Fredrik Johansson
En inte särskilt uppmärksammad utveckling i den svenska partipolitiken är att Vänsterpartiet mer och mer har blivit ett enfrågeparti.
Efter att man i formell mening lämnade kommunismen (kommunistiska partier är som bekant aldrig enfrågepartier, de är ”alla-frågor-alltid-för-alla”-partier) bakom sig breddades partiet under Gudrun Schyman till framförallt miljö- och jämställdhetsfrågor. Under Lars Ohly skedde därefter en återideologisering. Mer moderata krafter pressades ut och stort utrymme ägnades åt den högst besynnerliga diskussionen om det var ett problem att Lars Ohly ”kallade sig” kommunist eller inte. Som vore det en sorts klumpig och möjligen daterad accessoar. (Den relevanta frågan är om han ÄR kommunist. Och där är väl juryn fortfarande ute).
Under Jonas Sjöstedt har partiet dock kommit att satsa allt mer på ett enda kort: vinst i välfärden. Jag är rätt säker på att Vänsterpartiledaren var övertygad om att han hade hittat den politiska gruvans huvudåder. The mother lode.
Sjöstedts upphetsning har inte känt några gränser när exempelvis SOM-institutet presenterat undersökningar som visar att sjuttio procent av väjarna tycker att det är ett bra förslag att ”Vinstutdelning ska inte tillåtas inom skattefinansierad vård, skola och omsorg”.
För en gångs skull kunde Vänsterpartiet driva en fråga där man är en del av en bred folklig opinion. I alla fall trodde Sjöstedt det. Verkligheten är naturligtvis mycket mer komplex. Ett förhållande som med stor noggrannhet alltid drabbar socialistiska partier i och utanför Sverige.
Vänsterpartiet väljarstöd ökade också bara med en dryg promille. Vilket rimligen måste ha varit en missräkning, även om det till del kan förklaras med ett flöde till Fi.
Det har inte hindrat Sjöstedt från att fortsätta att driva frågan stenhårt efter valet. Har han tolkat valresultatet på något sätt så har det varit som en signal om att bli än mer aggressiv. Det är inte heller så konstigt. Vinst i välfärden är den båt som Sjöstedt nu sitter i. Han kan inte annat än att fortsätta försöka att ro den i land.
Att detta är Sjöstedts allt annat överskuggande fråga gör att regeringens politik på det här området kantrar mer åt vänster än vad som är nödvändigt. Löfven måste ge honom detta, därför att det är viktigt för Vänsterpartiet som enfrågerörelse.
Utvecklingen förstärks av att Sjöstedt är den ende i svensk politik som heller inte känt sig bunden av det dilemma som alla andra ser: att det finns en motsättning mellan begränsning av företagande (vinst) i välfärden och valfrihet. Vänsterpartiet är emot valfrihet. Det är inte väljarna. Väljarna må gilla förslaget om vinstbegränsningar (som SOM-institutet formulerar det, nota bene), men man vill inte bli av med valfriheten.
Inställningen till valfrihet är nämligen en spegling av inställningen till vinster i välfärden. 70-75 procent tycker (också enligt SOM) att det är viktigt med valfrihet i barnomsorg, skola, sjukvård och äldreomsorg. 41 procent av Jonas Sjöstedts egna väljare tycker exempelvis att det är bra eller mycket bra med valfrihet i skolan.
Politiskt har frågan om vinst i välfärden därför ungefär samma roll som kärnvapen hade under kalla kriget. Det är ett fruktansvärt kraftfullt vapen, men det går inte att använda. Robert McNamara – amerikansk försvarsminister under Kennedy och Johnson – populariserade teorin om MAD (Mutual Assured Destruction, Ömsesidig Garanterad Förstörelse). Den kalla freden byggde på att det på bägge sidor järnridån fanns en insikt om att ett krig skulle få domedagsliknande proportioner. För alla inblandade.
Mao Zedong kallade följdriktigt atombomben för ”en papperstiger”.
Vinst i välfärden är lite av en papperstiger. Åtminstone för Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Och åtminstone om det genomförs politiska åtgärder som begränsar valfriheten. Det är därför Löfven och Fridolin (och faktiskt även i viss mån Sjöstedt) vrider sina händer när de pratar om detta. De 160.000 elever som går i skolor som ägs av företag är en mycket påtaglig politisk verklighet. 300.000 röstberättigade föräldrar och 35.000 berörda lärare är ungefär lika många väljare som Sjöstedt har idag.
Sjöstedt, Fridolin och Löfven bedyrar att inget kommer att hända med de berörda skolorna. Det är vinsterna och riskkapitalisterna man vill åt. Dessa ska med kirurgisk noggrannhet – lovar man – lyftas ur verksamheten. Allt blir som vanligt. Förutom att vi helt plötsligt har en stor säck pengar som tidigare ”gått till vinst.”
Att de försöker slå i oss denna fromma förhoppning avspeglar att det är kopplingen mellan valfrihet och vinster i välfärden (och vad en begränsning av dessa skulle kunna innebära) som är det väljardynamiskt intressanta. SOM-institutet gör bara delvis denna koppling. SOM redovisar väljarnas inställning till vinstbegränsning utifrån hur de ser på valfrihet. Det visar sig – vilket skulle stödja Sjöstedts tes – att de som är för valfrihet också är mot vinstuttag.
Fast det är bara ett sätt att se på frågan och framförallt bara ett sätt att presentera den på. Det omvända gäller nämligen också. Om man matar in SOM-institutets siffror i ett excelark kan man räkna ut att 63 procent av dem som tycker att det är mycket eller ganska bra att förbjuda vinstutdelning också tycker att det är viktigt med valfrihet.
Men framförallt, SOM ställer inte frågan vad som är viktigast.
Det gör inte heller SVT:s Valundersökning (VALU). Det är helt enkelt magnifikt att undersökningen helt förbigår frågan om valfrihet när man frågar väljarna ”Vilken betydelse har följande frågor för Ditt val av parti i riksdagsvalet idag?” Frågan är alltså inte ens ställd! Det är episkt svagt. Inte minst mot bakgrund av de resurser som läggs på dessa undersökningar.
Däremot har VALU snappat upp detta med vinster i välfärden. Den frågan är ny för i år. Den hamnar dock bara på elfte plats när väljarna rangordnar viktiga frågor för deras partival.
Det är bara för Vänsterpartiets väljare som frågan är verkligt viktig. De rankar den högst. När Sjöstedt predikar för kören är den med på noterna.
För socialdemokratiska väljare var det bara den nionde viktigaste frågan och för borgerliga väljare hamnar den mycket långt ner. Fi – som ju tog väljare från Vänsterpartiet – är det enda övriga parti där frågan är hyggligt viktig. Jag ska inte föregripa – eller ens lägga mig i – Vänsterpartiets eftervalsanalys. Men om jag inte var Jonas Sjöstedt hade jag nog tagit upp detta till diskussion.
För Sjöstedt är det mer komplicerat. Hans investering i detta driver Vänsterpartiet i enfrågeriktning.