Annons

I högermarginalen

Fredrik Johansson

Fredrik Johansson

Expressen skrev igår om hur Framtidsminister Kristina Persson ”Håller på och tittar på sociala medier”. Jag har själv inte någon starkare uppfattning om huruvida politiker bör eller inte bör vara på Twitter eller Facebook. För en del funkar det. För andra inte.

Erfarenhet visar dock att det inte är ovanligt att politiker i sociala medier hänfaller till ett träaktigt mässande som knappast kan sägas bidra till vare sig tillvarons upplysning eller försköning. Många politiker twittrar som en medietränad Mr Chance.

Jag har ingen aning om huruvida Kristina Persson skulle vara en ekvilibristisk twittrare. Däremot förefaller Framtidsministeriet vara påfallande nedtyngt av det egna uppdragets betydelse. Framtiden har äntligen blivit ett eget politikområde. Som de ansvariga uppenbart närmar sig med betydande vördnad.

”De där korta puckarna har jag inte känt en dragning till. De komplexa systemkritiska frågorna lämpar sig inte alltid för de superkorta utspelen. Det är möjligt att jag borde börja ägna mig åt det, min pressekreterare tycker det, säger Kristina Persson till Svenska Dagbladet.”

Nämnda pressekreterare, Pezhman Fivrin (en Framtidsman får man anta), verkar också tro att twitterformatet riskerar att vara för begränsat för att rymma den uppgift som Stefan Löfven lagt på Kristina Persson och hennes medarbetare.

”Sen är det ju så att Kristina tittar ju på de stora, långsiktiga, utmanande frågorna för Sverige, och att vara framtidsminister innebär initialt kanske inte Twitter, utan det handlar om hur vi ska lösa de stora frågorna, som oftast är mer komplexa än 140 tecken.”

Min bild av framtiden är att den framförallt är väldigt omfattande. Persson och Fivrin lägger på ett halvdussin adjektiv till. Den är ohyggligt komplex, stor och svår. För att inte tala om ”systemkrtisk”. Framtiden alltså. 140 tecken är för smalt för detta enorma område.

Som någon påpekade – på Twitter! – till skillnad från vad exempelvis Hans Rosling ägnar sig åt.

Man får väl i konsekvensens namn också anta att Framtidsministeriets stab menar att de ministrar som faktiskt twittrar är ansvariga för sådant som inte är särskilt stort, långsiktigt eller utmanande.

Det ska bli intressant att följa Framtidsministern. Sannolikt mer via böcker och rapporter än via ”korta puckar”. Jag tror att det kan bli knivigt.

Jag skrev igår om Maktutredningen och dess genomslag i samhällsdebatten. Framtidsministeriet upplever nog att det ägnar sig åt betydligt mer komplexa och stora frågor, men drömmen om att sätta den politiska agendan genom att initiera ett friare och öppnare tankearbete griper de flesta regeringar. Ibland har det lyckats: Maktutredningen och Lindbeckkommissionen är två – relativt olika – exempel.

Jag tror dock att Framtidsministern kommer att få det svårt. Inte på grund av valet av kommunikationskanal, utan för att formatet passar dåligt i den politiska verklighet vi lever i.

Under de senaste decennierna har det blivit allt svårare för partier att driva idépolitiskt utvecklingsarbete. Turbulensen kring Centerpartiets partiprogram för några år sedan visar att det är en sak att säga att man ska ”tänka fritt och ha högt till tak”, en annan att stå i TV och svara på frågan om vad ”på sikt” innebär när man talar om möjligheten att tillåta månggifte.

Centern är inte ensamna. När Löfven var färsk partiledare tillsatte han en Forskningskommission. Den landade i flera bra förslag – bland annat en översyn av hyressättningssystemet – som mest komplicerade tillvaron för partiledningen. Slutrapporten kommenterades i en nyhetscykel och jag har inte sett eller hört någon ledande socialdemokrat hänvisa till den sedan dess.

När den borgerliga regeringen tillträdde 2006 tillsattes – delvis efter dansk modell (den danska Maktutredningen var faktiskt även den inspiration för vår Maktutredning) – en Globaliseringskommission. Ser man till vad den åstadkom så var det någon hyllmeter av några av de bättre tankar som tänkts i Sverige det senaste decenniet. Genomslaget begränsar sig i princip till att man refererar till den i tal på Folkpartiets landsmöte. Statsminister Reinfeldts entusiasm för projektet och dess resultat var – milt uttryckt – svalt.

Moderaterna innehar dock rekordet. Vid 2005 partistämma avskaffade man helt sonika det gällande handlingsprogrammet, utan att ersätta det med ett nytt. Man vill inte ha några gamla konstiga idéer som någon journalist eller politisk motståndare skulle kunna konfrontera partiledningen med.

Moderaterna fick 2011 också uppleva hur oklara formuleringar kan skapa ett drev mot ett Idéprogram. Efter en del medial kölhalning av den dåvarande partisekreteraren skrevs programmet om.

Jag hoppas att jag har fel och att Framtidsministern verkligen kan leverera intressanta analyser om framtiden. Det känns inte mindre viktigt när jag nu fått veta hur komplext, stort och svårt detta med framtiden är.

Men jag är rädd för att hon antingen hamnar i sällskap med Lars Leijonborgs Globaliseringsråd eller blir en källa för mediala kriser att hantera för Stefan Löfven.

Detta hade jag aldrig klarat att säga på 140 tecken.

 

Om gästbloggen


Fredrik Johansson är gästbloggare hos SvD Ledare. Han är kommunikationsrådgivare på Kreab och sitter även i styrelsen för Stiftelsen Fritt Näringsliv.


Här bloggar han i huvudsak om svensk inrikespolitik, men ibland även om annat. Eventuella åsikter är hans egna.