Annons
X
Annons
X

I högermarginalen

Fredrik Johansson

Fredrik Johansson

Stefan Löfven försöker nu gå från ord till handling i sina industripolitiska ambitioner. Nu ska ”Innovationsrådet” och ”Industrikanslern” på plats. Den senare i alla fall till sommaren.

Många ha skrivit klokt om de helt orealistiska förväntningar som den socialdemokratiska retoriken har på dessa åtgärders betydelse för ekonomisk utveckling och riktiga jobb.

PM Nilsson i DI konstaterade exempelvis att en ansvarskännande medborgare som får frågan av Stefan Löfven bör tacka nej till att bli Industrikansler.

Att döma av dagens Dagens Industri verkar många tagit Nilssons uppmaning på allvar. När man frågar ett antal ledande företagsledare om det eventuella intresset för Industrikanslerämbetet så är det svalt. Försiktigt uttryckt

Näringslivsveteranen Antonia Ax:son Johnson förklarar för DI att ”En industrikansler kan aldrig åstadkomma något. Det är bara en titel som luktar gammalt och fackligt.”

Om Stefan Löfven hade problem att hitta en Industrikansler igår, så är denna utmaning inte mindre idag. Industrikanslerposten håller på att bli Svarte Petter.

Den som nu eventuellt blir Industrikansler kommer naturligtvis få frågan hur han eller hon ser på att näringslivet inte tror att vederbörande kan åstadkomma något.

Det behövs någon som inte tvekar inför betydande utmaningar. Som har en tydligt positiv bild av den egna förmågan. Som inte skulle rygga för att något ”luktar” fackligt. Och som dessutom är tillgänglig. Mycket talar för att den som till slut tackar ja till uppdraget blir Håkan Juholt.

Hur som helst är det uppenbart att detta riskerar att växa till en betydande huvudvärk i regeringskansliet. För till statsministerns olika råd och ämbeten ska läggas Framtidsministerns grupper för framtidsdiskussioner och långsiktig politikutveckling. Vars uppdragsbeskrivningar förefaller röra sig i eskalerande stratosfärisk riktning.

Jag skrev om detta för några veckor sedan. Bland annat om hur Framtidsministern själv beskriver uppdraget: ” vi behöver hitta en ny berättelse. Allt det vi kommer ta fram ska smältas ihop till en fungerande berättelse, en helhet.”

Vilka ska sitta i alla dessa församlingar? Vad ska de göra? Vad ska de prata om? Och varför ska vuxna människor spilla sin tid där, om man ändå – realistiskt – kan konstatera att man ”aldrig” kommer ”åstadkomma något”? För att hitta ”en fungerande berättelse, en helhet”?

PM Nilssons beskriver värsta scenariot som:

”I värsta fall blir industrikanslern en clown som man i grunden tycker synd om och skrattar åt och som försenar näringspolitiska reformer. Det är lätt att föreställa sig hur industrikanslern ägnar minst ett år åt att lyssna och bygga upp förväntningar och avge löften om att prata med Stefan för att sedan ge några råd om vikten av bra vägar och kompetensförsörjning.”

PM Nilsson har fel. Det värsta som kan hända är inte att statsministern och ett gäng framträdande samhällsmedborgare sitter och dricker mineralvatten på noggrannt protokollförda möten.

Det värsta som kan hända är att vi får en Industrikansler eller ett Innovationsråd som på allvar försöker göra något. Och den verkliga mardrömmen vore att denna politik lyckades trassla sig igenom regeringskansli, Decemberöverenskommelse och Riksdag.

Det finns många skäl till detta. Ett är att när politiken kallar, så kallar den på de etablerade. De som ännu inte har lyckats, de som håller på med sådant också den bästa industrikansler inte har en aning om, blir inte inbjudna.

Eller som den italienskamerikanske ekonomen Luigi Zingales konstaterade när han var i Stockholm i höstas: ”När politiker och etablerade företag sätter sig vid samma bord vet man en sak, det är konsumenterna och nya producenter som blir blåsta.”

Det blir dessutom lätt parodiskt när Sveriges statsminister – med entusiastisk självklarhet – pekar ut vilken riktning affärsutvecklingsarbetet i svenska företag bör ta.

In en intervju i TT i samband med Industridagen i Södertälje förklarade Stefan Löfven: ”Vi måste bredda Sveriges IT-politik. Den har länge handlat om IT i skolan och bredband till alla. Nu handlar det om hur vi ska använda stordata i utvecklingen av våra företag.”

Många skulle nog invända mot beskrivningen att vi nu kan lämna utbildning och infrastrukturutveckling bakom oss. Men ska Sveriges ”IT-politik” nu verkligen handla om hur ”vi” ska använda ”stordata i utvecklingen av våra företag”?

Nu är förvisso politiker sällan valda för deras överdrivna ödmjukhet, men vad vet Stefan Löfven om ”stordata”? Tror han att de företag som nu ska uppmanas att ägna sig mer åt ”stordata” inte själva skulle komma på den idén? Eller vad avser regeringen att göra?

Företag är inga perfekta organisationer. Av det enkla skälet att de består av människor och vi är ju som bekant allt annat än perfekta. Men över tid finns det ändå en tendens att de som söker sig mot framkomliga affärsmöjligheter också blir framgångsrika.

Risken är betydande att Löfven kommer möta samma reaktion som han skulle få om han försökte affärsutveckla en restaurang med en uppmaning om att krydda maten eller koka potatisen.

Man ser framför sig hur Statsministern sitter med ordförandeklubban i Innovationsrådet och låter frågan går runt: ”Hur är det nu, har ni någon stordata eller? Och vad gör ni av den?”

En tanke som slår en lekman är dock att man kanske skulle kunna använda ”stordata” för att utse Industrikanslern. Ett rejält test för vår nationella förmåga på området. Får man anta.

Sverige behöver en politik som gör det attraktivt att äga, driva och utveckla företag. Det handlar om skatter, infrastruktur, forskning och utveckling, frihandel, ett rimligt avvägt regleringstryck etc.

I sak är det inte särskilt svårt eller dramatiskt. Politiskt är det däremot mer komplicerat. Inte minst för den här regeringen.

Därför innovationsråd, innovationskatapulter, Framtidsminister och Industrikansler. Det är lättare så.

Regeringen visar att den gör något och samlar några utvalda för att prata oss alla in i framtiden.

 

Om gästbloggen


Fredrik Johansson är gästbloggare hos SvD Ledare. Han är kommunikationsrådgivare på Kreab och sitter även i styrelsen för Stiftelsen Fritt Näringsliv.


Här bloggar han i huvudsak om svensk inrikespolitik, men ibland även om annat. Eventuella åsikter är hans egna.