Annons

I högermarginalen

Fredrik Johansson

Fredrik Johansson

I kommissionens senaste undersökning (Eurobarometer) av medborgarnas inställningen till euron i eurozonen stärks stödet något.

57 procent anser att euron är bra för deras land, mot 33 procent som anser att den är dålig. Skillnaden mellan olika länder är inte helt intuitiv, men ger en intressant bild av både erfarenheter från den (pågående) ekonomiska krisen och framtida politiska utmaningar.

Störst entusiasm har irländarna, följt av medborgarna i Luxemburg och Estland. Men även grekerna har en mer positiv bild av euron än genomsnittet.

I den nedre delen hittar vi Cypern, Italien, Portugal, Frankrike, Lettland och Spanien. Vilka alla haft betydande problem under den ekonomiska krisen, men valt att hantera dem olika och med olika framgång. Det är dock bara på Cypern och i Italien som fler är negativa än positiva.

Kanske ska det tolkas som att krisen i olika grad skylls på EU och i varierande utsträckning uppfattas som hemmatillverkad.

Det är också i Italien entusiasmen svalnar mest. Vilket antagligen är en avspegling av det allmänna ekonomiska läget i landet och de enorma utmaningar man står inför och i hög grad verkar oförmögna att göra något åt.

Medborgarna i eurozonen tycker dessutom att euron är bra för EU. I genomsnitt 69 procent – jämt fördelat från 59 procent av cyprioterna på botten till 80 procent av esterna i toppen. Tesen att EMU skulle slita isär Europasamarbetet och skapa konflikter mellan dess medlemmar verkar inte ha något stöd här.

Eurobarometern försöker också mäta Eurozonens efterfrågan på ”reformer” (frågan är ställd så att den rimligen bör tolkas som reformer i en liberal riktning). Insikten om att något behöver göras är massiv. 79 procent ser behovet, bara 16 procent är emot. I Italien är nästan 90 procent för reformer.

Men ”the proof of the pudding” är som bekant ”in the eating”. Knäckfrågan är naturligtvis hur denna insikt växlas över i ett operativt politiskt mandat. Den italienska erfarenheten visar att det inte nödvändigtvis är enkelt.

Den andra änden av skalan är också intressant. 72 procent av grekerna ser behovev av reformer. Det är en relativt hög siffra, men man ligger bara före Tyskland i denna insikt.

Och mot bakgrund av senare tids oroande rapporter om tysk ekonomi kan en tilltagande tysk reformtrötthet (även från höga nivåer) var ett klart orosmoln. Slår regleringspendeln tillbaka i Tyskland – vilket redan håller på att ske – är det potentiellt ett betydande problem för europeisk konkurrenskraft.

Eurobarometern är också intressant i ljuset av den svenska euro-opinionen. I den senaste undersökningen från SCB (maj 2014) svarade bara 13,6 procent av svenskarna Ja på frågan: ”Om vi idag skulle ha folkomröstning om att ersätta kronan som valuta, skulle du då rösta Ja eller Nej till att införa euron som valuta i Sverige?” 77,4 procent sa att de skulle rösta Nej.

Den stora klyftan mellan vår inställning till euron och inställningen i eurozonen kan säkert tolkas på många sätt. En är rimligen att vår hantering av krisen gjorde kontrasten mot Eurozonen väldigt stark. Vi upplevde oss aldrig som direkt berörda – vilket naturligtvis är en illussion för var och en som tittar på svenska handelssiffror.

Euron är politiskt iskall i Sverige. Frågan är om den förblir det. Rimligen beror det på hur centrala delar av eurozonen upplevs hantera sina ekonomiskpolitiska problem. Men det finns också en svensk komponent. Vad händer vid en svagare svensk ekonomisk utveckling? Och – kanske än viktigare – hur kommer frågan att påverka Stefan Löfvens förmåga att staka ut en Europapolitisk linje.

Sveriges EU-politik bestäms inte främst av glappet mellan vår inställning till euron och inställningen hos medborgarna i eurozonen. Men det avspeglar en skillnad i sentiment som kan få betydelse. Sannolikt ställer det högre krav på en statsminister som vill ha inflytande vid förhandlingsbordet.

Stefan Löfven är ännu inte varm i kläderna och debaclet i klimatfrågan ska inte övertolkas. Han behöver lära känna sina kollegor, bygga relationer och koalitioner, välja frågor etc.

Men det ska inte uteslutas att Sveriges institutionella ”handicap” (de dubbla utanförskapen i NATO och Euron) kommer att slå igenom hårdare med en regering som inte är tydligt samordnad i sina prioriteringar i EU.

 

 

 

 

 

Om gästbloggen


Fredrik Johansson är gästbloggare hos SvD Ledare. Han är kommunikationsrådgivare på Kreab och sitter även i styrelsen för Stiftelsen Fritt Näringsliv.


Här bloggar han i huvudsak om svensk inrikespolitik, men ibland även om annat. Eventuella åsikter är hans egna.