Annons
X
Annons
X

I högermarginalen

Fredrik Johansson

Fredrik Johansson

Socialdemokraterna – eller som man numer gärna kallar sig ”Framtidspartiet” – har haft partikongress. Ett parti som är pressat av svaga opinionssiffror samlades för att…. Ja, för att göra vad?

Om man läser Stefan Löfvens och andras tal så var det en kongress då man fastslog politiken för att Sverige 2020 ska ha Europas lägsta arbetslöshet. Partiledarens inledningsanförande hette följdriktigt ”Sveriges nya jobbagenda.”

Om man läser exempelvis Lars Calmfors verkar dock sannolikheten att Sverige med nuvarande politik ska nå detta mål ligga i häradet av en miljonvinst på Lotto.

Calmfors skrev i DN i förra veckan:

”Hur som helst kan man vara ganska säker på att regeringens hittills aviserade politik inte räcker för att på sikt mer påtagligt minska arbetslösheten.”

För egen del är jag mer än ganska säker.

Socialdemokraterna har befunnit sig i en sorts konstant kris i över ett decennium. Från det att väljarna tröttnade på Göran Persson har det varit en ökenvandring där opinionssiffrorna förvisso gått upp och ner, men där partiet egentligen aldrig tycks ha varit bekvämt i sig själv.

Socialdemokratins kris har under lång tid – av media och kommentatorer – behandlats som en närmast nationell angelägenhet. Det har varit plågsamt för samtliga inblandade.

Det finns inget som tyder på att Socialdemokraterna någonsin igen kommer att samla över fyrtio procent av väljarna. 2014 års målsättning om trettiofem procent känns nästan lika avlägsen. Mer sannolikt är att vi för överskådlig framtid har att göra med ett högst  normalt medelstort politiskt parti, vars exceptionella ställning i svensk politik sedan länge är över.

Kanske har vi nu nått den punkt där detta inte längre är kris, utan normalitet.

Det finns en del fundamentala skäl till varför det är så. Och som Stefan Löfven – beroende på var partiet mentalt befinner sig och beroende på den parlamentariska sits han sitter i – har svårt att förhålla sig till.

Låt mig nämna två som hänger samman:

1. Framtiden för västeuropeiska socialdemokratiska partier ligger i mitten.

Det går att skylla Ed Milibands och Labours magnifika genomklappning på Milibands person, på hätsk brittisk media och på fula konservativa kampanjmetoder. Men det är mest balsam för själen för dem som hoppades att Storbritannien i Miliband hade ”en ny Thatcher”.

Sanningen är att Miliband låg för långt till vänster för att vara valbar. Väljarna tror inte att samhällsproblem går att lösa så enkelt som Labour gav sken av och de var än mer oroliga för att Miliband skulle försöka göra det.

Socialismen som politisk idé är idag helt enkelt ett partipolitiskt sänke. I Storbritannien har den varit det länge. På nästan femtio år har bara en enda Labourledare kunnat vinna stabila majoriteter i parlamentet. Tony Blair. Och han styrde partiet och landet från mitten.

Samtidigt levererar en gnetande och rätt tråkig konservativ regering ekonomisk tillväxt och nya jobb. (Att jämföra hur George Osborne byggt sin position som finansminister, med hur Magdalena Andersson manövrerar i Sverige är en intressant kontrast).

Sysselsättningen i Storbritannien var vid tiden för valet den högsta sedan man började mäta i början av 1970-talet. För den som följer brittisk politik via svensk media kan det verka helt sensationellt, men det går rätt bra för Storbritannien.

Brittisk politik innehåller många andra dimensioner som inte finns här: Skottland, EU. Men likheterna med det förtroende som Alliansregeringens ekonomiska politik njöt finns där. Och det var inte på sin ekonomiska politik som Reinfeldt förlorade.

Det är delvis samma sak med socialdemokraterna i Sverige som med Labour. Löfven är ingen vänstersocialdemokrat, men har å andra sidan inte visat någon större förmåga eller vilja (utöver i delar av sin retorik) att regera i mitten.

Decemberöverenskommelsen har givit Vänsterpartiet – ett i alla avseenden extremt ytterlighetsparti  – betydande inflytande över svensk politik. Reellt, men framförallt optiskt. Väljarna gillar inte det och de ger Löfven skulden.

Man ska inte underskatta det djupa obehag breda väljargrupper känner när regeringens politik i praktiken presenteras av Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson.

Det är inom moderaterna som debatten om DÖ är som starkast, men det parti som ser ut att ta störst skada av överenskommelsen är faktiskt socialdemokraterna.

Men det stannar inte där.

Att inte ansluta sig till vad som i breda kretsar uppfattas som Alliansregeringens framgångar är på flera sätt ett misstag. Dels i sak. Arbetslinjens grund – att sänka marginaleffekterna för de med låga inkomster och öka antalet arbetade timmar i ekonomin – har varit framgångsrik.

Men också positionsmässigt. I ett politiskt landskap där alla triangulerade sig till oigenkännlighet, missade Socialdemokraterna att bygga en bas på Alliansens kärnområde.

Istället försöker man skapa illusionen av att Ylva Johansson (enligt Stefan Löfven har hon nu nästan träffat alla kommuner!) med olika åtgärder och program kan skapa nya jobb och pressa tillbaka arbetslösheten.

Men ingen tror att Europas lägsta arbetslöshet nås genom traineeplatser i offentlig sektor, med Industrikansler och innovoationsråd,  med Framtidsministrar eller genom listigare upphandlingar (en nyhet i Löfvens inledningstal). Av det enkla skälet att alla inser att det inte är så de länder som idag har lägst arbetslöshet nått dit.

En mittenplattform för en framgångsrik svensk socialdemokrati hade kunnat ta sitt avstamp i arbetslinjen och konstaterat att Alliansregeringen gjorde en del bra, men att det nu krävs nya tag för att ta projektet vidare.

Istället dundrar man på som om Reinfeldt med anhang drev vår nation till gränsen för civilisationskollaps.  Alliansregeringen hade genomfört ”ett väpnat rån”, som Margot Wallström med en högst finkalibrerad formulering konstaterade i valrörelsen.

Det är möjligt att de mest uppspelta ombuden på en socialdemokratisk partikongress gillar att höra det. Väljarna slutar lyssna.

2. Partiets instinkt är att gå åt vänster.

Men om Löfven borde gå åt mitten, varför gör han då inte det?

Det har spekulerats mycket i varför Håkan Juholt kunde bli vald till partiledare. Mycket av fokus i den diskussionen har legat på varför beslutet inte stoppades. Varför fanns det inte mekanismer som hindrade denna magnifika tågkrasch från att inträffa, när alla såg att den var närmast oundviklig?

För egen del tycker jag att en annan fråga är mer relevant: varför ville det socialdemokratiska partiet ha Håkan Juholt som partiledare?

Jag tror att den viktigaste förklaringen var att han var svaret på djupa ideologiska och politiska stämningar inom  partiet. Juholt var svaret när det socialdemokratiska partiet glömde disciplinen och bara släppte taget. Partiet verkar nämligen i hög utsträckning stå där Juholt lade sin retorik.

Om Sahlin hade hoppats på en efterträdare med en politik som skulle kunna locka den stora arbetande medelklassen i storstäderna. Så fick hon något annat.

Juholts partiledartid blir därför också olycklig på ett annat plan. Hans personliga tillkortakommanden dolde att det faktiskt också var ett politiskt haveri.

Låt oss göra tankeexperimentet att Juoholt inte hade haft de problem som onekligen bidrog till att förtroendet för honom var begränsat.

Jag är rätt övertygad om att det gått åt skogen ändå. Hade socialdemokraterna gått till val 2014 på en radikal vänsterssväng hade det skrämt bort än fler väljare.

Men det hade varit rätt läxa att lära.

Socialdemokraterna är som en idrottsstjärna som för länge sedan passerat zenit, men som ändå envisas med att försöka göra come back. Där tidigare managers och agenter (LO) har för mycket att tjäna på att det görs nya försök och där det saknas en riktig vän som kan tala om att vägs ände är nådd.

Socialdemokraterna är som Tjuren från Bronx.

Det är slående att debatten om partiets framtid också ensidigt förs till vänster. Från Göran Greider till Aftonbladets ledarsida är kravet tydligt: mer socialism.

Låna pengar, höj skatterna, politisera penningpolitiken, öka den offentliga sektorn, reglera vinsterna, kvotera etc.

Och längre vänsterut finns kraven på att Sverige lämnar i EU, att valfriheten i skolan avskaffas och så vidare. Den som söker efter riktiga socialister inom Socialdemokratin behöver inte leta länge.

Någon intern högerkritik mot Löfven finns däremot knappt alls.

Löfven kan helt enkelt inte driva den politik som för partiet mot mitten och som skapar förutsättningar för en långvarig central position i svensk politik.

Vad som händer kortisktigt efter kongressen är svårt att spekulera i. I det längre perspektivet var det inte början på den resa mot mitten varifrån partiet långsiktigt kan styra Sverige. Tvärtom.

Om gästbloggen


Fredrik Johansson är gästbloggare hos SvD Ledare. Han är kommunikationsrådgivare på Kreab och sitter även i styrelsen för Stiftelsen Fritt Näringsliv.


Här bloggar han i huvudsak om svensk inrikespolitik, men ibland även om annat. Eventuella åsikter är hans egna.