Annons

I högermarginalen

Fredrik Johansson

Fredrik Johansson

Den mediala och politiska besattheten av börsnoterade företag upphör aldrig riktigt att förvåna. Ibland kan man få intryck av att Sveriges näringsliv i princip ryms på börsens A-lista.

Idag toppar SVT sin hemsida med nyheten att H&M är ”Sämst på etnisk mångfald i toppositioner”.

Mot bakgrund av att H&M förväntas dela ut sisådär 16 miljarder till sina ägare i år och att bolaget förra året öppnade cirka 380 butiker för att idag ha över 3500 butiker i 55 länder, så är det skönt att äntligen få en förklaring till varför företaget går så fruktansvärt dåligt.

Skämt åsido ger SVT en viktig och ofrivillig illustration till de mest centrala problemet i nästan all svensk diskussion om styrelserepresentativitet. Ingen dålig så kallad Public Service.

Med hjälp av Internet (får man anta)  har man gjort en genomgång av vilken bakgrund styrelseledamöterna i de tio största bolagen på Stockholmsbörsen har.

Det så kallade ”grävets” ambitionsnivå understryks av att man inte bara passivt sitter vid datorn och konstaterar att bolagets styrelse och ledning bara består av personer ”med vit hudfärg”. Enligt SVT har man ”i osäkra fall” kontaktat vederbörande. För att diskutera deras hudfärg??!!! De samtalen hade man velat höra.

Men inslaget är som sagt ändå en bra illustration av oförmågan att förstå varför det är och måste vara en ägarfråga att bestämma vilka som ska sitta i ett företags styrelser. En oförmåga att förstå ägandets roll i ekonomin och att ägande och ägarstyrning är funktioner som i sig är utsatta för konkurrens.

De utländska representationen i svenska bolagsstyrelser har också ökat under senare år. Många bolag och ägare har insett att internationaliseringen av näringslivet kräver att man lyfter in kompetens och erfarenhet som inte finns i den svenska rekryteringsbasen. SVT redovisar också att 22 av 90 ledamöter i de berörda styrelserna har utomnordisk bakgrund. Det är fullt möjligt att den nivån är för låg, men det är inte alls säkert. Att dra någon slutsats för enskilda företag låter sig naturligtvis inte göras.

Jag är inte någon expert på detta område, men min högst övergripande bild är att erfarenheterna faktiskt är blandade. Detta är väl främst en fråga för den företagsekonomiska forskningen, men jag tror inte att det alltid är helt enkelt att rekrytera lämpliga personer med utländsk bakgrund. (Att ha utländsk bakgrund må vara en aldrig så utmärkt egenskap, men få skulle nog hävda att den räcker för att sitta i en börsbolagsstyrelse).

Här kan man naturligtvis invända att det alldeles visst finns många bra kandidater. Stämmer det och dessa är villiga att ställa upp, så finns det alldeles säkert ägare och valberedningar som är intresserade av deras kontaktuppgifter.

Ägande och ägarstyrning är extremt viktiga funktioner i en marknadsekonomi. Att äga och utveckla företag är i sig en kompetens, som dessutom är utsatt för ständig konkurrens. Att exempelvis skilja H&Ms framgångar från huvudägaren är ogörligt. I sig en extremt stark illustration till vad ägande kan betyda.

Det är fullt möjligt att H&M kommer att behöva ändra profileringen på sin rekrytering. Jag har ingen aning. Men jag hyser ett större förtroende för bolagets och dess ägares förmåga att göra den förändringen, än det förtroende jag känner för SVT, staten eller de tyckare som är ständigt kallade när denna typ av frågor är på tapeten.

Ägande är inte monolitiskt. Det finns i olika former och det förändras över tid.

Det gäller också styrelser. Ett företag i en utvecklingsfas behöver en annan typ av styrelse än ett företag som befinner sig i en annan. En del styrelseledamöter är mer lämpade att sköta byggande och tillväxt, andra att hantera kriser och neddragningar en tredje grupp att leda när man ska in i nya marknader eller förvärva.

Arbetet med att bygga och utveckla en styrelse handlar därför rimligen om att kunna rekrytera rätt mix av kompetenser. Många som sitter i svenska bolagsstyrelser får därför antas besitta även andra egenskaper än ”vit hudfärg”.

Misskötta företag förlorar i värde och gör det möjligt för bättre ägare att komma in och utöva sitt ägande på ett bättre sätt – ofta genom styrelserepresentation. Ägandet har en marknad. Bra ägande genererar avkastning, dåligt ägande slås långsiktigt ut. Kapitalismen är aldrig statisk.

Jag tror att en förklaring till att de stora börsföretagen hamnar i fokus här är att de utifrån uppfattas som monolitiska maskiner som tuffar på. Vilka som sitter i styrelsen för en multinationell jätte spelar väl ingen roll? Det är ju ett självspelande piano? Och ledamöterna sitter där relativt länge.

I sak är det naturligtvis att lura sig. De företag som SVT ”granskat” befinner  sig i tuff internationell konkurrens. Framgång och misslyckande är ingen slump.

Det är därför kvoteringsdebatten är så viktig. För den ignorerar detta. Styrelserna blir inte längre en funktion av vad ägarna – rätt eller fel – anser vara bäst för företagen. Utan ett uttryck för en politisk ambition.

Innebär det att alla styrelser är bra, att alla styrelseledamöter är bra eller att en del helt enkelt inte bara sitter där för att de är del av rätt nätverk? Naturligtvis inte. Svenska börsföretag har sin beskärda del av oduglighet. Men på en marknad med konkurrens finns det mekanismer som åtminstone långsiktigt korrigerar det.

Om staten ska bestämma vem som ska sitta i en styrelse undergrävs ett fundament i den fria ekonomin: den enskilda äganderätten.

Det motargumentet uppfattas inte sällan som sällsynt föråldrat och fantasilöst.

Det är det inte. Den enskilda äganderätten är inte bara företagandets och det ekonomiska framåtsskridandets förutsättning. Den är en av civlisationens grundstenar.

Så det är ingen oviktig fråga.

Om gästbloggen


Fredrik Johansson är gästbloggare hos SvD Ledare. Han är kommunikationsrådgivare på Kreab och sitter även i styrelsen för Stiftelsen Fritt Näringsliv.


Här bloggar han i huvudsak om svensk inrikespolitik, men ibland även om annat. Eventuella åsikter är hans egna.