Att följa nyheter tillsammans

Efter att ha varit förhållandevis urkopplad under dagen, slängde jag ett öga på mina flöden sent på lördagskvällen. Därefter satt jag som klistrad vid skärmen.

Att följa katastrofen i Chile och beredskapen inför den efterföljande tsunamin i realtid var en omskakande upplevelse. Men också en bra bild av hur mycket i nyhetsförmedlingen som just nu befinner sig i förändring.

För bara något år sedan hade det naturliga valet varit att följa utvecklingen från något mediebolag som jag hade någon sorts relation till.

Jag hade ställt frågan: Vem kan jag lita på när det gäller nyheter som dessa? Vem brukar överdriva? Vem brukar bevaka det aktuella området? Vem har reportrar som jag har förtroende för?

I går funderade jag över en helt annan sak, nämligen: Hur kommer jag så nära källorna som möjligt?

Svaret låg inte så långt borta.

Efter att ha slängt ut en fråga på Twitter, hade jag efter bara två minuter hittat tre liveströmmar som – kompletterat med twitterflödet #hitsunami – gav mig en fantastiskt bra uppdatering.

Men jag fick faktiskt mer än så. Jag fick också värdet av att kollektivt dela en nyhetshändelse i realtid.

Vi var många som deltog i diskussionen – från hela världen – och som minut för minut bidrog till att skapa förståelse och kunskap kring utvecklingen, samtidigt som vi också delade en oro för vad som kunde hända.

Den samlade rapportering som jag på detta sätt kunde ta del av, präglades till stor del av sans, förnuft och insikter.

Det är lätt att jämföra med hur vissa traditionella mediebolag under precis samma kväll, av ren rutin, i stället valde att spela på riskerna i sin bevakning, så att faran skulle framstå som så stor som möjligt (varpå besökarnas intresse att hänga sig kvar vid just deras sajt så klart var tänkt att öka).

Vad man kan fundera över är alltså vad som händer med bilden av sanningen när vi alla kan komma lika nära källorna som reportrarna. Jag tror att den sansas.

Man kan också fundera över vad som händer med oss.

Jag tror att vi börjar att bry oss mer.

Under den mest dramatiska timmen i går, hade jag två tankar i huvudet. Den första var: Hur kan man hjälpa? Den andra var: Hur i hela friden kan folk fortsätta att prata om sport och OS när DETTA sker precis samtidigt?

Men det där tunnelseeendeaktiga OS-twittrandet gav ändå en väldigt bra bild av hur den professionella journalistikens utmaningar ser ut, slog det mig efter ett tag.

Vad som sker nu, är ju att reportrarna och allmänheten allt oftare följer nyhetsutvecklingen exakt samtidigt.

Vad skiljer dessa två grupper från varandra i just det ögonblicket då något händer?

Inte särskilt mycket.

Under OS ropar den vanlige sportintresserade personen ”Heja Kalla!” rakt ut i Twtitterflödet och får svaret ”Kom igen Kalla!” av sportchefen på den stora tidningen.

Det här deltagandet har växt fram mycket snabbt inom sportjournalistiken. Och det känns fullständigt naturligt. Fansen och krönikörerna står sida vid sida, precis som de gör under matcherna och tävlingarna.

Det finns en klar vinst med detta, vilket mitt eget beteende under gårdagen visar.

För vad var det jag gorde?

Jo, jag gick direkt till det utländska nyhetsflödet.

Jag gick förbi VARENDA svenskt filter – FÖRUTOM mina vänner.

Vill svenska medier ha något med stora internationella nyheter att göra, måste de nog i allt större utsträckning fortsättningsvis ta sig in i den diskussion som förs mellan mig, mina vänner och världen runtom dem. På precis samma sätt som sportreportrarna gjort under OS.

Då blir det dessutom mer intressant för mig att knyta an till en eventuell uppföljning dagen efter.

Det fiffiga är att man har skäl att anta att även journalistiken kommer att sansas och bli mer insiktsfull av utvecklingen.

Var går gränsen?

För en vecka sedan blev jag uppringd av en journalist som undrade vad jag hade för tankar om Ipred-lagen, så här drygt ett år efter att den införts.

Läget är ju lite oklart för tillfället, eftersom det första Ipredfallet har gått vidare till Högsta domstolen.

Vad händer nu? undrade journalisten. Mitt svar blev att oavsett vad som händer kommer det att bli sämre.

Det första scenariot är att HD skakar liv i lagen igen – vilket inte på något sätt kommer att förändra något för den kultur som lagen riktar sig mot. Däremot riskerar rättsosäkerheten att öka när nöjesindustrin börjar att leka privatpolis.

Det andra är att vi kommer att se krav på ännu tuffare tag, vilket mycket väl kan leda till att människors tilltro till rättssystemet försvagas.

För vad ska man annars tro att resultatet kommer att bli i ett samhälle som lägger ned så mycket kraft på att beivra något som så många av medborgarna inte ens är villiga att betrakta som ett brott?

Problemet är att de åtgärder som antipiratgrupperna föreslår aldrig kommer att räcka. Det kommer alltid att krävas ytterligare några steg – och de kommer i sin tur aldrig att räcka.

Redan nu är det tydligt hur lobbyarbetet för att skärpa lagarna ytterligare redan är igång och att vad som verkar vara läckta dokument ännu en gång tyder på att den logiska slutstationen för den här (internationella) politiken är att nöjesindustrin snabbt och lätt vill kunna stänga av folk från internet.

Och då har plötsligt upphovsrättsfrågan kommit att handla om demokratiska rättigheter.

Oavsett vad man tycker i grundfrågan, borde vi alla kunna vara överens om att politikerna under ett valår inte bör kunna slippa undan den här diskussionen genom att försöka kollra bort illa pålästa journalister med löften om att ”se över” lagar, bara de kommer till makten.

Situationen kräver faktiskt lite större ansvar än så.

Skulle 2010 kunna bli det år då internetpolitiken för första gången diskuteras ideologiskt i alla partier? Frågorna är ju, faktiskt, så angelägna.

Vem ska avgöra vilka människor som tillåts kommunicera fritt i samhället?

Och var går gränsen där man ska fråntas denna rätt?

Vi vet vad nöjesindustrin svarar. Men vad svarar politikerna? Och hur delaktig känner du dig som väljare i den diskussionen?

Ett steg framåt, inga svar i sikte

I veckan blev jag lite rädd för min Gmail.

När Google ”rullade ut” den nya och mycket omskrivna satsningen Buzz till alla användare sa det liksom bara – pang! – och sedan var den fullkomliga röran ett faktum. Utan att jag hade gjort endaste lilla minsta sak.

Och nej, jag är inte nöjd. Inte alls, faktiskt.

Överskådligheten är obefintlig. Inställningarna knepiga. Utseendet under all kritik. Det finns idag ingenting som får mig att vilja använda Buzz. Enda känslan som jag får av detta är stressande informationsöverdos.

Vilket jag alltså inte får av de över 700 människor som jag följer på Twitter.

Mikael Zackrisson uttrycker det väldigt bra när han radar upp problem efter problem på sin VA-blogg.

Den stora frågan man kan ställa sig när man får en sådan här tjänst utrullad över sig, handlar nog snarare om utvecklingen i stort än om användarvänligheten i den första versionen av just detta verktyg.

För är vi verkligen redo för den fullständiga realtidsvärlden, där allt är transparent och allt sammankopplat?

Antagligen inte.

Och varför skulle vi egentligen vara det?

De flesta runtom oss började att använda Facebook för mindre än tre år sedan. Och Twitter för kanske mindre än ett år sedan. Ändå har bara dessa två verktyg redan förändrat oss så mycket (ja, faktiskt), att vi nog ibland tror att det stora klivet, rent kulturellt, liksom redan är taget.

Det är det nog inte.

Möjligen har vi bara tagit små pyttesteg på den sociala realtidsstegen och försöker nu febrilt hantera alla dilemman som uppstått på vägen: vi måste fundera på om vi ska skilja våra vänner från våra ”vänner”, vi måste välja hur mycket av våra liv som vi vill vara transparenta med och vi måste försöka hantera en vardag där allt mer ständigt pockar på vår uppmärksamhet.

När nu Google sakta sluter vissa av sina cirklar och kopplar samman Google Latitude och Google Profiles med Buzz-flödet och skapar en sammanhållen punkt för alla användares övriga uppdateringar, är det lätt att känna ångest bara inför tanken på att behöva fundera över de här frågorna ur ännu ett perspektiv.

Kanske är det bara att vänja sig. Ingenting tyder på att dessa frågor kommer att minska i betydelse framöver.

Och vi får nog vara beredda på att vi inte kommer att hitta några lösningar som håller i längden.

Det sociala mobila livet stavas ad hoc. Hur vi kommer att hantera det i längden är än så länge en gåta.

Dokument inifrån

De senaste dagarnas mest omdiskuterade bloggnyhet är utan tvekan Jesper Nilssons förfärande berättelse – komplett med bilder och video – om hur han blir trakasserad av två poliser i Stockholms tunnelbana.

Räkna med att detta skolexempel på maktmissbruk kommer att valsa runt på nätet under lång tid framöver.

Man kan se den här historien som ännu ett i raden av exempel på en samhällsförändring som vi numera möter nästan dagligen. För vad betyder det egentligen att folk i väldigt stor utsträckning inte bara går omkring med sina video- och kameramobiler i fickan, utan att de också ständigt använder dem?

Svaret är: att nästan ingenting kommer att förbli osett.

Vi lever i en kultur där vi dokumenterar allting, hela tiden.

Det kommer att få stora konsekvenser, särskilt ur ett medborgerligt perspektiv. Den lilla människan är inte så liten om hon har en kamera i fickan, något som för övrigt diktaturer runt om i världen har upptäckt för länge sedan.

Förevigandekulturen har vuxit fram väldigt fort och är i dag rejält utbredd överallt i samhället. Det mest märkliga med Jesper Nilssons historia är faktiskt nästan att den inte finns förevigad på fler kameror, från fler vinklar, med tanke på så många som stod runtomkring honom.

Kameramobilerna rör ju så klart till det för alla som försöker upprätthålla makt genom att ta till metoder som inte är tillåtna (en beskrivning som det ju – i alla fall för en lekman – känns som att poliserna i videon kvalar in för).

Men den filmande medborgaren är också ett hot mot alla som uppträder olämpligt i största allmänhet. Vi har redan sett exempel på detta – till exempel den film som skildrade hur en lite jobbig kund blev bryskt bemött vid kassan på ett varuhus, vilket naturligtvis på något sätt ledde till dålig reklam för företaget i fråga.

Utvecklingen sätter alltså högre krav på h-e-l-a omgivningen att uppträda korrekt. Busschaufförer, tågkonduktörer, lärare, journalister, alla kommer snart att finnas på film, inspelade av en allmänhet som kollektivt har förvandlats till små mini-Janne Josefssons.

Vilket naturligtvis inte är helt oproblematiskt.

Det finns till exempel en anledning till att civilpoliser är civilklädda och

samma kultur som nu träder fram som en garant mot uppenbart maktmissbruk, kommer antagligen också att ses som en skänk från ovan för kriminella grupper som vill störa och försvåra polisens arbete.

Och var går man över gränsen och gör videokameran till ett mobbverktyg, alltid redo att plockas fram för att HÄNGA UT någon som man tycker beter sig illa – istället för att prata med varandra och försöka lösa situationen ansikte mot ansikte?

Oavsett var vi landar i diskussionen om detta, är det uppenbart att något händer med makthierarkin i ett samhälle när medborgarna plötsligt har verktyg att föreviga sin värld.

Fyra argument för Facebook på arbetsplatsen

Det drar en Facebookvåg över landets medier. Frågan – som just nu verkar vara på samtliga redaktioners agenda – är om anställda ska få lov att använda Facebook och andra sociala medier på jobbet.

Som de flesta mediedebatter leder sådana här diskussioner snabbt till ett slags ställningskrig: för möter emot och när tiden är ute har man oftast inte kommit fram till något. Få positioner har flyttats, få nya lärdomar har gjorts.

Efter att jag själv har deltagit i en rad hyfsat polariserade intervjuer och diskussioner om ämnet bara de senaste dagarna, har jag försökt tänka ut några argument som ännu inte riktigt har fått plats i debatten.

Här är fyra skäl till varför arbetsgivare inte bara bör tillåta Facebook och andra sociala medier, utan dessutom uppmuntra sina anställda att använda vertygen MER.

1. Jobben utvecklas.

Ja, det är faktiskt så. Våra arbetsuppgifter blir mer komplexa för varje år som går. Vi ska hålla fler bollar i luften samtidigt och använda massa olika kompetenser simultant.

Det här är en sanning för de allra flesta jobb. Titta på hur anställningsannonserna ser ut nu för tiden, de talar ett väldigt tydligt språk.

När jobben blir mer komplexa måste vi också ha tillgång till mer komplexa verktyg för vår kommunikation, så att vi har en rimlig chans att utföra arbetsuppgifterna.

2. Livspusslet ökar.

Att få ihop jobb och hem är en allt svårare uppgift för många. Men oj som folk försöker! De gör ALLT för att deras arbeten inte ska bli lidande och flänger som små illrar för att försöka pussla ihop alla de där andra bitarna som gör ett liv helt.

Är du chef? Släng ett öga på dina anställda. De behöver ett snabbt och högeffektivt kommunikationsverktyg för sitt pussel. Och, ja, de kommer behöva småpussla lite då och då under hela dagen. Det är ett sådant samhälle vi har byggt.

Men ju smidigare vi tillåts sköta pusslet, desto mer tid – och energi – blir det över till jobbet.

3. Anställda behöver ett bra sökverktyg.

På vilka arbetsplatser är det okej att chefen har blockat tillgången till Google? Inte särskilt många, antagligen.

Vilken blir då slutsatsen när realtidswebben nu allt mer kliver fram som det kommande sökverktyget? Den senaste tidens snökaos är ett bra exempel. Många tåg, bussar och flygplan är försenade eller till och med inställda. Men Google kommer inte lika lätt att ge dig svar på frågan om just ditt färdmedel drabbas JUST NU i denna stund. Det kommer däremot Facebook och Twitter att kunna göra.

Vilket också är en av anledningarna till att Google nu gör allt för att dra in kunskapen från realtidsflödet till sina sökresultat. (Och då blir ju frågan rent filosofisk: är det okej för din arbetsgivare att du använder Google för att söka igenom realtidswebben, men inte okej att gå direkt till källan?)

4. Sociala medier är det nya mediefiltret.

Tidigare har traditionella medieföretag, som tidningar, radiokanaler och tv-bolag varit våra nyhetsfilter. Duktiga redaktörer har sållat bort det som ansetts vara mindre intressant och lyft upp det som har haft nyhetsvärde. (En arbetsmetod som haft vissa inbyggda problem.)

Nu växer de sociala mediernas betydelse som nyhetsfilter. Det innebär att vår kunskap om omvärlden i allt högre grad kommer att förmedlas av våra vänner och vårt kontaktnät, snarare än av redaktioner (som dock kommer att fortsätta att producera material som våra vänner filtrerar).

Slutsatsen av detta är att de anställda faktiskt blir klokare, mer uppdaterade och bättre på sina jobb om de får tillgång till relevant information och viktiga nyheter.

Fler aktuella tankar kring frågan finns hos Jardenberg.

Finns det då inga problem med utvecklingen?

Jo, massor. Den kultur som det här handlar om är så ny att vi faktiskt inte lärt oss att leva den. Vi vet inte riktigt hur vi ska förhålla oss till förändringen som sker runtom oss.

Vi ritar om kartan i realtid – samtidigt som vi försöker hitta på sätt att förhålla oss till den nya terräng som växer fram inför våra ögon.

Vi kommer att gå vilse ibland. Vi får bara försöka göra det bästa av situationen. En bra start är kanske att våga lita lite mer på varandra. Det företag som tror att deras anställda kommer att ta varje tillfälle som ges att smita från jobbet har sannolikt andra problem än Facebook att brottas med.

Ett steg närmare att bry oss

När jag var 20 år sökte jag in till en journalistutbildning. Det var vår, vädret var varmt och Berlinmuren hade fallit – men ännu inte helt hackats bort.

Det var med andra ord mycket länge sedan.

En av uppgifterna under inträdesprovet handlade om att värdera en rad nyhetshändelser. Vi skulle tänka att vi var lokalreportrar. Vilket var viktigast för just vår tidning?

Man kunde välja mellan tre alternativ.

1. Att en jordbävning dödat 100 människor i centrala Kina.

2. Att öst- och västblocket enats i Paris om nedrustning

3. Att byggnadsnämnden i vår lilla stad i lilla Sverige hade beslutat sig för att bygga en liten rondell i centrum.

Testet var naturligtvis till för att skilja agnarna från vetet. Rensa ut alla som inte förstått att känslor är en sak, journalistik en annan.

Du KÄNNER ju inte de där 100 människorna, alltså är RONDELLEN viktigast, löd svaret. Du BERÖRS inte av kärnvapenhotet, alltså är VÄGARNA i ditt närområde mer betydande.

Ju längre bort nyheterna utspelar sig, desto hemskare måste de vara för att vi ska bry oss. Sådan är vår journalistiska rutin. Tar vi ständigt in hela världens fasor, utan urskiljning, blir vi kanske tokiga. Eller?

Tittar man närmare på världskartan, upptäcker man snabbt att medierapporteringen inte följer några självklara mönster. Det är inte så att närmast alltid är mer intressant. Vissa länder hoppar vi ju faktiskt över. Under min uppväxt var till exempel Finland, Belgien, Schweiz och Holland i stort sett svarta hål.

Ingen kunde riktigt förklara varför, men tillsammans med större delen av Afrika och nästan hela Asien var dessa länder i praktiken bara teoretiska platser för den som inte var välberest.

Historiskt sett har medierna format vår världsbild på ett nyckfullt sätt. För ett tag sedan skrev Hans Ingvar Roth om detta i SvD – och ställde frågan hur det är möjligt att till exempel den förfärliga konflikten i Kongo tillåtits rasa i tysthet under så många år. Det är naturligtvis inget annat än skamligt.

Just nu pågår dock en utveckling som kan komma att förändra vad vi intresserar oss för. En effekt av den ökande användningen av realtidsmedier är ofrånkomligen att diskussionen i just detta nu allt mer hamnar i blickfånget. Det som väldigt många människor pratar om lyfts alltså upp och sprids till stora delar av världen.

Utan för den lilla svenska bubblan av bloggare och Twitteranvändare – där ämnena av naturliga skäl kretsar kring svenska företeelser och nyheter – växer nu en rad andra bubblor, som i jämförelse ter sig gigantiska. Jag tror att vi kommer att påverkas av dem.

Globaliseringens kulturella effekter har hittills oftast diskuterats i termer av likriktning, det vill säga att alla ser på ungefär samma tv-program, vet när den största internationella artisten kommer med en ny skiva och bär tämligen likadana kläder.

Men det är faktiskt rimligt att tänka sig att utvecklingen nu även kommer att innebära att vi för första gången hivar lokaljournalistiktänket över relingen och istället knyter an till de nyheter som diskuteras mest ur ett internationellt perspektiv. Och att vi då kommer att möta berättelser som vi annars gått miste om.

Bevakningen från Haiti – både den professionella och allt twittrande – har visat hur snabbt vi numera även emotionellt kan knyta an till ett nyhetsflöde som egentligen ligger väldigt långt ifrån oss. Det samma skulle kunna vara sanning för även betydligt mindre katastrofer, som tidigare inte ens hade blivit rapporterade om. Det är faktiskt inte så att vi inte bryr oss, vi har bara varit fast i en medierutin som låst in oss i ett tänkande att det vid varje tillfälle är rätt att sätta oss själva först.

Vi som bevakar nya medier möts då och då av kritiken att vi är för positiva. Att vi övervärderar utvecklingens betydelse. Jag tror att det är precis tvärtom. Jag tror att ju mer du går med i olika stödgrupper på Facebook, ju oftare du spontanskänker pengar via sms eller Itunes, desto större kliv tar du bort från ett samhälle med skygglappar för hur andra människor har det.

Det räcker ju faktiskt att följa trending topics över ett par dagar för att upptäcka hur mycket som man aldrig har hört talas om. Man kan med rätta fråga sig vad det kommer att innebära för vår förståelse av världen när vi en dag kopplas samman med Kinas realtidsflöden.

Kanske kommer nyhetsutvecklingen framöver att påminna om språkutvecklingen, på det sättet att de stora språkområdena allt mer sätter agendan. Det leder då troligen inte bara till en annan sorts nyheter, utan också ett annat sätt för oss att förhålla oss till världen.

Ibland tänker jag på den där dagen för så länge sedan, då jag satt med inträdesprovet i min hand och med viss stolthet tänkte att jag faktiskt exakt hade förstått hur mediernas värderingar såg ut. Om jag hade suttit där i dag, skulle jag nog allvarligt ha funderat över vilket svar som var det rätta.

Man får vara bra självcentrerad för att inte glädjas åt en sådan utveckling, särskilt i tider som dessa.

Detaljbild på Hillfons verk ur hennes hem. unik konstnärsmiljö

Staden köper inte Hillfons hem

”För höga kostnader”.

Roy Andersson:
Jag är Hugo Rask

Kultursvep

Erkänner: Det var obehagligt.

Kön och kroppslighet utan skygglappar

Under strecket

Feministisk bildningsprojekt.

”Tid för rannsakan
i spelindustrin”

Krönika

Twitterpöbel förtrycker kvinnor.

”Sexism hör inte hemma i spelvärlden”

Brännpunkt

Upprop: Vi tar avstånd.

”Inget behov att försvara mig”

Alice Bah Kuhnke

Utlovar ett ”bibliotekslyft”.

Utmärkt S-märkt adelskalender

Recension

Partiledaren som klev in i kylan.

Pekas ut som en av de drivande

Suhonens bok: De deltog i spelet bakom Juholts fall.

”Jag plockade äpplen som en knasboll”

Krönika

Andres Lokko går på rave.

Turkisk popkulturs förändrande kraft

Kulturchefen

Såpoperans soft power.

Blir det okej att rösta på böghat i nästa val?

Krönika

Harry Amster om SD-väljarna

Tv-tittare: SD behandlades illa

347 personer anmälde SVT:s EU-valvaka.

När ebola-nojorna
har tagit över

Sthlmsnatt

"Du skrämmer hela kvarteret”

Vilken republik
har denna flagga?

Quiz

Dick Harrison om ett europeiskt land.

”De ökade klyftorna
trivialiseras i Sverige”

Krönika

Om viktigt bränsle debatten.

Unika bilder: Här
kapitulerar Japan

Webb-tv
Se video

Första bilderna släppta.

Färgbilder från första världskriget

Bildspel

Unikt material i ny bok.

Ögonblicksbilder
från depressionen

Bildspel

1930-talets USA i färg.

Se unika färgbilder från förra sekelskiftet

Bildspel

Dokumenterade det ryska imperiet.

Tsarens rike på ett nytt sätt

Del II

Unika färgbilder från förra sekelskiftet.