X
Annons
X

I högermarginalen

Fredrik Johansson

Fredrik Johansson

Det moderata förslaget att förbjuda ”organiserande” av tiggeri har rört upp känslorna.

Det har fått en hel del kritik. Men också en del beröm.

Bland kritikerna märks – kanske inte oväntat – Aftonbladets ledarsida som menar att det är ”sämsta sortens symbolpolitik” (och de är som bekant inte helt främmande för ämnet) och som följdriktigt också söker konspiratoriska förklaringar kring moderata ambitioner att locka till sig SD-väljare.

Aftonbladets egna lösning – presenterad i en stort uppslagen artikelserie för några veckor sedan – låter enligt ledarskribenten själv  ”inte lika slagkraftigt som att ropa på polis och nya lagar”.

Aftonbladets Anders Lindberg skriver:

”Men det är ett problem som är skapat av sociala orättvisor, fattigdom och diskriminering. Därför är lösningen att hantera just dessa frågor, i länderna människorna kommer ifrån, inom EU och i Sverige.”

Möjligen är det inte slagkraften som är problemet, utan att förslaget saknar all konkretion. Till Aftonbladets tröst ska sägas att de inte är ensamma om att sakna just det.

Tiggeriet är ett reellt, upplevt och politiskt problem här och nu. Det förblir det, även om vi alla anstränger oss till det yttersta att önska oss att Rumänien vore ett rikt land. Det ligger något marieantionetteskt över denna inställning – även om Sverige och EU naturligtvis bör inskärpa det rumänska ansvaret att ta socialt ansvar för sina medborgare.

Det mest kuriösa är dock att förslaget inom loppet av några timmar fick både beröm och svavelosande kritik av en och samma person, den ansvariga ministern Åsa Regnér (s).

Förmiddags-Regnér meddelade i en kommentar till SvD att: ”Jag tolkar det som ett förslag för att förbjuda koppleri, fast för tiggeri, jag tycker att det är bra med konkreta förslag i frågan. Det är ett intressant förslag, ”

Förslaget är intressant, säger ministern. Hon öppnar för en diskussion. Hon visar att det inte finns enkla lösningar.

Förmiddags-Regnér följs upp av Eftermiddags-Regnér. Som man skulle kunna tro är en annan person. Det är det tydligen inte.

I ett svar i Dagens Nyheter bara några timmar senare heter det nu att: ”Det är uppenbart att moderaterna fiskar i grumliga vatten. Artikeln innehåller väldigt lite nytt och knappast några förslag som skulle leda mot långsiktiga lösningar för redan utsatta människor som befinner sig i vårt land. ”

Det som Förmiddags-Regnér välkomnade som ”ett intressant förslag” är nu ett fiskande i ”grumliga vatten”.

Om man inte tycker att det är intressant att fiska i grumliga vatten, så är det svårt att se att det är en hållbar position.

Vad som händer när Förmiddags- och Eftermiddags-Regnér träffas ikväll kan vi bara spekulera i.

Tiggerifrågan är komplicerad. I sak är den sällsynt illa lämpad för plakatpolitik och moraliska vibraton. I formen är den unikt lämpad för just det.

En sak vet vi (och de stora partikanslierna, som mäter opinionen på alla ledder vet det i än högre utsträckning), frågan växer i opinionen. Många känner oro, obehag etc.

En del – inte minst handlare och andra näringsidkare – har direkta problem kopplade till tiggeri och gatumusicerande. Man kan tycka att de ska leva med det. Men det finns en kostnad.

Jag brukar skriva på den här bloggen att man aldrig ska överskatta väljarnas kunskap, men heller aldrig underskatta deras intelligens. Väljarna fattar att det är en svår fråga, att det inte finns ett alexanderhugg och att frågan kräver en genomtänkt hantering. De låter sig nog inte imponeras av en politisk tävlan i moralisk indignation.

Min bedömning är att den politiker som tar sig an frågan i den andan vinner väljarnas långsiktiga respekt. I den här frågan, men också i andra.

Åsa Regnérs agerandet illustrerar det tilltagande problemet att vi inte kan diskutera samhällsproblem seriöst. Jag skrev om det i morse med anledning av bostadsmarknaden och hushållens belåning. Men det går igen på många områden. Sverige håller på att bli bisakernas och den politiska skuggboxningens paradis.

Vad tycker väljarna när inte ens en enskild politiker kan vara överens med sig själv om vad som är intressant eller fiskande i grumliga vatten?

Jag läser nu på eftermiddagen att socialdemokraternas förtroende i opinionen rasar. Ett tänkbart samtalsämne för Förmiddags- och Eftermiddags-Åsa Regnér när de träffas ikväll.

Och imorgon är edet första maj. Jag gissar att Åsa Regnér talar på minst två ställen. Kanske till och med samtidigt.

Om gästbloggen


Fredrik Johansson är gästbloggare hos SvD Ledare. Han är kommunikationsrådgivare på Kreab och sitter även i styrelsen för Stiftelsen Fritt Näringsliv.


Här bloggar han i huvudsak om svensk inrikespolitik, men ibland även om annat. Eventuella åsikter är hans egna.

Fredrik Johansson

I förra veckan övergav Finansinspektionen kravet på att bolånetagarna måste amortera.

Bakgrunden var att Kammarrätten i Jönköping i ett remissyttrande hävdat att Finansinspektionens förslag går längre än vad lagen tillåter. Ur ett formellt perspektiv är Finansinspektionens beslut både rimligt och förståeligt. En myndighet kan inte med berått mod gå rakt in i en rättslig process som man alldeles säkert riskerar att förlora.

En annan fråga är möjligen vad det säger om Finansinspektionen. Hur gick den interna dikussionen i myndigheten och vad sa dess jurister när beslutet om att gå fram med amorteringskravet fattades? Hur tolkar myndigheten sitt mandat om den så medvetet väljer att lägga sig i lagens ytterkanter? Nåväl, det är en annan fråga.

Reaktionen kan väl sammanfattas som en unison och tydlig uppmaning att hålla i hatten. Den kraftiga uppgången på bostadsmarknaden, men också på Stockholmsbörsen, tillförs onekligen nytt bränsle.

För mig är den viktiga observationen den frenesi med vilken vi allt mer ägnar oss åt sidodebatter i viktiga samhällsfrågor.

Argumentet för amorteringskrav är att hushållen är för högt belånade. Det är ett sätt att försöka lindra ett symptom som på goda grunder är djupt oroande. Men det är icke desto mindre ett symptom. Anledningen till att hushållen lånar för mycket är inte främst att de inte amorterar, utan att räntorna är rekordlåga och framförallt att vi har en utveckling på bostadsmarknaden som håller på att tappa markkontakt.

Tidigare har vi ställt hoppet till att andra symptominriktade åtgärder skulle kyla ner bolånemarknaden. Det har gått sådär. Man kan exempelvis misstänka att det kommer vara tämligen glest när det så kallade bolånetaket firar sitt femårsjubileum i höst.

Finansinspektionen meddelade då att ”De nya reglerna ska i stället öka incitamenten för hushåll att begränsa sina skulder och därmed skapa bättre skydd för framtiden.”

Taket har möjligen dämpat utvecklingen. Men vi vet alla vad som hänt med bostadspriserna och med hushållens belåning sedan 2010.

Frågan om amorteringskrav ligger nu hos regeringen, som har att avgöra om man ska gå vidare med lagstiftning. Vid en presskonferens öppnade finansmarknadsminister Bolund för det, men också för en avtrappning av ränteavdragen.

Att fasa ut ränteavdragen framförs allt mer som en sorts förnuftig åtgärd, som alla ansvarstagande politiker borde kunna vara överens om. Det har blivit debattens kloka position, där förnuftiga människor samlas och säger förnuftiga saker.

Det ligger väl en del i det. Men även det  är en symptomåtgärd som syftar att kyla ner låneviljan. Den riktar inte in sig på huvudproblemet.

Man kan också diskutera i vilken utsträckning en sådan åtgärd verkligen kyler ner efterfrågan på lån och därmed bostadsmarknaden. Räntorna är rekordlåga (Riksbanken ägnar sig som bekant inte längre åt att använda räntan för att påverka hushållens låneaptit) och de förslag på som diskuteras talar om decenniers utfasning. Det är olika storheter, men det finns en överhängande risk att avskaffade ränteavdrag i likhet med bolånetaket är ett trubbigt instrument. Åtminstone om de fasas ut under så lång tid.

Debatten om lånetaket, amorteringskravet och ränteavdragen är framförallt en diskussion vid sidan av den stora sakfrågan. Om ränteavdragen är elefanten i rummet – som allt fler förvisso talar om, så är den svenska bostadsmarknadens verkligt djupa strukturella problem den skenande elefanthorden i korridoren. Och den började skena för mycket länge sedan.

Den svenska bostadsmarknaden kännetecknas av stora stelheter – både i det ägda och i det hyrda beståndet. Det hänger i sin tur framförallt samman med två saker: de höga flyttskatterna och hyresregleringen.

Idag betalar man 22 procent i reavinst på bostadsaffärer. För den som bott i några decennier i en bostadsrätt eller villa i attraktiva lägen kan det handla om skattekostnader på hundratusentals kronor.

Med kraftigt stigande bostadspriser blir bostadsägarna rikare på pappret, men kostnaden i kronor och ören för att flytta stiger också. Man väljer att bo kvar i sina bostäder efter det att barnen flyttat hemifrån och många fyrtio- och femtiotalister har följaktligen större bostäder än de behöver och önskar. Men deras beteende är fullt rationellt givet skatteeffekterna av en flytt.

Flyttskatten driver i sin tur, åtminstone till en del, belåning. Den som flyttar till en större bostad i samma område tvingas – allt annat lika – låna pengar för att kompensera för skatteavbränningen.

På hyresmarknaden är problemen ännu större.

Det är idag enklare att peka på vilka ekonomiska bedömare som inte anser att den svenska hyresregleringen är ett stort problem, än att räkna upp den allt längre lista på svenska och utländska bedömare som menar att systemet måste regleras om.

Hyresregleringen är som ett gift i den svenska ekonomin och samhällskroppen. Det sprider sig till område efter område och ställer till allt allvarligare problem.

Den skadar den ekonomiska tillväxten, i synnerhet i Stockholmsregionen. Den försvårar rekryteringsmöjligheter för alla typer av verksamheter. Hyresregleringen hämmar rörligheten och bidrar – tvärt emot sitt uttalade syfte – till segregationen på bostadsmarknaden (de som sitter på de attraktiva hyreskontrakten är äldre, mer välutbildade och väletablerade personer, som ny på bostadsmarknaden är man hänvisad till kraftig belåning). Socialt och mikroekonomisk pågår denna katastrof mitt framför våra ögon.

Men det stannar inte där. Hyresregleringen och den djupt dysfunktionella bostadsmarknaden är idag ett uppenbart hot mot Sveriges makropolitiska stabilitet.

Genom att förlama hyresmarknadens funktionssätt drivs bostadsefterfrågan skoningslöst mot ägande och då i synnerhet mot bostadsrätter. Och genom att flyttskatterna dämpar utbudet drivs priserna upp ytterligare.

Den politiska debatten står idag mycket långt från att seriöst diskutera denna fråga. Istället bolånetak, amorteringskrav och ränteavdrag. Man skuggboxas i sidodebatterna.

På den rödgröna sidan anses det fortfarande vara ett uttryck för närmast feodala värderingar att hävda att bostadsmarknaden måste fungera som en marknad och så sent som för några veckor sedan fattade man beslut om att medlemsavgiften i Hyresgästföreningen – den seriösa bostadspolitiska debattens mest destuktiva bromsklots – var så angelägen att den skulle ingå i riksnormen för socialbidrag. (Ett rent beställningsjobb från Hyresgästföreningen, då frågan tidigare prövats i förvaltningsdomstol till Hyresgästföreningens nackdel). *)

På den borgerliga sidan duckar man. Djupa sår från valrörelser på åttio- och nittiotalen (där frågan om ”marknadshyror” drev framförallt  moderaterna på defensiven) har etablerat interna sanningar om att det är ett säkert sätt att få storstryk i val.

Det är som arbetsmarknadsregleringen. Där Anders Borg efter åtta års regerande nu menar att avreglering var den viktigaste åtgärd man inte genomförde. Vilket inte kan framstår som överdrivet överraskande mot bakgrund av att en grundbult i skapande av ”Nya moderaterna” inte bara var att lova att inte röra denna lagstiftning, utan att omfamna den.

Som alla andra soppor blev inte  heller denna bättre än ingredienserna. Anders Borg och övriga nymoderater investerade betydande politisk prestige i att arbetsmarknadsregleringen inte skulle ändras och att den inte var något problem.

(Det går möjligen att invända att arbetsmarknaden ser radikalt annorlunda ut idag än för 10-12 år sedan och att behovet av reformer inte fanns då. Men jag har inte sett en argumentation som på gör ett allvarligt anspråk på att leda det i bevis.)

Ett annat problem med ett avskaffande av ränteavdragen är att det måste skiftas mot motsvarande andra sänkta skatter. Annars ökar skattetrycket med närmare en procent. Vilket Sverige inte har råd med.

Med nuvarande räntenivåer skulle ett slopande av ränteavdragen – allt annat lika – öka skatteintaget med 30 miljarder. Med mer ”normala” räntenivåer handlar det om en potentiellt mycket stora skatteindragning.

Det skulle man kunna göra. Om dessa skatter kunde skiftas mot motsvarande skattesänkningar. Att kraftigt höja skatterna på svenska arbetande familjer vore förödande ur ett strukturellt ekonomiskt perspektiv, utöver att det ytterligare lägger människors liv i händerna på politiska beslutsfattare.

En sådan skiftning borde vara inriktad dels på flyttskatterna, men framförallt på skatten på arbete. På pappret finns här ett embryo till en stor skattereform.

Sverige har i ett internationellt perspektiv mycket höga skatter på inkomster och vi har världens högsta marginalskatter på högre inkomster. En sänkning av dessa har möjligen ingen stor omedelbar inverkan på det momentana arbetskraftsutbudet – eftersom det ofta redan handlar om fulltidsarbetande personer. Detta var som bekant ett vanligt nymoderat argument mot sänkta marginalskatter.

Men det är en avgörande förändring av de långsiktiga strukturella förutsättningarna för investeringar i utbildning och karriärambitioner.

I en globaliserad kunskapsekonomi borde det vara självklar politik.

En intressant möjlighet vore därför att skifta ränteavdragen mot den statliga inkomstskatten. Det skulle innebära att vi fick internationellt hyggligt konkurrenskraftiga skatter på arbete och utbildning. Det skulle ge en budgetmässig effekt på cirka 50 miljarder (på sikt är det dock en reform som kommer att betala sig genom högre tillväxt).

För att ytterligare stärka finansieringen av en sådan åtgärd skulle man kunna överväga att höja skatten på fastigheter. Vilket som bekant är en annan populär ”förnuftig” åtgärd som driver politisk ångest.

Bekymret är att en sådan utveckling är högst osannolik. Den sittande regeringens ambition är tvärtom att höja skatten på inkomster i allmänhet och på högre inkomster i synnerhet. Det gäller även miljöpartiet – som nu helt tycks ha övergivit sin tidigare uppfattning att skatten på arbete bör vara lägre.

Men även tidsperspektiven ställer till problem. Den statliga inkomstskatten borde avskaffats igår. Utfasningen av ränteavdragen kommer att ta mycket lång tid.

Om man lyssnar på bankernas chefekonomer – vilka kanske inte enbart har fått sina jobb för sina insikter om vad som är politiskt realistiskt – så talar de om mycket långa avtrapningstider. En avtrappning kortare än tio år riskerar att skapa turbulens på bostadsmarknaden och i det korta konjunkturperspektivet slå mot konsumtionen. Istället talar man om avtrappningstider på 20-30 år.

20-30 år är lång tid i de flesta sammanhang. I politiken infaller oändligheten betydligt tidigare.

Kanske får vi en diskussion om en stor skattereform som inriktar sig på att sänka skatten på arbete. Kanske får vi en serös bostadspolitisk debatt där man slutar gräla om  OM bostadsmarknaden bör avregeleras och istället seriöst diskuterar HUR den ska avregleras.

Jag tillåter mig tvivla. Situationen är inte tillräckligt akut för det ännu.

Den svenska debatten handlar istället om möjligheten att sluta en bred överenskommelse om hur däckstolarna på Titanic ska vara placerade.

Vi har en god och framgångsrik tradition av att genomföra reformer i det här landet. Den här gången ser det inte ut att ske förrän vi går på isberget.

*) Rättelse:

Uppiften att regeringen fattat beslut om att medlemsavgiften i Hyresgästföreningen ska vara en del av socialbidragsnormen är felaktig. Ett sådant beslut har inte fattats, trots att Hyresgästföreningen så önskat. Jag beklagar den felaktiga uppgiften och lyfter på hatten till regeringen som i denna fråga fattat det enda rimliga beslutet.

Fredrik Johansson

Inför en ”allmän medborgartjänst” för alla mellan 18 och 24 år. Det föreslår en grupp fackliga företrädare, socialdemokratiska politiker och akademiker på DN-debatt.

Jag skrev här i höstas om varför förslaget att återinföra värnplikten är ett försvarspolitiskt stickspår:

”Ett vanligt argument för värnplikt är annars att det är billigare än en yrkesarmé. Men det bygger på en sammanblandning av kostnad och försvarsutgifter. Det är riktigt att det är billigare för försvaret att ge den värnpliktige en dagpenning på några tior per dag, men det innebär inte att det är billigare för samhället. Kostnaden för samhället är värdet av det arbete eller de investeringar (studier) i det egna humankapitalet som den värnpliktige hade gjort istället.”

Det dagens DN-debatt föreslår är inte ens ett stickspår. Det är en dålig idé som desperat, i blindo och utan framgång söker sitt motiv.

Undertecknarna resonerar förvisso i vaga termer kring olika typer av samhälleliga behov, som tydligen ska vara av en art att de inte kan lösas av marknaden eller genom normalt organiserad och finansierad offentlig verksamhet.

Branden i Västmanland i somras lyfts fram. Utan något som helst resonemang  om huruvida våra nuvarande resurser på området är tillräckliga eller optimalt organiserade, givet risker och kostnader.

Det brann helt enkelt mycket i Västmanland i somras och det hade väl varit bra om det fanns en stor grupp unga människor tillgänglig och som hade kunnat släcka den snabbare.  Tycks författarna resonera.

Inte ett ord om huruvida lösningen på bättre svensk katastrofberedskap skulle kunna vara att ansvariga myndigheter får mer pengar, att de organiseras annorlunda eller att de blir bättre på att samarbeta och poola resurser internationellt.

Det ska inte uteslutas att författarna med systematisk noggrannhet gått igenom alla dessa frågor och att de därefter landat i att det enda sättet att ha beredskap för en brand som den i Västmanland är att staten tvångsorganiserar arbetskraft.

Jag tillåter mig dock att tvivla.

Till Västmanlandsbranden läggs högst diffusa resonemang om vår infrastruktur.

”Kollapsade IT- och kommunikationssystem visar hur sårbart det moderna samhället är.”

Här ges inga närmare exempel. Vare sig på verkliga händelser eller möjliga scenarier som skulle motivera att lösningen – pliktlagstiftning – står i proportion till problemet. Eller att den överhuvudtaget är ett svar på problemet.

Och vad innebär det i praktiken? Att vi ska ha brigader med IT-tekniker som bor på logement i väntan på att rycka ut om Telia har kabelbrand?

Finns det något som tyder på att pliktlagstiftning är ett optimalt sätt att organisera detta? Var finns de internationella förebilderna? Vad är det som inte fungerar idag och som gör att den enda lösningen är att tvångsutbilda unga människor till IT-tekniker och ställa dem i beredskap?

Och så – naturligtvis – klimatet.

Klimatfrågan – hur viktig i sak den än må vara – håller på att få samma roll i vårt samhälle som religionen hade före upplysningen.

Det finns skäl att hävda att klimatet utgör en stor utmaning för våra samhällen och för det politiska systemet – på alla nivåer. Men ingen idé kan idag vara så enfaldig att dess förespråkare inte anser sig kunna framföra den med hänvisning till klimatförändringarna.

Eller som författarna i en – också för artikeln imponerande – oexakt formulering konstaterar: ”I en vidare mening handlar det om möjliga klimatpåfrestningar och olika slags miljöhot som kan drabba oss i framtiden.”

I ”en vidare mening” kan vi alltså ”i framtiden” drabbas av ”möjliga” klimatpåfrestningar och ”olika slags” miljöhot.

Detta – och att vi riskerar störningar i fibernätet – är alltså den grund på vilken staten – med hot om kraftiga sanktioner – ska ianspråktaga medborgarnas frihet.

Utöver att hela resonemanget bygger på den ovan beskrivna ekonomiska illusionen att tvångsarbete är en bra affär för samhällsekonomin, så är det som att slå i en mattspik med en hjullastare.

Det är inte heller viljan att söka lösningen på reella samhällsproblem som motiverar författarna. Klimat, skogsbränder och IT-nät är ett lojt försök att hitta något som åtminstone på långt håll kan uppfattas som ett argument.

Kärnan i artikeln handlar om värnplikten som gemensamhetsskapare.

Författarna upplever vårt mer individualiserade samhälle som ett hot mot tilliten mellan människor.

”Vi vill emellertid lyfta fram en möjlig politisk åtgärd, nämligen att införa en medborgartjänst. Vi anser att vi behöver stärka de gemensamma samhällsarenorna där grupper och individer med olika bakgrund kan mötas.” 

Föreställningen att tilliten i samhället skulle öka om staten använde sitt våldsmonopol för att tvinga människor att träffas på ”gemensamma samhällsarenor” måste ändå sägas vara högst fantasifull.

Det ligger något djupt nostalgiskt över detta. Ett sorts ”Kalla kriget-Sverige” där vi har samma referensramar och därför litar på varandra. Där alla tittar på Hylands hörna och pratar lumparminnen. Och där jag därför litar på att grannen inte stjäl min cykel och där vi inte fuskar med skatten för att vi vet att andra inte gör det.

Men vi lever inte i 1960-talet. Vilket många av oss ändå är djupt tacksamma för.

Samhället är en gång för alla mycket mer individualiserat och globaliserat. Inte minst för att vi har oändligt mycket mer frihet idag. Världen är större än Hylands hörna.

Vägen till bevarad eller ökad tillit måste därför rimligen se annorlunda ut idag än vad den gjorde då.

Det är en genuint viktig fråga. Som åtminstone akademikerna bland undertecknarna borde ägna seriösa ansträngningar.

För egen del tror jag att tilliten till statens grundläggande institutioner blir viktigare i ett allt mer individualiserat samhälle. Lag- och ordning, ett fungerande rättsväsende, en oväldig byråkrati, en kompromisslös likabehandling, skatter som uppfattas som rättvisa och rimliga.

Men staten kan inte tvinga människor att ha gemensamma referensramar. Eller fel, möjligen kan staten med tvångsmedel få en betydande grupp 18-24 åringar att dela en djup misstro mot staten.

För vad författarna helt förbigår är den skillnad som fanns i värnplikten och i det man själva föreslår: en delad känsla av mening. Värnplikten hade ett syfte som många – inte alla – ändå delade: Sveriges frihet och oberoende. Även den som hatade lumpen kunde dela syftet.

Författarna gör tvärtom. Det börjar med sina egna förhoppningar om positiva konsekvenser av framtvingad ”gemenskap” och börjar sedan se sig om efter ett syfte.

Man ser framför sig:

”Brann det inte i Västmanland i somras? Det läste jag om i tidningen. Det kanske kan vara ett syfte? Eller tänk om inte Internet fungerar? Det vore väl allvarligt?”

Men tvång utan syfte blir bara tvång.

Att det skulle vara en gemensam referensram att bygga verklig samhällelig tillit på är naturligtvis en ren dagdröm. Fullföljt till sin spets är det en mardröm.

En värnplikt eller ”medborgarplikt” är en unik frihetsinskränkning. Låt oss vara utomordentligt tydliga här. Detta är idén om att staten har rätt att disponera medborgarnas liv. En verklig pliktlagstiftning har sanktioner. Den som inte gjorde värnplikt hamnade som bekant i fängelse.

Detta – att staten ianspråktager medborgarnas frihet, utan att de begått något brott – är den statliga maktens verkligt tunga artilleri. Att närma sig det med en bekymmerslös låt-gå-attityd grundad på vad man läst i tidningarna om skogsbränder är inte ansvarsfullt.

Värnplikt kan motiveras och diskuteras. För egen del är jag emot, bland annat av skäl jag redogjort för tidigare.

Men att förespråka en medborgarplikt på grundval av påfallande luftiga föreställningar om vad svenskt brandförsvar behöver eller om hur vår IT-infrastruktur fungerar är helt enkelt inte seriöst.

Fredrik Johansson

Sveriges Television – ni vet företaget som gav oss Hylands hörna, Sköna Söndag, Robinson, det lågmält resonerande diskussionsprogrammet ”Debatt” och oräkneliga människor med väl dolda talanger en försörjning – har rört upp känslorna.

Skälet är att man startat någon form av hemsida – Edit.se.

Edit beskriver sig själva:

”Här kommer du hitta bloggar, texter, massor av webbtv, våra egna webbserier och det bästa från SVT. Men oavsett vilken form vi dyker upp i kommer Edit alltid att handla om populärkultur och samhälle, på det sätt vi tycker behövs. Viktigt, kul, eller både och.”

Inte bara bloggar. Utan även texter. Och det bästa från SVT. Förväntningarna kunde inte vara större.

Debatten har inte låtit vänta på sig. I ett medieindustriellt klimat av neddragningar och rationaliseringar är det inte varje dag som en pinfärsk redaktion med tio man – inklusive ”konceptutvecklare” – presenteras.

Ett spår har varit politiskt.

Naomi Abramowicz – vikarierande ledarskribent på Göteborgs-Posten – genomgång av vilka skribenter som SVT rekryterat till Edit antyder att det hela inte lär bli någon tummelplats för Thatchers ledande svenska beundrare.

”Mångfalden lyser med sin frånvaro, för att uttrycka det milt. Åsiktsbredden är ungefär lika bred som en tandpetare. Det tycks antas att kidsen bara vill läsa texter av skribenter som är vänster, eller möjligtvis vänster om vänster.”

En av denna tidnings krönikörer – Andres Lokko – skrev igår att:

”Edit, ett i grunden högst sympatiskt initiativ av Sveriges Television, har därför lika förutsägbart som tidsenligt mötts av det koleriska vita mansvrålet ”alla som medverkar där är rabiatfeministiska vänsterextremister!”.

Varför SVT ens lyssnar på dem är oklart.”

Utöver att det får sägas vara att tänja på begreppet att insortera Naomi Abramowicz som representant för ”det koleriska vita mansvrålet” är min bild i och för sig att SVT inte brukar lyssna på denna typ av kritik. Vi jobbar på det, men det koleriska vita mansvrålet är inte vad det en gång var.

Det som är nytt och intressant i debatten – och som nog faktiskt i högre grad kan tänkas få SVT:s öra – är att den till del kommer från vänster. Kritiken är inte ny. Men avsändaren är ny. Och fascinerande yrvaken.

Karin Pettersson – chef på Aftonbladets ledarsida – skrev på Twitter att ”Public service håller just nu på att sabba relationen med en av sina största supporters (med mig, dvs).”

I en intervju i Medievärlden går en annan av Aftonbladets profilerade skribenter – Ehsan Fadakar – till hyggligt hårt angrepp på SVT:

”Här tar SVT ett aktivt beslut att försöka konkurrera ut två etablerade kommersiella aktörer med licenspengar. De säger att de vill öka mångfalden, men de dödar i själva verket mångfalden. Om deras uppgift är att gå in och göra sådant andra inte gör så undrar jag varför de gör det här.”

Det är nämligen så att det SVT vill göra redan görs. För egen del är jag inte helt säker på vad Edit ska göra, men om man får tro de närmast berörda så liknar det hela mycket plattformar som Nöjesguiden och Politism. Verksamheter som redan försöker fylla upp Internet med ett häpnadsväckande ymnigt flöde av dickenska skildringar av marknadsekonomins uselhet och med krav på samhällets mer eller mindre omedelbara socialisering.

Parentetiskt är detta kanske i sig en av de mer kraftfulla illustrationerna till vad den fria marknaden kan åstadkomma. Men den marknadsdrivna socialistpropagandan är en känslig blomma, som nu tydligen måste skyddas från otillbörlig konkurrens.

För krämarna på de kommersiella TV-kanalerna är SVT som konkurrent naturligtvis inget nytt. Där vet man hur det är att försöka sälja reklam i konkurrens med ett statsfinansierat företag som bland annat kämpar hårt för en ledarposition i dokusåparacet mot den mänskliga förnedringens botten. (SVT har som bekant exempelvis tolkat sitt uppdrag som att man ska sända program där människor gifter sig första gången de träffas.)

Skillnaden är att denna gång biter detta argument i nya mjukdelar. En viktig förklaring är naturligtvis den strukturomvandling som hela mediebranschen går igenom och som gör att Public service och tidningarna helt plötsligt slåss på samma arena (nätet).

Det mobiliserar starkare röster än vad som varit fallet med de kommersiella TV-kanalerna – som inte har ledarskribenter, krönikörer och chefredaktörer som kan svinga det skrivna ordet i debatten.  Därför tror jag att kritiken har större chans att bita den här gången. Vrålet kommer från ett annat håll. Ett håll där man historiskt visat betydande skicklighet i sitt vrålande.

Problemet med Edit är nämligen inte främst politiskt, utan att det är ett uttryck för ett större problem: en närmast osläcklig törst efter popularitet.

Edit är ett fuktigt nervöst finger i luften. SVT gör något som man tror ska tilltala mediemarknadens hårdvaluta: unga människor. Varför det skulle vara viktigt för SVT är en annan fråga.

Jag har aldrig begripit mig på Public service. Eller rättare sagt, jag har aldrig förstått varför Public service-företag är så angelägna om sin kortsiktiga popularitet. Jag har alltid trott att själva poängen med Public service är att slippa ägna sig åt sådant. Inte ge folk det de vill ha, utan vad man tycker att de behöver. Att detta med att vara Public service är lite som att vara förälder.

Edit är inte vad SVT anser att licensbetalarna behöver. Det är vad SVT tror att vi (eller målgruppen) vill ha. En vädjan om att bli omtyckt. Det är inte upplyftande. Men det är faktiskt heller inte enkelt – åtminstone inte för mig – att förstå.

Hela idén med Public service är ju paternalistisk. Det är ett skäl till varför jag inte gillar det. Men om uppdraget är paternalistiskt, varför då inte vara paternalistisk?

Hade jag varit Public service-chef – ett scenario som, det ska erkännas, inte bär sannolikhetens prägel – hade jag haft som ledande princip att ge människor vad de behöver och inte vad jag tror de vill ha. Det är också där Public service är bra. P1, Kunskapskanalen etc. Public service är som bäst när man inte sneglar nervöst på tittarsiffror eller sin egen popularitet.

Här har Andres Lokko en klar poäng i sin krönika: ”Kultur ska dock paketeras i ”spännande genreöverskridande” omslagspapper. Eller ignoreras.

Vi har, tack gode gud, ett utmärkt veckomagasin för litteratur.

Men var är det seriösa programmet om modern musik, det som inte bara visar eller spelar den utan diskuterar den kunnigt och initierat?

Detsamma gäller förstås film, konst, teater. Man skulle lätt kunna rabbla betydligt fler likvärdiga ämnen.”

Men så kommer det inte att bli. SVT kommer fortsätta att gräva i sina djupa fickor för att försöka bli ”spännande” och – i slutändan – populära (i rätt grupper).  SVT borde sluta smöra. Tyvärr kommer det inte att ske.

Kulturministern har deklarerat att TV-licensen måste höjas med sju procent – med det onekligen innovativa argumentet att ”pengarna är slut på kontot”. Mer pengar för att SVT och övriga Public service-verksamhet ska kunna ”hänga med kidsen” och försöka köpa sig folkets kärlek.

Det är som en tonårspappa i hip-hop-kläder.

Fredrik Johansson

I en uppmärksammad och intressant artikel på Påskafton skrev Expressens Anna Dahlberg om hur politik har blivit ”en tävling i godhet”.

Dahlbergs poäng är att centrala restriktioner i den politiska realiteten har blivit allt mindre giltiga i den politiska debatten. Hänsyn till ekonomi, juridik, relationer till andra länder etc utmålas – i ett socialt medieklimat dessutom blixtsnabbt – i moraliska fördömanden.

Dahlberg menar att vi på skalan mellan realism och idealism under det senaste decenniet glidit allt längre ut på den idealistiska flanken. Ligger en hel del i det.

I en kommentar till Dahlberg i en krönika i Dagens Samhälle gör Demoskops opinionschef – statsvetaren Peter Santesson – några ytterligare intressanta observationer.

Santesson lyfter bland annat fram hur den tidigare arbetsmarknadsministern Sven-Otto Littorin i efterhand – i en intervju i Arena – beskrivit den så kallade Fas 3 för arbetslösa.

Littorin konstaterade – närmast uppgivet –  ”det finns grejer man kan bråka om i politiken och det finns också grejer som inte riktigt … Alltså där man kommer att ha samma problem oavsett vem som styr.”

Han menade också – vilket fick viss uppmärksamhet – att ”ingen” kan gilla Fas 3. Många av Littorins meningsmotståndare blev höggradigt uppspelta och pekade triumferande finger.

Men det finns mycket här i livet som ingen egentligen ”gillar” och som antingen är en del av livet självt eller som helt enkelt är nödvändigt. En central del av den framåtskridande civilisationen är att försöka ändra och förbättra sådant vi inte ”gillar”, men förhållanden upphör inte bara för att vi inte gillar dem.

I delar av debatten har man fått intryck av att Fas 3 bestått av människor som Alliansregeringen först och främst velat jävlas med. En grupp ytterst komptenta och erfarna individer som man – på grund av ”människosyn” (få ord kan som bekant slungas med sådan indignerad kraft i svensk politisk debatt) får man gissa – valt att blockera från arbetsmarknaden.

Att sanningen är att de som befinner sig i Fas3 har så låg produktivitet – av en rad olika skäl – att de inte är efterfrågade på den reguljära arbetsmarknaden förtigs. Som Santesson konstaterar: Fas 3 – eller motsvarande annan lösning – är ”nödd-och-tvungen-politik”.

Är Fas3 ett bra sätt att hantera detta problem? För egen del skulle jag kunna tänka mig betydligt större lönespridning för att fler av dessa personers produktivitet skulle kunna ha en marknad.

Om man inte vill gå den vägen – och det kan det finnas hedervärda argument för att inte göra – så behöver Fas 3 ersättas med något annat. Detta ”något annat” är tyvärr sannolikt inte utbildning/kompetensutveckling, utan något annat vi inte ”gillar”.

Det ska inte uteslutas att det finns de som med rätt utbildning kan stärka sin produktivitet på ett sätt som gör att de kan komma in på den reguljära delen av arbetsmarknaden.

Men – och detta utan att lägga någon moralisk värdering i det – för den som befinner sig i Fas 3 har det inte saknats möjligheter till utbildning och kompetensutveckling.

Detta något annat kan därför vara bättre. Men det kommer inte att vara radikalt annorlunda.

Huvudproblemet är därför inte att Sven-Otto Littorin har fått klä skott för en utskälld och hånad arbetsmarknadspolitisk åtgärd eller ens att han erkänt att det högst självklara faktum att ingen ”gillar” Fas 3, utan att vi därmed inte diskuterar sakfrågan. Vad ska vi göra?

Den nuvarande arbetsmarknadsministern Ylva Johansson (s) upprepade ständigt  i opposition att Fas3 ska ersättas av ”riktiga jobb”. Om man med ”riktiga jobb” menar marknadsbetalda – i privat eller offentlig sektor – anställningar är det naturligtvis en ren dagdröm. Låt oss ge regeringen the benefit of the doubt, men den som – mot all förmodan – tagit Ylva Johansson på orden bör nog åtminstone börja förbereda sig på viss besvikelse.

Problemen är många. Utöver arbetsförmåga och produktivitet så riskerar dessa jobb konkurrera med riktiga ”riktiga jobb”.

Politiken blir därmed en tävling i godhet. Men också tilltagande oärlig mot väljarna.

Santesson konstaterar att ”Ändå tycks många aktiva politiker sakna förtroende för att allmänheten ska kunna begripa sådana enkla realiteter. Det är synd. För trovärdighetseffekten blir påtaglig, och allmänhetens förståndsgåvor är det inget fel på.”

Man ska som bekant aldrig överskatta väljarnas kunskap, men heller aldrig underskatta deras intelligens. Väljarna förstår att den som har kraftigt nedsatt arbetsförmåga har – försiktigt uttryckt – svårt att få ”ett riktigt jobb”. Väljarna förstår också att vi av sociala och andra skäl måste hitta lösningar. De kan nog också acceptera att vi inte kommer att gilla dessa lösningar i alla delar.

Men den politiska verkligheten är annorlunda. Att som aktiv politiker – åtminstone allt för ihärdigt – säga det Littorin säger som avgången minister är – som det brukar heta – modigt.

För egen del tror jag att det beror på att även det motsatta gäller. Det är inte bara politiken som har blivit en tävling i godhet. Godhet har också i mycket kommit att bli en tävling i politik. Att inte söka en aktivistisk lösning på ett samhällsproblem framstår idag som slappt, fantasilöst och – inte minst- närmast moraliskt defekt.

Det är ju det som är det moderna politiska uppdraget. ”Att hitta lösningar på människors problem i vardagen”, som det heter på nymoderatiska.

Det är onekligen ett anspråk. Politiken har gått från att försöka sätta ramarna för samhällsutvecklingen, se till att upprätthålla medborgarnas säkerhet till liv och egendom, sörja för att vi har sjukvård, skola och omsorg. Till att i princip ha svar på allt. Politikern som orakel.

Och den som hävdar motsatsen riskerar att hamna på den politiska och mediala efterkälken.

Få politiker med någon större ambition säger:

”Du får själv lösa Dina problem i vardagen. Det är Ditt ansvar och jag har för övrigt rätt dålig koll på Din vardag. Åtminstone borde Du ha bättre koll än mig. Jag ser till att Du har hyggliga förutsättningar att försörja Dig själv, att Du och Din familj är skyddad till liv och hem och jag försöker plocka upp dem som faller igenom. Mycket mer än så är jag inte säker på att jag mäktar med. Jag är ju bara politiker.”

I ett samhälle där godhet blir en tävling i politik är det naturligtvis omöjligt. Att inte ha ett politiskt svar på varje samhällsutmaning eller mänsklig fråga tas till intäkt för att man inte bryr sig. Då blir man den som säger nej till att ge Fas 3 -deltagarna ”riktiga jobb”.

”Titta på Littorin! Han är för det ingen gillar! Inte ens han själv. Vilken pajas.”, bräker parnass och rännsten unisont.

Att vara god blir att vara politisk.

Konsekvensen blir att samhället överpolitiseras. Men också att vi med största sannolikhet får sämre kvalitet i ”nödd-och-tvungen-politiken”.