I högermarginalen

Fredrik Johansson

Fredrik Johansson

Idag svarar kulturministern ”sina kritiker” i Dagens Nyheter. Det tar onekligen ett tag att få fotfäste efter att man läst den.

Kulturen är – får vi lära oss – ”grunden” för ”ett ekologiskt samhälle”.

Det är lätt att göra sig lustig över ett onekligen imponerande staplande av grötmyndigheter. Noterar att många har gjort så idag.

Miljöpartiets ministrar har under sin korta tid vid makten producerat så mycket varmluft att det bara är en tidsfråga innan någon forskare börjar undersöka dess potential som alternativ energikälla.

Men det finns också en mer seriös fråga som rör kulturpolitikens roll i samhället. Jag upphör aldrigt att fascineras av föreställningen att det är statens ansvar att se till att samhället har en stark, fri och kritisk kultur.

Kulturministern skriver:

”Det är viktigt att minnas att den konst vi i dag avnjuter vid våra traditionella kulturinstitutioner en gång startat som initiativ från enskilda konstnärer som hade modet att tänka nytt, inte sällan i konflikt med etablerade normer.”

Detta är i allt väsentligt riktigt. Men hur staten – som väl i någon mening ska ligga hyggligt nära ”etablerade normer”  – kan stimulera en konflikt med dessa normer är inte lätt att begripa. Staten är – och ska vara – i denna mening konservativ till sin natur. Dess progressivitet på kulturområdet kommer aldrig vara mer än skuggdans med stödhjul.

Det är därför kulturen först och främst måste vara en uppgift för och en del av samhället och inte en uppgift för staten.

Jag tror att George Orwells observation: ”The underlying motive of many Socialists, I believe, is simply a hypertrophied sense of order.” fångar mycket av dynamiken bakom svensk kulturpolitik. Socialister drivs av ett kraftigt förvuxet ordningssinne.

Kulturpolitiken – representerad i alla partier – är ett bra exempel på det. Vi vet att kultur är viktigt för samhället (möjligen också för ”ekologin”, men mina naturevetenskapliga talanger begränsar min förmåga att avgöra det). Inte minst spelar en kritisk och levande kultur en avgörande roll som balans till den politiska makten. Och politiken kan inte balansera sig själv.

Bekymret är att kultur genom kulturpolitik blir en del av den politiska makten. Den syftar till oberoende, kritiskt tänkande etc. Men den är lik förbannat en del av den politiska makten.

Det är samma sak med demokratin och det civila samhället, till och med för de religösa samfunden. Vi har en politik för nästan varje del av samhället som ska ligga utanför staten. Därför att kultur, demokrati och civilsamhälle är så viktiga delar av ett fritt samhälle, att vi tror att staten måste garantera dess existens. Partiväsendet – som är en del av civilisamhället – är därför exempelvis helt statsfinansierat, samtidigt som alternativa finansieringsformer begränsas.

En fri och spontan utveckling stör ordningssinnet. Utan kulturpolitik blir det kanske ingen kultur!

Vad vi får är en utveckling där staten tar på sig att hantera det som staten faktiskt inte kan hantera.

Kulturpolitikens insiders – de som i hägnet av skattefinansiering tror sig vara den vassa samhällskritiska röst som ska balansera den politiska makten – bekräftar sedan kulturpolitikens förmenta betydelse för kulturen.

Uppsala Stadsteaters chef Stina Oscarson avslutade en rescension av Daniels Suhonens bok med följande:

”Nu har vi fått en kultur- och demokratiminister och det är upp till bevis om man menar allvar med den fria konstens nödvändighet för demokratin. Vilket oftast visar sig först när den blir riktigt obekväm.”

Denna aningslöshet inför staten är fascinerande. Det är alltså regeringens uppgift att visa att man menar allvar med den fria konstens nödvändighet.

Man kan ju fråga sig hur ”obekväm” staten kan tänka sig att kulturen får vara. Obekväm nog att sitta vid Harpsundsbrasan och prata lyrik?

Och vad händer om staten/regeringen struntar i konsten/kulturen? En fri och stark kultur ska väl rimligen inte sitta och vänta på att kulturministern bjuder in till obekväm kritik?

Det är rollen av gycklaren vid hovet. Som uppträder vid den politiska maktens bord, som har till uppgift att säga ”sanningar”, men som till syvende och sist gör det på maktens villkor.

Men Alice Bah Kuhnke kan i alla fall glädja sig med att det finns en ballong att fylla med varmluft.

Om gästbloggen


Fredrik Johansson är gästbloggare hos SvD Ledare. Han är kommunikationsrådgivare på Kreab och sitter även i styrelsen för Stiftelsen Fritt Näringsliv.


Här bloggar han i huvudsak om svensk inrikespolitik, men ibland även om annat. Eventuella åsikter är hans egna.

Fler bloggar