I högermarginalen

Fredrik Johansson

Fredrik Johansson

Vi får se hur länge det varar. Men en konsekvens av att det omedelbara parlamentariska kaoset har lagt sig är att regeringen återgår till ett mer vardagligt arbete. Eller – antagligen rättare sagt – så är det nog snarare så att även övriga statsråds insatser nu flyter upp till den mediala ytan.

Det är inte i alla delar upplyftande.

Bland annat har Magdalena Andersson skrivit ner regeringens prognoser för den ekonomiska tillväxten och sagt att målet om EUs lägsta arbetslöshet 2020 nu är en ännu större utmaning.

Detta är naturligtvis en anledning till oro. Min tolkning är att det är en signal om fortsatt reformarbete. Regerings tolkning verkar vara att eländet späds på av att man inte fått höja arbetsgivaravgifterna och införa traineejobb i den kommunala vårdsektorn.

I samband med presentationen av de nya prognoserna blev det dessutom en del rabalder kring de berömda ”ladorna”.

Någon lite väl uppspelt journalist ska ha beskrivit det hela som att Magdalena Andersson menade att ”ladorna blöder”. (”Ladorna blöder” låter onekligen lite som ett halvstort svenskt punkband från tidigt 80-tal. ) Det rapporterades av TT, men dementerades senare.

”I en tidigare version av artikeln skrev TT att Magdalena Andersson beskrev läget för statsfinanserna som att ”ladorna blöder”. Detta ändrades senare till att en tidning beskrivit läget så, men att Andersson fortsatt beskriver läget som att ladorna är tomma.”

Jag tror att jag talar för breda grupper när jag menar att vi behöver lämna ladorna-metaforen bakom oss. Detta blad måste vändas.

Men ändå. Detta är faktiskt inte vad Magdalena Andersson sagt efter hon fått kritik.

Efter att Sveriges ledande ekonomer dömt ut påståendet om att de statsfinansiella ”ladorna” var tomma – Lars Calmfors menade exempelvis att ”det är helt enkelt inte seriöst” – inbegrep sig Finansministern i ett högst imponerande styltigt metaforförtydligande:

”När jag säger att ladan är tom menar jag att det går ut mer pengar än det kommer in. Men det är inte så att ladan är belånad ända till taknocken. Om ladan är fem meter hög så är den belånad till två meter.”

Är hon nu tillbaka i den tomma ladan? Av TT:s förtydligande kan man tro det.

Det kanske inte spelar så stor roll. Men i en turbulent värld med stora svängningar på de globala penning- och räntemarknaderna, är denna ambition att prata ner svensk ekonomi tämligen udda.

Frågan är varför regeringen på detta sätt väljer att försöka göra pengar dyrare. Magdalena Andersson måste väl åtminstone ha övervägt risken att någon tar henne på orden? ”The barn is empty, you say? OK, I’ll take my business elsewhere.”

I ett historiskt perspektiv är det fascinerande att konstatera att trovärdigheten i svensk ekonomi är så stark att de globala marknaderna inte verkar lyssna på en svensk finansminister som gör en ambitiös insats för att beskriva dess bottenlösa uselhet.

Men regerandets vardag tränger sig på också från andra håll.

I regeringen har Framtidsminister Kristina Persson ett särskilt ansvar för den så kallade ”politikutvecklingen.”.I Aftonbladet förklarar hon hur hon ämnar ta sig an denna och då i synnerhet ”framtiden”.

Tre stycken grupper ska tillsättas – med sedvanlig uppställning från akademin, näringslivet och facket. Men inte bara det.

”Dessutom ska det inrättas ett framtidskansli på Statsrådsberedningen där 6-7 personer ska administrera och kommunicera analysgruppernas arbete.”

Jag är nog inte ensam i att se fram emot presskommunikéerna från Framtidskansliet.

Framtidsministern vänder sig också emot att långsiktigt arbete ofta beskrivs som ”flummigt”.

”- Vi måste lösa de långsiktiga framtidsproblemen, men när vi gör det skapar det också möjligheter för oss. Det här är praktiska, konkreta och nödvändiga åtgärder som väntar på att börja genomföras.

Hon menar också att Sverige är i behov av en ny politisk berättelse.

– Vi hade en lång period av uppbyggnad av välfärdsstaten och en egen agenda och det fanns respekt från arbetsgivarna för våra krav från arbetarrörelsen. Nu har vi en annan situation, vi behöver hitta en ny berättelse. Allt det vi kommer ta fram ska smältas ihop till en fungerande berättelse, en helhet.”

Jag tror inte att det är en vågad bedömning att Framtidsministern under kommande år kommer att få många tillfällen att vända sig emot att det hon gör är ”flummigt.”

Men det finns också en del mer principiella konstitutionella och politiska frågor som Framtidsministern aktualiserar. Och här är regeringen Löfven ingalunda den första som ägnar sig åt intern förment långsiktig politikutveckling i regeringskansliet.

Under Alliansregeringens åtta år genomfördes åtminstone två stora projekt var syfte var att ”tänka bredare” och ta sig an det betydande område ”framtiden” onekligen utgör. Dels det Globaliseringsråd som leddes av Lars Leijonborg, dels den Framtidskommission som anfördes av statsminister Reinfeldt.

Kanske är det en annan framtid som Framtidskansliet ska titta på, men frågan är inte ny.

På Göran Perssons tid genomfördes flera mer eller mindre ambitiösa aktiviteter som framförallt var miljöorienterade. Det sista var väl den Oljekommission som hade Stefan Edman som Generalsekreterare.

Kristina Persson är inte ens unik i det att hon är minister med denna mycket säregna portfölj. Ingvar Carlsson var ”Framtidsminister” redan på 1980-talet. Om framtiden var bättre på Ingvar Carlssons tid är väl en mer filosofisk frågeställning.

Möjligen är den magnifika ambitionen om att sammansmälta”berättelser” och”helheter” ny. Men det vore fel att påstå att Socialdemokraterna är de enda syndarna här.

Mycket av detta arbete är rimligen inte en uppgift för regeringen, utan för de politiska partierna. Det är mindre en ekonomisk fråga, än en fråga om regeringsmaktens roll och integritet. Den ska rimligen utöva den politiska makten, inte utveckla det politiska programmet.

Det är möjligen konstitutionellt finlir, men denna – under alla regeringar – växande ”framtidsbransch” riskerar att bidra till att gränsen mellan regering och partier blir otydligare.

Men det finns också ett track record som inte är så upplyftande för Framtidsministern.

Dessa kommissioner, kommittéer och grupper har en sak gemensant: de har sällan fått något politiskt genomslag. Globaliseringsrådet producerade exempelvis den ena skarpa rapporten efter den andra. Vilka ställdes att värma hyllorna i Rosenbad.

Om den inte är det redan, så är detta en fråga som borde vara intressant för politikforskningen. Varför tillsätter regeringar sådana här grupper? Vilka har resultaten varit i form av politisk påverkan (skrala, enligt min bedömning)? Och varför har resultaten i så fall varit skrala?

Våra många pigga statsvetare har här något att bita i.

Det är möjligen inte en berättelse om ”helheten”. Men det är åtminstone lite intressant.

Om gästbloggen


Fredrik Johansson är gästbloggare hos SvD Ledare. Han är kommunikationsrådgivare på Kreab och sitter även i styrelsen för Stiftelsen Fritt Näringsliv.


Här bloggar han i huvudsak om svensk inrikespolitik, men ibland även om annat. Eventuella åsikter är hans egna.

Fler bloggar