Annons

I högermarginalen

Fredrik Johansson

Fredrik Johansson

Det är lätt att göra sig lustig över Suhonens bok om Juholt och den uppjagade stämningen kring dess publicering. Inte minst Suhonens egna olyckliga självbild av sanningssägare i en värld av dunkla konspirerande intressen.

Men jag tror att han fångar en känsla av maktlöshet och nostalgi som är ganska spridd i svensk vänster.

Som inte har att göra med ”lobbyisters” makt eller andra konspirationer, utan helt enkelt med ekonomiska och andra realiteter.

Det är drömmen om de fria luncherna. Om ett Sverige där VU känner av vibrationerna i folkdjupet och fattar besluten som tar reformarbetet ett steg vidare. Om ett sextio- och sjuttiotal då politiken bestämde och där arbetarledaren i sprirituella middagskonversationer med landets intellektuella inspirerades till tankar som ytterligare utvecklade demokratin.

Där politiken inte bara var att vilja. Utan framförallt att kunna.

Men så var det aldrig. Suhonens dröm om 60- och 70-talens socialdemokrati är ett luftslott. En hägring.

Den politik som drevs under denna idealiserade period var inte hållbar. Systematiskt bygdes strukturella problem in i ekonomin. Problem som skulle blomma ut i en kris som skakade den svenska ekonomin i dess grundvalar.

Det var detta delar av socialdemokraternas ledning dyrköpt lärde sig under 80-talet och som gjorde att de valde en annan väg. Under en hel del vånda, men tyvärr nästan helt i tysthet.

Med några få undantag – 90-talsprogrammet kanske mest prominent – var det en krokig reträtt i lönndom. Man sa en sak och gjorde en helt annan. 1988 års valrörelse var exempelvis en veritabel politisk backanal. Man lovade allt. Valfebern grep partiet, konstaterade Feldt.

Mindre än två år senare stoppaket och regeringskris. Ytterligare lite senare EG-medlemskap i fotnot till krispaket. Samtidigt som man avreglerade kreditmarknader och öppnade Sverige finansiellt. Man gjorde på punkt efter punkt precis som man sagt att man inte skulle göra.

Och så har det pågått. Socialdemokraterna förflyttning på den politiska skalan på trettiofem år kan mätas i ljusår.

Det har varit bra för Sverige. Men förflyttningen har aldrig kommunicerats. Ingen har på allvar sagt att den är bra eller önskvärd. Eller förklarat ens varför. Den har skett i tysthet och på tvärs mot en retorik som inte sällan varit kvar i 1988 års valrörelse.

Det är klart att detta skapar besvikelkse och frustration. Ingen har talat om för Suhonen att hans dröm aldrig har varit och aldrig kan bli verklighet. Man har låtit honom få höra det han vill höra. Fått honom att tro att hägringen kan vara sann.

För en utomstående framstår detta som socialdemokratins genuina problem. 30 års bristande ärlighet mot sig själv.

Det är också därför man valde Juholt. För att han var svaret på de känslor som släpps loss när makten inte disciplinerar rörelsen. Många vill drömma som Suhonen. Tro på Juholt när han säger att hägringen är sann.

Nu går socialdemokratin in i maktläge. Rörelsen disciplineras. Den interna tystnaden kommer att råda. Därför (men också för att han påminner om en djupt pinsam del av partiets historia) får Suhonen så lite uppbackning.

Men det innebär att samma sak antagligen kommer att hända igen. För ingen har kraften eller lusten att tala om för Suhonen att hans grundproblem är att han inte förstår de mekanismer som gör att  ett samhälle kan leverera ekonomisk utveckling, offentligt finansierad välfärd och riktiga jobb.

Om gästbloggen


Fredrik Johansson är gästbloggare hos SvD Ledare. Han är kommunikationsrådgivare på Kreab och sitter även i styrelsen för Stiftelsen Fritt Näringsliv.


Här bloggar han i huvudsak om svensk inrikespolitik, men ibland även om annat. Eventuella åsikter är hans egna.