Kan Finland hjälpa regeringen ur Löfvendoktrinen?

Idag inleds den stora internationella militära flygövningen Arctic Challenge Excercise (ACE) i Norrland.

Övningen har  mötts med kritik från väntat håll.

Miljöpartiet – som ju som bekant sitter i regeringen – är egentligen mot hela övningen, åtminstone om man får tro dess utrikespolitiske talesperson Valter Mutt.

Vänsterledaren Jonas Sjöstedt delar Mutts oro för att vi uppfattas närma oss Nato.

Övningen aktualiserar en ökande och oproande spretighet i regeringens försvars- och säkerhetspolitik. Samtidigt som en koalitionspartner markerar mot vad som uppfattas som ett närmande till Nato, verkar både försvarsmakten och försvarsdepartementet anstränga sig för att övningen just ska uppfattas som ett närmande till Nato.

”Jag tycker att det är en tydlig signal om att försvarsmakten bidrar till att leverera på den politiska beställningen, i det här fallet att stärka den transatlantiska länken,” hävdade generalmajor Karl Engelbrektson på pressträffen där försvarsmakten i förra veckan informerade om övningen.

Försvarsmaktens uppfattning är alltså att den politiska beställningen är tydligtvis att man ska närma sig Nato (den transatlantiska länkens alldeles dominerande komponent).

Idag skriver SvD på nyhetsplats om att Försvarsdepartementet har en ny kommunikationsstrategi frikopplad från framförallt Utrikesdepartementet. Att den är frikopplad från Valter Mutts tolkning av miljöpartiets politik är nog också tydligt.

Men spretigheten stannar inte i koalitionen eller dess relation till sitt parlamentariska stöd.

Det är nu snart en månad sedan Stefan Löfven etablerade den så kallade Löfvendoktrinen i den numer berömda intervjun i Sydsvenskan. Jag har skrivit om det flera gånger (här, här och här).

Löfven svarade då på frågan varför det var ”hugget i sten” att Sverige ska stå utanför Nato:

”För att det inte skulle tillföra oss någon säkerhet i närområdet. Det skulle tvärtom skapa mer osäkerhet. Det är bra att Sverige och Finland är alliansfria. Då har du två geografiska ytor fria. Då vet du att på de här ytorna är det alliansfritt. Då har du inte direktkontakt”.

Det är också tydligt att det finns ett växande tryck mot regeringen att klargöra sin position och då också vad den innebär för vår relation till såväl Nato som Finland.

Hittills har statsministern faktiskt inte givet någon mer förklaring än att han står fast vid sitt uttalande om att det är bra att Finland och Sverige ska vara en sorts säkerhetspolitisk buffert mellan Ryssland och Nato.

De potentiella implikationerna förskräcker. Eller för att citera SvDs Jonas Gumesson:

”Under Riga-toppmötet med EU och partnerskapet förra veckan lyfte det ryska bombflyget mot Öland – också en fri yta, liksom Gotland. Den före detta fria ytan Krim lever numera däremot under militär trupp och rysk annektering.

I Stefan Löfvens Sverige är Natodörren till synes stängd för alltid men köksingången till den geografiskt fria ytan Sverige står på vid gavel för samma Nato – oklart vad denna dubbla strategi leder till på sikt.”

Sedan intervjun på Valborg har ett viktigt nygammalt moment tillkommit. Den tillträdande finska regeringen har meddelat att man avser att utreda Nato-medlemskap. På ett plan är det inte särskilt överraskande. Finland har ju redan genomfört två stycken Nato-utredningar och att en ny regering skulle aktualisera frågan låg nog i korten.

Den finska utveckling gör att Löfvendoktrinen i än högre utsträckning hänger i luften. Finland förefaller inte dela den svenske statsministerns uppfattning att det är osäkerhetsskapande att hålla flera handlingsalternativ öppna och man verkar inte ta sin roll som ”fri yta” mellan Nato och Ryssland för given. Tvärtom verkar den nya finländska regeringen inte ta någon notis om vad Stefan Löfven har sagt. Klokt nog, skulle man kunna tillägga.

Istället för att utreda och analysera frågan tillsammans med Finland, dikterar den svenske statsministern vad som är god finländsk politik. Det är illa i sig. Det blir inte bättre av att Finland väljer en annan väg än den som Stefan Löfven fastslagit som den bästa för vårt östliga grannland.

Hela utvecklingen understryker hur ogenomtänkt Stefan Löfvens och regeringens linje är (inklusive det faktum att han faktiskt borde ha kunnat se att denna finländska utveckling inte var osannolik).

Å andra sidan skulle den finländska situationen faktiskt kunna vara Stefan Löfvens väg ut ur detta. Exempelvis genom att aktualisera ambassadör Bertelmans idé om en gemensam finsk-svensk utredning.

Men Stefan Löfven har inte – åtminstone inte vad jag sett – utvecklat vad detta finländska utredningsbeslut betyder för Löfvendoktrinen. Någon borde kanske ställa den frågan till honom.

Idag skriver även Sverigs tidigare Moskvaambassadör Sven Hirdman på SVT Debatt. Hirdman menar att vi istället för att tala Nato-medlemskap, ska ”ta inspiration” från Olof Palme. Det framgår väl inte helt tydligt av artikeln vad denna inspiration består i – Palmes utrikespolitiska gärning formades helt under Kalla kriget och den nuvarande situationen är i avgörande avseenden annorlunda. Vi är inte med i Nato, men vi är exempelvis en del av EUs gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik.

Hirdman menar att de som önskar ett svenskt Nato-medlemskap:

”ignorerar därvid att ett svenskt och finskt medlemskap i NATO:
1. Otvivelaktigt skulle öka den säkerhetspolitiska spänningen i fredstid i Östersjöområdet.
2. Skulle leda till att vi omedelbart bleve indragna i händelse av ett krig mellan Ryssland och NATO i Europa.”

Vad Hirdman menar med punkt nummer ett är inte helt glasklart. Det går att göra helt motsatt argument. Med ett svenskt och finskt medlemskap i Nato skulle försvarsalliansens norra flank stärkas betydligt och de alldeles uppenbara militärlogistiska utmaningar som ligger i att försvara de baltiska staterna skulle i ett slag bli betydligt mindre. Var de baltiska staterna har sina önskemål i denna fråga är ingen hemlighet.

Resonemanget bygger på att Ryssland skulle låta sig provoceras på ett sätt som är ”otvivelaktigt” mer osäkerhetsskapande än det faktum att Sverige och Finlands läggs under Natostadgans artikel 5.

Det är inte bara ett högst spekulativt antagande. Det är dessutom exakt den bild av den ryska reaktionen som Moskva vill sätta. Ryssland vill framstå som att man inte tänker låts sig provoceras. Eller till och med som lätt oberäknelig.

Den andra punkten ekar gammal neutralitetsdoktrin. Den bortser från att vi genom EU-medlemskapet är en del av EU:s solidaritetsdeklaration och att vi dessutom själva deklarerat att vi inte kommer stå neutrala om något EU-land blir attackerat.

Om Ryssland hamnade i krig med Nato skulle Sverige högst sannolikt bli indraget. Skillnaden vid ett Nato-medlemskap är att vi i ett sådant läge skulle vara del av Nato-stadgan och inte en ”fri yta.”

Mutt, Sjöstedt och Hirdman – för att inte tala om Löfvendoktrinen – visar med högsta önskvärda tydlighet att frågan om hur en väg till svenskt Natomedlemskap ser ut måste bli mer politiskt operativ. I praktiken är det relationen till Finland som behöver vara styrande. Finland var ett viktigt skäl till att vi en gång hamnade utanför Nato, Finland skulle nu kunna vara vägen in i Nato.

Att frågan nu är på den finländska politiska agendan är därför som sagt en möjlighet för Stefan Löfven att trassla sig ur Löfvendoktrinen.

Men utvecklingen ställer också krav på oppositionen. Centerpartiets tidigare försvarspolitiske talesperson Staffan Danielsson skriver idag sitt ”politiska testamente” (hans egna ord på hans blogg) i Natofrågan.

”Skulle jag i dag, med den kunskap jag har, ta ställning till om Sverige ska gå med i Nato eller ej skulle jag tveklöst säga ja.”

Den som följt centerpartiets syn på säkerhetspolitik kan notera hur partiet gjort en mycket lång resa. Där socialdemokratins retorik stått still, har centern tagit till sig av omvärldsförändringar och Danielsson riktar också utomordentligt skarp kritik mot vad han ser som socialdemokraternas ansvar för ett ”säkerhetspolitiskt och outrett vakuum”.

”Det är starkt beklagligt att ett tidigare statsbärande parti i Sve­rige förfallit till att fatta viktiga framtidsbeslut på dogmer från 1948 i stället för att på djupet analysera framtida vägval genom en parlamentarisk kommitté. Ville jag provocera kunde jag skriva att Social­demokraterna spelar rysk roulett med Sve­riges säkerhet, men jag avstår från det.”

Den nya moderatledningen valde att lyfta medlemskapet när den tillträdde. Det är bra. Den tidigare moderata strategin att invänta en socialdemokratisk förflyttning i sakfrågan har med Löfvendoktrinen visat sig vara helt missriktad. Det är nu dags att hitta vägar framåt.

Om det är denna regerings säkerhetspolitiska uppfattning att Sverige ska vara en ”fri yta” mellan Ryssland och Nato, då måste oppositionen vara villig att formulera ett operativt alternativ.