Annons

I högermarginalen

Fredrik Johansson

Fredrik Johansson

Idag meddelade Trafikverket att man på regeringens order stoppar byggandet av Förbifart Stockholm. Kostnaden för det beräknar man till 250 miljoner kronor.

Detta är dessutom bara de omedelbara kostnader som uppstår i själva byggprocessen. Till det kommer att bygget blir klart senare än annars. Oppositionen i Stockholm talar om en kostnad på 700 miljoner, Stockholms Handelskammare tror att den kan bli ännu högre.

Språket i pressmedelandet från myndigheten är talande. Regeringen beslutade på regeringssammanträdet i torsdag att ”frysa produktionen”

”Frysa produktionen”. Smaka på orden. Det ilar i tänderna. I praktiken innebär det att man avbryter bygget av en produktiv samhällsinvestering.

Detta kan – inte utan konkurrens – vara ett av det mer huvudlösa beslut som den nya regeringen har fattat hittills. 250 miljoner kronor? Till vad?

Den överenskommelse som Miljöpartiet fick med Socialdemokraterna på i slutet av september innebär att man stoppar bygget temporärt för att utreda finansieringen. Framförallt hur trängselavgifterna ska användas. Vill politikerna i Stockholm prata om dessa så lovar regeringen att lyssna.

Finansieringen och upplägget för Förbifarten är naturligtvis en del av kommunicerande kärl. Ett resultat av förhandlingar mellan lokala och regionala aktörer å ena sidan och staten å den andra. Börja man rycka i en tråd i det nystanet kommer det bli trassligt. Det vet Åsa Romson.

Om exempelvis majoriteten i Stockholms stad vill använda trängselskattepengarna till kollektivtrafik så behövs det annan finansiering för Förbifarten. Antingen via budgeterna i de berörda kommunerna eller i Stockholms Läns Landsting. Att sy ihop en sådan finansiering är naturligtvis en ren dagdröm, då det i praktiken innebär att man går till dessa aktörer (många borgerligt styrda) och ber om mer pengar till miljöpartiets politiska prioriteringar.

Alternativet är att staten hostar upp nya pengar. Vilket innebär att Löfven inför svenska folket ska säga att man behöver investera mer pengar i Stockholms infrastruktur, eftersom majoriteten i Stockholms stad vill använda de redan avsatta pengarna till annat. Det är ett så kallat ingångsvärde.

Båda dessa scenarier är osannolika. Vilket är socialdemokraterna hela förhoppning. Men i politiken inträffar ju ibland det osannolika.

För Löfven är 250 miljoner kostnaden för att gära affärer med Miljöpartiet. Han räknar kallt med att dessa diskussioner inte leder någon vart.

För Romson är det ett sätt att förhala i hopp om att kunna sänka projektet permanent. Löfven spelar därför ett högt spel. Inte minst med sin egen politiska trovärdighet.

För dagens beslut ska givetvis också ställa i kontrast mot de löften som Löfven och andra ledande socialdemokrater lämnade före valet. Det var nog få väljare som uppfattade att man skulle ”frysa produktionen”. Tvärtom var Förbifarten inte ”förhandlingsbar”.

I januari var beskedet glasklart.  

Nu bränner de en del av sin trovärdighet (det som inte var förhandlingsbart kunde uppenbart förhandlas) och 250 miljoner. Lyckas Romson i sina avsikter kommer kostnaderna – politiskt och samhällsekonomiskt – bli betydligt högre. Opinionsstödet för Förbifarten är massivt. Inte ens Miljöpartiets väljare delar sin partilednings linje i frågan .

Löfven lär bli påmind om sina löften. Inte minst om Romson lyckas med en mer permanent ”frysning”.

Och om inte Stefan Löfven morskar upp sig lite och visar sina berömda förhandlingstalanger i relation till Miljöpartiet är risken att det här med att ”frysa produktionen” sprider sig till andra delar av samhället.

 

Om gästbloggen


Fredrik Johansson är gästbloggare hos SvD Ledare. Han är kommunikationsrådgivare på Kreab och sitter även i styrelsen för Stiftelsen Fritt Näringsliv.


Här bloggar han i huvudsak om svensk inrikespolitik, men ibland även om annat. Eventuella åsikter är hans egna.