternativ till illegal fildelning.”

Den sista kossan att driva hem kan mycket väl handla om fasta ersättningssystem. Två av medlemmarna i Journalistförbundets styrelse har den senaste tiden oberoende av varandra tagit upp den så kallade kassettersättningen (numera heter den privatkopieringsersättningen) i samband med diskussioner om Kulturskaparna.

Är det en slump? Tja, vem vet? Men det vore egentligen logiskt.

På frågan om det är rimligt att tänka sig en gemensam lösning för hur bild, text och musik ska betalas på nätet, svarar till exempel Arne König, vice ordförande för Journalistförbundet, så här till tidningen Journalisten:

”Jag tror att det kommer att finnas många olika lösningar, som måste anpassas efter vilken kulturform det handlar om. Ett exempel på ett försök till lösning är hur man i Tyskland har börjat belägga varje ny dator med en extra avgift på 14 euro, som går till upphovsmännen”

Det är ett anmärkningsvärt uttalande, nära på obegripligt faktiskt, särskilt eftersom han talar i egenskap av företrädare för journalister.

Men möjligen kan man här se en trestegsraket ta form, där Kulturskaparna satsar på att lobba för:

1) Strängare lagar och hårdare straff (även om man utåt i debatten vill tona ner denna del, rimligen av opinionsmässiga skäl).

2) Krav på internerleverantörer att kontrollera nätet.

3) Införandet av ökade statiska avgifter, som en utvidgad privatkopieringsersättning.

Den sista punkten skulle innebära att att ett medlemskap i en kulturskaparorganisation också gav medlemmarna direkt avkastning.

Den här sortens ersättningar fördelas ju mellan de stora och etablerade spelarna på marknaden och genom att lansera sig själv som en sådan ser man antagligen också en framtida möjlighet för sin egen organisation.

För fackförbundens del kan man förstå lockelsen. Medlemsantalet rasar just nu, samtidigt som yrkesidentiteterna löses upp på grund av att samhället förändras och allt fler människor får tillgång till de verktyg som en gång gjorde kulturskapare till en avgränsad elit.

Nu kan ersättningen i sig träda fram som en nyckelspelare, både för organisationerna och för identiteten: får du del av denna ersättning, så ÄR du också en del av kulturskaparyrkeseliten. Punkt slut. Och då hjälper samhället dig med din affärsmodell, oavsett om den fungerar på marknaden eller inte.

Kulturskaparna ställer krav på att bli tagna på allvar. De ställer krav på att få access till den politiska sfären.

Vi bör ställa kravet att de börjar att tala klarspråk om sin aganda och att de tar öppet ansvar i debatten för det samhälle de vill medverka till att skapa.

Om inte annat borde det vara uppenbart att medlemmarna i de organisationer som står bakom Kulturskaparna förtjänar en sådan tydlighet.

Anders Mildner

Läsarna vet mer än reportern.

Fram till för bara några år sedan var en sådan mening fullständigt oerhörd. Ingen skulle ha kommit på tanken att ens yppa den på en redaktion. I dag framstår den allt mer inte bara som en sanning, utan också som grunden för det mest radikala skiftet i den moderna journalistikens historia.

Men det är inte en helt okomplicerad sanning och missförstånden kring den är många.

Att läsaren vet mer än reportern innebär inte att ALLA läsare ALLTID vet bättre än reportern.

Heller inte att reportern kan lägga ned sin verksamhet utan att vi förlorar något i samhällsdebatten eller att det automatiskt är lätt att använda sig av den kunskap som läsarna har.

Nej, det är faktiskt inte ens säkert att man får ta del av den – i alla fall inte utan att förtjäna det.

Många traditionella medier har de senaste åren gjort det möjligt för sin publik att kommentera det som journalisterna producerar. Och i många fall har resultatet blivit rätt förfärande: tonen bland kommentarerna har snabbt förvandlats till hätsk, förolämpande och skrikig.

När jag föreläser inför journalister om brukar den här frågan alltid komma upp. Vad är det för bra med delaktighet om resultatet bara blir hat?

Jag brukar ställa några motfrågor: Finns ni själva i det rum ni har skapat för kommentarerna?

Är ni delaktiga i samtalet?

Tror ni att er frånvaro kan spela någon roll för resultatet?

Jag tror att om man både visar att man vill ha kommentarer och att man vill diskutera dem på lika villkor med de som lämnar dem – ja, att de faktiskt GER en något – så skapar man ett trevligare och mer ombonat rum, där det också finns vissa gränser för hur man uppträder.

Samtalet hyfsat tonen, alltså.

Men det räcker inte alltid, särskilt inte för stora sajter inom traditionella medier. Antagligen är flödet av strösurfare som bara glider förbi – och som aldrig kommer att vara intresserade av det samtal som förs – så stort att man kanske rent av får räkna med att få ett antal trashkommentarer hur man än gör.

Problemet är så klart att dessa kan göra rummet så trist att vara i att all konstruktiv diskussion raskt försvinner till andra platser. Så hur löser man då detta?

Kommentarernas plats inom medierna är en viktig fråga, särskilt för oss som tror på delaktighet. För det som händer nu är att många medier ser över sina rutiner och förbereder olika sätt att hindra människor från att posta anonyma kommentarer.

Allt som vi vunnit de senaste åren kan alltså rulla tillbaka om vi inte ganska fort ser till att hyfsa diskussionen i kommentarsfälten.

Samtidigt kan man fråga sig om det verkligen är mot detta område som vi ska rikta vårt intresse. För det är ju ganska uppenbart att antalet kommentarer – i bloggosfärerna överlag – håller på att minska och att diskussionen kring olika poster istället flyttar över till Twitter.

Stowe Boyd menade under förra årets Reboot-konferens i Köpenhamn att detta berodde på att bloggen till sin form inte var tillräckligt social.

Jag håller nog med i den analysen.

Trots allt bygger ju bloggen på ett slags huvudpost som alla ska relatera till, varpå en viss inneboende hierarki naturligtvis uppstår. Och därmed lämnar man ju öppet mål för den som bara är ute efter att utmana hierarkin genom att köra förbi och sträcka upp ett långfinger genom rutan, utan att stanna.

Samma sak gäller ju för den traditionella artikeln, som läsarna erbjuds att kommentera på till exempel en tidnings sajt.

Man kan försöka lösa dilemmat genom att själv försöka ta bort hierarkin, genom att förändra sin egen position i förhållande till läsarna och vara väldigt tydlig i sin syn på delaktighet. Eller genom att öppet betrakta det man levererar som arbetsmaterial, ännu ofärdigt.

Men man kan ju också tänka sig att det är en lättare väg att gå att helt enkelt lägga diskussionen på en plats där hierarkin inte existerar.

I dagsläget håller alla medier att bli sociala, genom att traditionell journalistik på olika sätt kopplas samman med sociala tjänster.

De flesta ser utvecklingen som självklar. Kanske borde vi även se det som en lika självklar utveckling att koppla samman mindre sociala medier med mer sociala medier?

Anders Mildner

När folk frågar vad jag gör, brukar jag svara att jag är journalist.

Egentligen mest av gammal vana, för ska jag vara uppriktig är jag inte längre säker. Jo, att jag är journalist IBLAND tvivlar jag inte på. Men däremot har jag börjat fundera en hel del på var gränserna för min yrkesutövning går.

Jag är ju journalist nu, när jag skriver detta, här på SvD. Men var jag det även i de stunder för två år sedan, då jag skrev om samma ämnen för min personliga blogg utan att få betalt?

Jag är långt ifrån ensam om att tänka på detta, vi lever ju i en tid där väldigt många yrkesroller befinner sig i upplösning. Överallt intar amatörerna den scen som tidigare bara befolkades av certifierade yrkesmän och vi vet inte riktigt vad vi ska kalla den nya samlingen.

För vem är egentligen journalist i en värld där alla bloggar och twittrar?

Vem är en författare i en tid där alla kan ge ut sina egna böcker?

Vem är filmare i en tid där alla filmar?

Vem är fotograf i en tid där alla tar bilder?

Vem är kompisitör i en tid där alla spelar in musik?

Och så vidare.

Dessa frågor har inget enkelt svar. Bör vi av den anledningen helt låta bli att diskutera dem? Ja, tycks det nya nätverket Kulturskaparna svara, att döma av den text som publicerades på SvD Brännpunkt i går.

Det är inte utan att man läser inlägget med viss trötthet. Har vi verkligen inte kommit längre?

Det svar som lades upp strax efter publiceringen, förklarar egentligen allt som företrädarna för den nya sammanslutningen inte har förstått.

Tiden då yrkeskulturarbetarna hade en särställning som kulturskapare är nämligen över. Man kan tycka vad man vill om utvecklingen, men den är ofrånkomligt som faktum.

Visst, kan man invända, det finns fortfarande professionella yrken. Det finns människor som lever på att skapa kultur och det finns ett stort värde i att dessa kan tillåtas att verka utan att det sätts onödiga käppar i deras verksamhetshjul och att deras verklighet diskuteras.

Det finns alltså massor med fackliga frågor som är viktiga att prata om inom dessa grupper, frågor som kanske är viktigare i dag än någonsin.

Men att på det här sättet använda sina medlemmar för att som Kulturskaparna hävda att man är en unik grupp i samhället är djupt problematiskt, eftersom samtiden så tydligt pekar på precis det motsatta.

Varför ska vi ständigt ge särintressets frågeställningar högsta prioritet en tid som så tydligt är i behov av att vi lyfter fram de generella spörsmålen?

2010 har de flesta av de organisationer som ställer sig bakom nätverket redan varit inblandade i upphovsrättsdiskussionen i ett flertal vändor. Just därför är det anmärkningsvärt att återigen se det uppenbara ointresse som finns när det gäller att tillägna sig eller ens referera till den forskning som finns på området.

Än en gång står det svart på vitt att grunda och nästan stötande lama opinionsundersökningar slår högre än avhandlingar, forskingsrapporter och seminariediskussioner.

Man kan fundera över varför det förhåller sig på det viset.

Ta Svenska journalistförbundet som exempel. Det är uppenbart att upphovsrätten är i behov av förändring och att vi – för att hitta morgondagens modell för att producera ny journalistik – måste tänka om. Med andra ord: journalistiken står inför exakt samma dilemma som musikbranschen.

Detta innebär dock inte att vi inte ska HA någon upphovsrätt och det är ett skamligt debattgrepp att debattörer ständigt – och alltså även denna gång – låtsas som om någon på allvar driver denna fråga.

För fackförbunden, inte minst på mediesidan, är ett av de stora problemen att få ens vågar sig på diskussioner om till exempel Creative Commons-licenser, eftersom de då tror att detta skulle öppna för en direkt attack från arbetsgivarna, som de senaste åren mycket aggressivt har försökt roffa åt sig en stor del av upphovsrättskakan från förbundens medlemmar.

Fackens rädsla att diskutera frågan är alltså delvis befogad och här har därför arbetsgivarna ett jätteansvar.

Istället för att i största möjliga utsträckning försöka stärka sin kontroll över innehållets användning, bör både mediehusen och facket fundera över vad de gemensamt skulle kunna vinna på att göra allt sitt innehåll tillgängligt för så många människor som möjligt.

Fackförbundens inställning, som man alltså kan förstå i ett historiskt ljus, är dock djupt ointellektuell i mars 2010. Det finns ju inte tillstymmelse till intresse att diskutera de aktuella frågorna ur ett kulturperspektiv.

Kulturskaparnas egentliga mål är uppenbart att ta en del av lobbykakan. Och då har vi ett problem. Särskilt i en valrörelse.

För vad man kan se är att när grupper som Antipiratbyrån, Kulturskaparna och Netopia, träder fram som ”samtalspartners” för politikerna, så blir de omedelbart och utan eftertanke accepterade som just detta.

Kulturskaparna hade till exempel knappt bildats förrän Leif Pagrotsky bjöd in organisationen till ”dialog”.

Men är vi verkligen i ett läge där politiker vinner poänger genom att öppet deklarera att de är villiga att låta sig påverkas av lobbygrupper?

Och där den som bokar det första mötet har vunnit störst pr-fördelar?

Den här diskussionen präglas fortfarande av en häpnadsväckande naivitet och det är värt att upprepa ännu en gång – vi måste ställa högre krav på våra folkvalda när det gäller internetpolitiken.

Efter lobbandet för hårdare straff, är det nu tydligt att nästa strategi är att internetleverentörerna ska tvingas att styra och censurera informationsflödet på nätet. Kommer politikerna att köpa detta? Vilken värld skapas då? Kulturskaparna går, av naturliga skäl, får man anta, inte in på detta.

Jag tycker att Kulturskaparnas text är ett bra exempel på hur pengarna än en gång förblindar diskussionen och gör så vi inte kommer någonstans.

Man vägrar se dagens kultur för vad den är och man vägrar att se möjligheterna för nya affärer eftersom man inte vill släppa ifrån sig den sedel man så krampaktigt håller fast vid i dag.

Och framförallt finns inget intresse av att inse att den roll man hade i gårdagens samhälle – som den lätt identifierbara elitgruppen Kulturskapare – nu befinner sig i fullständig upplösning.

Ja, det verkar faktiskt vara så att undertecknarna tror att kulturen tar slut om de själva slutar att producera den. Det skriver i alla fall Karin Willén, ordförande i Konstnärernas riksorganisation på Kulturskaparnas Facebookgrupp:

”Jag kan inte nog understryka att det bästa för alla är om fokus nu istället hamnar på användarvänlighet, billiga enkla lösningar för musikintresserade, filmnördar, bildanvändare osv – och system som säkerställer att kulturskaparare får rimligt betalt, kan vara verksamma så att vi har något att ladda upp och ner även i framtiden.”

Ett annat problem, vid sidan av missbedömningen av den egna rollens betydelse för kulturutvecklingen, är oviljan att
problematisera begreppet kvalitet.

I debattartikeln står:

”Internets utveckling innebär att resultatet av kulturskapares arbete sprids och används i en aldrig tidigare skådad omfattning. Vi deltar i ett världshistoriskt språng, som bara kan jämföras med framväxten av skriftspråket och boktryckarkonsten.

Det är en fantastisk utveckling. Vi är övertygade om att internet långsiktigt innebär starkt förbättrade villkor för produktionen av kultur och kunskap. Men denna ljusa framtid kommer inte av sig själv.”

Utan vidare diskussion gör man alltså antagandet att ett framtida kulturskapande är beroende av inkomster på samma sätt som gårdagens. Vilket naturligtvis är helt fel.

Tvärtom är det ju så att utvecklingen nu faktiskt till stor del har tagit bort inkomsterna från skaparekvationen, vilket möjliggjort att i stort vem som helst har råd att skapa och distribuera kultur i dag, vilket sannerligen inte var fallet förr.

Sedan gör nätverket en häpnadsväckande felläsning av samtiden och hävdar att det på något sätt vore vanligt förekommande att bloggosfären, debattsidorna och de politiska partierna (!) ifrågasätter upphovsrättens legitimitet.

Det är så klart ett retoriskt knep, som används av ett enda skäl: att kunna ställa detta antagande mot Kulturskaparnas motsvarighet till Verklighetens folk – det vill säga de personer som har svarat på de grunda frågorna i den beställda opinionsundersökningen.

Men halli, hallå och stopp och belägg, vad är det egentligen de skriver i sin text? Jo, att det är ”lätt att få intrycket att allt fler ifrågasätter upphovsrättens legitimitet på internet”.

Hur då?

När då?

Var?

Sådana här saker går faktiskt att mäta, så varför inte sätta sig ned och räkna? SJF kunde kanske gå igenom debattsidorna, så kunde Författarförbundet söka igenom riksdagsarkiven?

Medlemmarna i framförallt Svenska Journalistförbundet har här alla skäl att knorra över att så uselt genomförd research saluförs i deras namn.

Hur ska vi då göra för att inte en bild en text en låt eller en film betraktas som gratis allmängods? undrar organsationen.

Problemet är att det är fel fråga att ställa.

Rätt fråga är: hur ska vi kunna tjäna pengar på något som vi med alla våra gemensamma krafter hjälper till att sprida som just gratis allmängods?

Att organisationerna bakom Kulturskaparna inte bryr sig om forskningen är möjligen upprörande, men att de heller inte knyter an till den brett spridda debatt om gratiskulturen som pågått i åratal i medierna är nästan svindlande i sin ignorans.

Lobbyister av Kulturskaparnas sort säger numera gärna att de vill inrikta sig på att ta fram bra tjänster som är användarvänliga och som har stort genomslag.

Men det är en extremt nedlåtande syn på entreprenörsskap om man tror att nya framgångsrika tjänster kan skapas i ett intellektuellt tomrum, totalt frikopplat från kunskap och kompetens om den kultur de är tänkta att verka inom.

Frågor som rör nya affärsmodeller för morgondagens kultur är extremt komplexa. Det finns inga givna svar.

Men det finns däremot två väldigt enkla råd att ge till nätverk som Kulturskaparna: Ni kommer aldrig att hitta ett system som ger er rimligt betalt om ni vill använda gamla affärsmodeller i en ny värld. Och ni kommer aldrig att hitta nya affärsmodeller om ni inte deltar i en intellektuell diskussion om hur dagens kultur skiljer sig från den gamla.

Kulturskaparna skriver att de vill vara en stark röst för kulturen i diskussionen om hur ord, bild och musik på nätet ska licensieras och finansieras.

Det är inte omöjligt att undertecknarna snarare bidragit till något som mycket väl skulle kunna betraktas som den slutliga självmarginaliseringen i debatten om dagens och framtidens kulturskapande.

Nu seglar därför en helt ny fråga upp på dagordningen: var och när skapas de nya grupperingar som kan ta över rodret när dagens medlemsorganisationer så uppenbart tappat förmågan att navigera i sin samtid?

Anders Mildner

Gårdagens roligaste storm i det politiska twitterglaset handlade om Kvinnodagen. För är det verkligen en dag som man FIRAR, vilket Nya Moderaterna tycktes göra när de skickade ut ett hurtfriskt grattis till alla kvinnor?

Betet var naturligtvis alldeles för lockande för att inte massor av människor skulle kasta sig över det. Inte minst eftersom partiet tidigare knuffat feminismen i sidan med en retlig armbåge genom att välja Lars Ohly till”Årets Jante” och Centrum för rättvis till ”Årets jänta” – på just denna dag.

De följande timmarna växte förvirringen och irritationen, i takt med att Nya Moderaterna för varje tweet gjorde situationen ännu lite värre. (Hmmm, vadå ”sina kvinnor”?)

Och när twittraren till slut verkade fråga partisekreteraren hur partiets politik egentligen såg ut, nåddes nog ett slags gräns för klavertrampen. Det såg helt enkelt inte särskilt bra ut.

Ändå är det lätt att gå tillbaka i efterhand och inse att twittraren inte alls hade någon avsikt att irritera eller att elda upp diskussionen ytterligare. Varje inlägg är ett försök att förklara, tillrättalägga, vara vänlig och hjälpsam. Faktiskt. Ändå blev resultatet det rakt motsatta.

Otacksamt, tycker säkert någon på Moderaterna i dag. Och på ett sätt kan man hålla med, även om det inledande twittrandet var häpnadsväckande naivt.

Men det som hände var att twittraren efter ett tag drabbades av ett slags social drev, som det knappt går att rädda sig från, hur man än bär sig åt.

Precis som i fallet medMiljöpartiet och datalagringsdirektivet nyligen, visar den här historien hur finkänsligt verktyg Twitter egentligen är som opinionsbildningsredskap.

Att twittra politiskt är lite som att försöka saluföra ett politiskt budskap på en fest. Om människorna på partyt uppfattar dig som dryg, ja, då kommer de att se ditt budskap i det ljuset – även långt efter det att festen är över.

Det gäller, med andra ord, att uppföra sig, anpassa sig och försöka hålla lite koll på hur andra betraktar ens närvaro.

Den senaste tiden har en diskussion kommit upp om att vi håller på att skapa en konsensuskultur som inte alltid föder de bästa idéerna. Att om alla hela tiden ska få vara med och bestämma, kommer vi att få fega beslut som är utslätade och menlösa.

Jag tror att det finns mer att diskutera här, men att problemet kanske snarare handlar om formerna för delaktigheten än delaktigheten i sig själv.

Men eftersom vi befinner oss mitt i en valrörelse är det värt att ställa frågan om det finns en risk för att den politiska diskussionen förlorar sin udd i en tid när alla trippar på tå. Alltså: leder den sociala utvecklingen till en fegare debatt?

Jag tror inte det. Jag tror att den typen av åsikter i det här sammanhanget snarare vittnar om en missuppfattning av vad en debatt egentligen är.

Att uppföra sig hyfsat är nämligen inte samma sak som att inte våga stå för sina åsikter eller att vara slätstruken. Tvärtom ger den hyfsade diskussionen mycket större möjlighet till åsiktsmångfald, eftersom de som samtalar har lättare att respektera varandra än de som skriker åt varandra.

Det räcker att titta på tv:s debattprogram för att få utmärkta exempel på detta. Eller att läsa texter som aldrig har avsetts att läsas upp öga mot öga inför den som de riktar sig till.

Men att det finns en hel del att lära sig på vägen när det gäller hur vi pratar med varandra via sociala medier, ja, det står ju helt klart.

Kanske kan man se gårdagen som en lärdom. Huruvida det är lämpligt att gratulera Nya Moderaterna för denna nya kunskap får nog i dagsläget anses som något oklart.

Anders Mildner

Vår tid är väldigt brusig.
Informationsmängden ökar för varje dag och det är inte särskilt lätt att göra sig hörd. Pr-konsulter och medieexperter drar runt mellan landets alla kontor och försöker lära företagen att skrika lite högre än alla andra. Så att någon lägger märke till dem.

De flesta tänker inte på att motsatsen nästan märks ännu mer tydligt. I en värld där alla skriker, låter ibland tystnaden mest.

Den 10 februari riktade Miljöpartiet en tweet mot mig. Vi gröna är emot EU:s datalagringsdirektiv, stod det.
Jag klickade på länken och läste Ulf Holms text:
”Den 4 februari fälldes Sverige av EU:s domstol för att vi inte infört EU:s datalagringsdirektiv. Regeringen har inte lagt fram något lagförslag till riksdagen om detta, vilket jag tycker är bra eftersom vi gröna är emot EU:s datalagringsdirektiv.”

Alltså blev jag lite förvånad när jag hörde Ekots lördagsintervju med Peter Eriksson.
Och jag var så klart inte den enda som reagerade. Väldigt många twittrade och debatterade om vad det var som Peter Eriksson just hade sagt.
Radioinslaget spred sig snabbt mellan människor, med arga meningar vidhäftade.
Besvikelsen var stor.

I det läget drog Miljöpartiet ned på twittrandet. Nästa officiella tweet löd ”integritetssäkrar det rödgröna samarbetet.” och var i praktiken ett pressmeddelande från Peter Eriksson.

Kommunikationsmässigt är det intressant att se hur provocerande pressutskickstwittrandet är i en tid då människor förväntar sig äkta samtal på lika villkor.
Partiets officiella linje var att ”inget har förändrats”.
Men den bilden krockade med en omvärld som tyckte att ALLT hade förändrats.

Vi får bli tydligare, resonerade partitwittraren till slut.
Men jag tror inte att det räcker. För det handlar också om tilltalet. Viljan att ständigt delta i diskussionen.

Om man nu kikar på Miljöpartiets bloggar, så är det inte särskilt lätt att upptäcka ämnet. Det verkar liksom inte finnas på agendan, trots att omvärlden skriker sig hes.

Spännande nog gör det att frågan framstår som så ofantligt mycket större.
Tystnaden HÖRS.
Vad vi ser är alltså kanske en lärdom inför den fortsatta valrörelsen: först när du lägger på locket börjar tunnan att skramla ordentligt.

*UPPDATERING*

Och nu kommer nya bud från Miljöpartiet. Exakt vad dessa innebär när det är dags för omröstning är dock inte helt lätt att utröna i dag.

*UPPDATERING 2*

Nu kommer också inlägg på miljöpartisternas bloggar.