Annons
X
Annons
X

I högermarginalen

Fredrik Johansson

Fredrik Johansson

Då sades det så kallade Saudiavtalet upp. Och Saudiarabien har nu också enligt uppgift kallat hem sin ambassadör.

De senaste dagarna kommer att gå till historien i svensk utrikespolitisk historia.

På två dygn gick Sveriges utrikesminister från att vara inbjuden hedersgäst på Arabförbundets möte, till att fördömas av Arabförbundets 22 utrikesministrar. Jag har svårt att komma på en snabbare nedfrysning av en utrikespolitisk relation.

Jag skrev i måndags om hur Margot Wallström och regeringen ser ut att ha tappat kommandot över utrikespolitiken. Under de senaste sex månaderna har Sveriges utrikespolitik i växande grad blivit reaktiv – Margot Wallström har gång på gång tvingats till oplanerade ambulansutryckningar som inte sällan skapat nya problem. Planeringshorisonten förefaller ha krympt ner till dagar eller timmar.

Allt regerande är väl i någon mening en ständig krishantering, men vad vi ser är en regering som till synes tappar kommandot över sin egen utrikespolitik.

De senaste dagarna har inte ändrat den bilden. Milt uttryckt.

Ingen kan på fullt allvar tro att Margot Wallström eller Stefan Löfven avsåg att vi skulle hamna i ett läge där vi har utomordentligt frostiga relationer med såväl Israel som Arabförbundet. Frågan man måste ställa sig är hur regeringen kunde hamna här och vad man gjorde för att undvika att göra det.

Sanningen är att vi står inför nya frågetecken kring hur regeringen agerat. Om det hela var oklart i måndags, så är det än mer så idag:

  • Vad var beslutat när Wallström reste till Kairo?
  • Hur och när informerades saudierna om att vi avsåg att inte förlänga avtalet?
  • När visste Wallström och regeringen att ett enigt Arabförbund skulle fördöma Sveriges utrikesminister?
  • Hur påverkade det regeringens agerande och kommunikation under tiden från att talet ställdes in till det att fördömandet blev offentligt?

När Wallström intervjuas av Cecilia Uddén i Kairo i måndags kommer hon med en rad olika besked. Bland annat är det tydligt att det här ska ses som en isolerad saudisk reaktion.

”Det är ett land som ställer dem [Arabförbundet] i en riktigt besvärlig sits”, säger Utrikesministern. Som främst låter bekymrad å Arabförbundets vägnar.

Relationerna till Arabförbundets övriga medlemmar är det inget fel på. Hon säger till och med att organisationens generalsekretare Nabil al-Arabi vill komma till Sverige för att bedyra sin vänskap.

Ceclia Uddén: ”Beklagade han [al-Arabi]  det som inträffat. Eller bad han om ursäkt?” 

Margot Wallström: ”Ja, mycket. På alla sätt. Och han vill gärna komma till Sverige för att framföra det.”

Mot bakgrund av att han är generalsekretare i en organisation som ett dygn senare fördömt vår utrikesminister kan det möjligen sägas vara ett uttryck för en lätt optimisk syn på världen.

Det är en parentes. Men man kan få intryck av att Wallström här sätter sagde generalsekreterare  i en potentiell knipa. Jag är ingen expert på hur Arabförbundet fungerar och det spelar kanske inte så stor roll, men en möjlighet är ju att hans medlemmar kan tänkas fråga homom om han sagt till Sveriges utrikesminister att han ska åka hit och be om ursäkt. För vad?

Ett dygn senare är hon alltså fördömd av ett enigt Arabförbunds utrikesministrar. Det kan man tycka är allvarligt i sig, men nästan än mer allvarligt är att det är så tydligt att det tar henne på sängen. Att det var en möjlig händelseutveckling borde i alla fall inte varit uteslutet efter att hennes tal hade stoppats. Intervjun med Cecilia Uddén ger ingen antydan om att utrikesministern kan tänka sig att situationen kan förvärras.

Jag skrev i måndags att det är som en schackspelare som inte kan se mer än ett drag framåt. Och som dessutom hela tiden deklarerar sin egen förträfflighet. Eller i det här fallet sin medkänsla för de som tvingas fatta för Sverige negativa beslut. Jag är (återigen) ingen expert, men min bild är att detta inte nödvändigtvis är de mest framträdande egenskaperna hos framgångsrika diplomater.

Det hela blir dock än mer märkligt när Arabförbundets fördömande kommer.

Frågan hanteras nu av Margot Wallströms pressekreterare Erik Boman, som spelar ner betydelsen: ”Man ska inte överdriva betydelsen av just det här uttalandet”

Jag tycker inte att man ska överdriva betydelsen av några uttalanden och jag är inte djupare bevandrad i Arabförbundets syn på etikett och diplomati, men det får nog ändå betecknas som ovanligt att en hedersgäst skickas hem med ett enhälligt fördömande.

Boman fortsätter: ”Vi tolkar det som ett försök av Saudiarabien att rädda ansiktet och de har ju en stark position i Arabförbundet både ekonomisk och politisk. Det är så man ska tolka det. Sen så är det så att det finns inget land som vill få kritik för brister när det gäller demokrati och mänskliga rättigheter. Det här är ju känsliga frågor.”

Att 22 länder fördömer Sveriges utrikesminister ska alltså även fortsättningsvis tolkas som att ett land försöker ”rädda ansiktet.” Det är inte säkert att den tolkningen är särskilt spridd utanför utrikesministerns kansli.

Att problemet inte ligger här, utan hos Arabförbundet understryks när Wallström på twitter igår kväll konstaterar: ”Stå upp f mänskl rättigh kan medföra kritik-liksom att gå före. Reg står f rak dialog OCH engagemang. Arabförb bjöd in men hamnade i knipa.”

Arabförbundet har alltså hamnat ”i knipa”, enligt Sveriges utrikesminister.

Parentetiskt kliver nu även vice statsminister Åsa Romson in på scenen. Hon beskriver Sveriges relationer till Arabförbundet som ”oerhört goda”. Mot bakgrund av att vår utrikesminister precis blivt fördömd av Arabförbundets 22 medlemsstater krävs det ett inte obetydligt mått av fantasi för att föreställa sig hur dåliga relationer skulle se ut.

Det viktiga pressekreterare Boman säger är dock att regeringen redan på måndagskvällen kände till att fördömandet skulle komma.

Denna information verkar dock inte ha delats i någon större krets i regeringskansliet.

Statsminister Stefan Löfven stod nämligen i TV igår morse och talar om det hela som ett problem i relationen med Saudiarabien, samtidigt som han rimligen visste att hela Arabförbundet kommer att fördöma hans utrikesminister. Det är inte en schackspelare som bara kan se ett drag framåt. Det är en schackspelare som inte vet vems drag det är.

Regeringen hamnar i en rävsax. Man försöker isolera detta till Saudiarabien, men man vet att hela Arabförbundet kommer att fördöma Sverige. Att det senare naturligen till del hänger samman med Saudiarabiens starka ställning i Arabförbundet (en ställning som Wallström och UD naturligtvis är medvetna om) låter sig dock inte helt enkelt sägas, eftersom Sverige då mer än antyder att övriga 21 länder viker sig för saudisk makt och pengar. Genom att klumpigt försöka isolera problemet till relationen med ett land (Saudiarabien) lyckas regeringen tvärtom vidga det till att bli ett problem i relation till 22 länder. Detta är ett resultat av en reaktiv utrikespolitik som inte tänker mer än ett drag i taget.

Sent igår eftermiddag kom då beskedet att avtalet inte förlängs. Ett beslut som enligt Stefan Löfven i praktiken var fattat redan tidigare och som inte på något sätt har att göra med vad som hänt i Kairo. Vilket ska ses mot bakgrund av att han i intervjuer under gårdagen hänvisade till att ”den senaste veckan” visat att frågan har ”många olika perspektiv”.

Men låt oss anta att beslutet – om inte formellt, så reellt – fattats tidigare.

Då uppstår en ny fråga. Var Saudiarabien informerat om detta före eller efter Kairo? Vad visste Wallström om vad saudierna visste när hon åkte till Kairo? Vad var den kalkylerade risken för att det som hände skull hända? Var planen att åka till Kairo, tala, hösta in applåderna och sedan åka hem och servera saudierna beskedet att avtalet inte förlängs?

Gustav Fridolin meddelar å sin sida idag DN att han inte vill säga om saudierna fick beskedet före eller efter det att Wallström skulle ha hållit sitt tal i Kairo.

”Vi kommenterar inte vid vilka tillfällen vi har kontakter med ett land”, slår utbildningsministern fast med doktrinär auktoritet.

Och i skrivande stund kommer ett besked från Åsa Romson, där hon i princip motsäger statsministerns påstående att beslutet fattats tidigare.

”SVT: Stefan Löfven har sagt att det här har varit klart en tid. Vad betyder det?

– Det får stå för Stefan Löfven men det har varit diskussion under en tid.”

Frågan om när beslutet fattades och när saudierna visste vad är inte oviktig. Mot bakgrund av att det är idag man valt att kalla hem sin ambassadör är det väl inte orimligt att det Romson säger stämmer.

Sveriges relationer med Saudiarabien och Arabförbundet har nu dessutom blivit en EU-fråga.

I grunden är det bra. Att EUs medlemsstater agerar i solidaritet med Sverige är en del av styrkan i en gemensam utrikes och säkerhetspolitik. EU markerar att en medlemsstats utrikesminister inte får behandlas på det sätt som Margot Wallström behandlats.

Men det innebär naturligtvis också en kostnad för EU och dess medlemsstater. Kanske inte jättestor, men ändå. Man får använda en del diplomatiskt kapital i relation till Saudiarabien och Arabförbundet. Det är en viktig markering, men det är en kostnad som Sverige åsamkar EUs utrikespolitik.

Stefan Löfven måste nu ta kommandot över sin regerings utrikespolitik. Som det är nu är det ett roderlöst fartyg som blir allt mer utlämnat till krafter som ligger utanför Sveriges kontroll. Det är inte bra.

Men de senaste dagarnas händelser är också en viktig påminnelse om var kärnan i svensk utrikes- och säkerhetspolitik bör ligga: i de gemensamma europeiska institutionerna och i ett stärkande av våra transatlantiska band. Nu har vi provat en annan linje i sex månader. Resultaten talar ett tydligt språk.

Löfven står inför ett betydande restaureringsarbete. Det kommer att ta tid och det måste börja nu. Och det är därför bra att han är på plats i Kiev och visar vår solidaritet med Ukraina.

Låt oss hoppas att det kan bli början på en omstart.

 

Om gästbloggen


Fredrik Johansson är gästbloggare hos SvD Ledare. Han är kommunikationsrådgivare på Kreab och sitter även i styrelsen för Stiftelsen Fritt Näringsliv.


Här bloggar han i huvudsak om svensk inrikespolitik, men ibland även om annat. Eventuella åsikter är hans egna.