Annons
X
Annons
X

I högermarginalen

Fredrik Johansson

Fredrik Johansson

Sveriges Television – ni vet företaget som gav oss Hylands hörna, Sköna Söndag, Robinson, det lågmält resonerande diskussionsprogrammet ”Debatt” och oräkneliga människor med väl dolda talanger en försörjning – har rört upp känslorna.

Skälet är att man startat någon form av hemsida – Edit.se.

Edit beskriver sig själva:

”Här kommer du hitta bloggar, texter, massor av webbtv, våra egna webbserier och det bästa från SVT. Men oavsett vilken form vi dyker upp i kommer Edit alltid att handla om populärkultur och samhälle, på det sätt vi tycker behövs. Viktigt, kul, eller både och.”

Inte bara bloggar. Utan även texter. Och det bästa från SVT. Förväntningarna kunde inte vara större.

Debatten har inte låtit vänta på sig. I ett medieindustriellt klimat av neddragningar och rationaliseringar är det inte varje dag som en pinfärsk redaktion med tio man – inklusive ”konceptutvecklare” – presenteras.

Ett spår har varit politiskt.

Naomi Abramowicz – vikarierande ledarskribent på Göteborgs-Posten – genomgång av vilka skribenter som SVT rekryterat till Edit antyder att det hela inte lär bli någon tummelplats för Thatchers ledande svenska beundrare.

”Mångfalden lyser med sin frånvaro, för att uttrycka det milt. Åsiktsbredden är ungefär lika bred som en tandpetare. Det tycks antas att kidsen bara vill läsa texter av skribenter som är vänster, eller möjligtvis vänster om vänster.”

En av denna tidnings krönikörer – Andres Lokko – skrev igår att:

”Edit, ett i grunden högst sympatiskt initiativ av Sveriges Television, har därför lika förutsägbart som tidsenligt mötts av det koleriska vita mansvrålet ”alla som medverkar där är rabiatfeministiska vänsterextremister!”.

Varför SVT ens lyssnar på dem är oklart.”

Utöver att det får sägas vara att tänja på begreppet att insortera Naomi Abramowicz som representant för ”det koleriska vita mansvrålet” är min bild i och för sig att SVT inte brukar lyssna på denna typ av kritik. Vi jobbar på det, men det koleriska vita mansvrålet är inte vad det en gång var.

Det som är nytt och intressant i debatten – och som nog faktiskt i högre grad kan tänkas få SVT:s öra – är att den till del kommer från vänster. Kritiken är inte ny. Men avsändaren är ny. Och fascinerande yrvaken.

Karin Pettersson – chef på Aftonbladets ledarsida – skrev på Twitter att ”Public service håller just nu på att sabba relationen med en av sina största supporters (med mig, dvs).”

I en intervju i Medievärlden går en annan av Aftonbladets profilerade skribenter – Ehsan Fadakar – till hyggligt hårt angrepp på SVT:

”Här tar SVT ett aktivt beslut att försöka konkurrera ut två etablerade kommersiella aktörer med licenspengar. De säger att de vill öka mångfalden, men de dödar i själva verket mångfalden. Om deras uppgift är att gå in och göra sådant andra inte gör så undrar jag varför de gör det här.”

Det är nämligen så att det SVT vill göra redan görs. För egen del är jag inte helt säker på vad Edit ska göra, men om man får tro de närmast berörda så liknar det hela mycket plattformar som Nöjesguiden och Politism. Verksamheter som redan försöker fylla upp Internet med ett häpnadsväckande ymnigt flöde av dickenska skildringar av marknadsekonomins uselhet och med krav på samhällets mer eller mindre omedelbara socialisering.

Parentetiskt är detta kanske i sig en av de mer kraftfulla illustrationerna till vad den fria marknaden kan åstadkomma. Men den marknadsdrivna socialistpropagandan är en känslig blomma, som nu tydligen måste skyddas från otillbörlig konkurrens.

För krämarna på de kommersiella TV-kanalerna är SVT som konkurrent naturligtvis inget nytt. Där vet man hur det är att försöka sälja reklam i konkurrens med ett statsfinansierat företag som bland annat kämpar hårt för en ledarposition i dokusåparacet mot den mänskliga förnedringens botten. (SVT har som bekant exempelvis tolkat sitt uppdrag som att man ska sända program där människor gifter sig första gången de träffas.)

Skillnaden är att denna gång biter detta argument i nya mjukdelar. En viktig förklaring är naturligtvis den strukturomvandling som hela mediebranschen går igenom och som gör att Public service och tidningarna helt plötsligt slåss på samma arena (nätet).

Det mobiliserar starkare röster än vad som varit fallet med de kommersiella TV-kanalerna – som inte har ledarskribenter, krönikörer och chefredaktörer som kan svinga det skrivna ordet i debatten.  Därför tror jag att kritiken har större chans att bita den här gången. Vrålet kommer från ett annat håll. Ett håll där man historiskt visat betydande skicklighet i sitt vrålande.

Problemet med Edit är nämligen inte främst politiskt, utan att det är ett uttryck för ett större problem: en närmast osläcklig törst efter popularitet.

Edit är ett fuktigt nervöst finger i luften. SVT gör något som man tror ska tilltala mediemarknadens hårdvaluta: unga människor. Varför det skulle vara viktigt för SVT är en annan fråga.

Jag har aldrig begripit mig på Public service. Eller rättare sagt, jag har aldrig förstått varför Public service-företag är så angelägna om sin kortsiktiga popularitet. Jag har alltid trott att själva poängen med Public service är att slippa ägna sig åt sådant. Inte ge folk det de vill ha, utan vad man tycker att de behöver. Att detta med att vara Public service är lite som att vara förälder.

Edit är inte vad SVT anser att licensbetalarna behöver. Det är vad SVT tror att vi (eller målgruppen) vill ha. En vädjan om att bli omtyckt. Det är inte upplyftande. Men det är faktiskt heller inte enkelt – åtminstone inte för mig – att förstå.

Hela idén med Public service är ju paternalistisk. Det är ett skäl till varför jag inte gillar det. Men om uppdraget är paternalistiskt, varför då inte vara paternalistisk?

Hade jag varit Public service-chef – ett scenario som, det ska erkännas, inte bär sannolikhetens prägel – hade jag haft som ledande princip att ge människor vad de behöver och inte vad jag tror de vill ha. Det är också där Public service är bra. P1, Kunskapskanalen etc. Public service är som bäst när man inte sneglar nervöst på tittarsiffror eller sin egen popularitet.

Här har Andres Lokko en klar poäng i sin krönika: ”Kultur ska dock paketeras i ”spännande genreöverskridande” omslagspapper. Eller ignoreras.

Vi har, tack gode gud, ett utmärkt veckomagasin för litteratur.

Men var är det seriösa programmet om modern musik, det som inte bara visar eller spelar den utan diskuterar den kunnigt och initierat?

Detsamma gäller förstås film, konst, teater. Man skulle lätt kunna rabbla betydligt fler likvärdiga ämnen.”

Men så kommer det inte att bli. SVT kommer fortsätta att gräva i sina djupa fickor för att försöka bli ”spännande” och – i slutändan – populära (i rätt grupper).  SVT borde sluta smöra. Tyvärr kommer det inte att ske.

Kulturministern har deklarerat att TV-licensen måste höjas med sju procent – med det onekligen innovativa argumentet att ”pengarna är slut på kontot”. Mer pengar för att SVT och övriga Public service-verksamhet ska kunna ”hänga med kidsen” och försöka köpa sig folkets kärlek.

Det är som en tonårspappa i hip-hop-kläder.

Om gästbloggen


Fredrik Johansson är gästbloggare hos SvD Ledare. Han är kommunikationsrådgivare på Kreab och sitter även i styrelsen för Stiftelsen Fritt Näringsliv.


Här bloggar han i huvudsak om svensk inrikespolitik, men ibland även om annat. Eventuella åsikter är hans egna.