Annons

I högermarginalen

Fredrik Johansson

Fredrik Johansson

I en längre intervju i Svenska Dagbladet svarar Margot Wallström på frågan om varför hon ville bli utrikesminister:

”Jag tyckte att det blev ett nytt läge i mitt liv. Vi hade en ny partiordförande. Och jag märkte att jag saknade att vara i ett sammanhang, med politiska uppgifter som var tydliga.”

Betraktat som politiskt program kan det möjligen upplevas lite tunt. Men vi får väl vara glada för att Margot Wallström har hamnat i ett sammanhang som passar det nya läget i hennes liv. Man undrar dock vad alternativet till att bli utrikesminister var? Bygga om på landet? Läsa italienska?

Intevjun ska naturligtvis ses mot bakgrund av att försvarsmakten i fredags presenterade bevis för att en u-båt kränkt svenskt territoralvatten.

Presskonferensen med Överbefälhavaren, Statsministern och Försvarsministern var hyggligt tydlig. ÖB levererade en  robust genomgång av vad som hade hänt och förklarade redigt varför man inte kunde fastslå u-båtens nationalitet.

Men Stefan Löfven kunde inte avhålla sig från att tillfoga några lager tidstypisk irrelevans. Det är mycket svårt att tänka sig att en regeringschef i ett annat land och i en motsvarande situation skulle prata om klimatfrågan. Eller om ebola. Stora frågor onekligen. Men de har naturligtvis inget alls att göra med det som hände i Stockholms skärgård i oktober.

Löfven pratade också om FN. Vars roll i detta får sägas vara hyggligt långsökt. Inte minst mot bakgrund av rådande regler för vetorätt i säkerhetsrådet.

Statsmininstern presenterade dessutom nyheten att han skulle tillskapa ett nationellt säkerhetsråd.

Säkerhetsrådet sägs vara inspirerat av den amerikanska presidentens nationella säkerhetsråd. Det är möjligt, men det kommer inte ens i den mest avlägsna mening fylla en liknande funktion.

På direkt fråga meddelade Stefan Löfven att det inte handlade om någon ny enhet eller om några nya resurser. Däremot att ministrar kopplade till säkerhets- och försvarspolitiska frågor (plus Åsa Romson) ska träffas och prata. Man undrar ju i sitt stilla sinne om de inte redan gör det?

Det amerikanska säkerhetsrådet var en del av den institutionella struktur som USA byggde upp i inledningen av kalla kriget i slutet av 1940-talet. Det var ett sätt för presidenten (då Truman) att ta ett tydligare befäl över utrikes- och säkerhetspolitiken i den globala tvekamp med Sovjetunionen som skulle pågå i över fyra decennier.

Man skulle kunna tänka sig en motsvarande struktur i Sverige och delvis av likartade motiv. Inrättandet av en stark funktion i Statsrådsberedningen, med egen analyskapacitet och en samordnande roll i regeringskansliet. Med en särskild statssekreterare som chef.

Det amerikanska säkerhetsrådet är bemannat och har i presidentens nationella säkerhetsrådgivare en ledning som utgör en mycket viktig funktion i det amerikanska säkerhetspolitiska systemet.

Bland presidentens säkerhetsrådgivare märks personer som Henry Kissinger, Zbigniew Brzezinski, Colin Powell och Condoleezza Rice. Dvs ledande utrikespolitiska expert och militärer.

Sverige är inte USA. Men att i ett skarpt försvarspolitiskt läge presentera en ny mötesstruktur för Åsa Romson och Anders Ygeman är inte nödvändigtvis förtroendeskapande. Det hade varit bättre att säga att frågan om ett verkligt säkerhetsråd ska utredas. Nu blir det en gest. Något från PR-detaljen. Låt oss kalla det för ”Samarbetsregeringens nationella säkerhetsråd.”.

Svensk utrikes- och säkerhetspolitik lider av symbolpolitik och önsketänkande. Av en tilltagande oförmåga att göra saker och ting på riktigt.

Wallström talar stort om hård och mjuk makt. Att vi genom vår nya ”feministiska” utrikespolitik ska påverka världen. Och om FN. Intervjun hettar verkligen till när Fredrik Reinfeldts eventuella kandidatur till generalsekreterarposten kommer på tal.

”Nej, jag spekulerar inte om det. Har han visat sig något aktiv i FN överhuvudtaget? Jag har bara en fråga: vad har han gjort i FN?”

I socialdemokratisk utrikespolitisk tradition är detta antagligen höjden av uselhet. Istället för att söla runt på EU-möten skulle Reinfeldt ha varit ”aktiv” i FN. Vad det nu betyder. Tagit replik på Robert Mugabes anföranden? (Hon glömmer dessutom att Reinfeldt ledde EU under klimatmötet i Köpenhamn.)

Teddy Roosevelt – USAs 26e president – formulerade sin utrikespolitiska doktrin som att man skulle ”Speak softly and carry a big stick”. Tala tyst/mjukt och bär på en stor påk.

Det avspeglar möjligen Roosevelts dragning till drastiska formuleringar. Men också en insikt om att utrikes- och säkerhetspolitik måste vila på en hård kärna. På förmågan att – på egen hand eller tillsammans med andra – utöva hård makt.

När Wallström hänvisar till den tidigare Clintonrådgivaren Joseph Nyes teori om smart makt (”smart power”) är det också viktigt att komma ihåg att han inte hyser några illusioner om att det behövs riktig hård makt. I en artikel i Foreign Affairs 2009 konstaterade Nye att: ””Smart power” is a term I developed in 2003 to counter the misperception that soft power alone can produce effective foreign policy.”

Under nuvarande ledning känns det som om svensk utrikespolitik snarare går mot att vi ska tala väldigt högt och bära på en piprensare. En politik för de egna egot och för inrikespolitisk konsumtion. Kanske något att ägna sig åt när man hamnar i ”ett nytt läge” i livet.

Om gästbloggen


Fredrik Johansson är gästbloggare hos SvD Ledare. Han är kommunikationsrådgivare på Kreab och sitter även i styrelsen för Stiftelsen Fritt Näringsliv.


Här bloggar han i huvudsak om svensk inrikespolitik, men ibland även om annat. Eventuella åsikter är hans egna.