I högermarginalen

Fredrik Johansson

Fredrik Johansson

Det börjar bli lite enformigt att bara skriva om den pågående regeringskrisen i allmänhet och de socialdemokratiska våndorna i synnerhet. Det finns ju viktigare realpolitiska frågor som tål att diskuteras.

Samtidigt bevittnar vi – inför öppen ridå – ett sönderfall som jag tror vi i efterhand kommer att se som historiskt. Det är kulmen på en minst tioårig utveckling där det socialdemokratiska partiet och dess olika grenar saknat förmåga att förstå och anpassa sig till ett nytt samhälles förutsättningar. Och inte minst till att man – en bra dag – samlar en tredjedel av väljarna. Det mentala fyrtiofemprocentpartiet har inte insett att det lever i tvåtredjedelssamhället – dvs där två tredjedelar av svenskarna inte är socialdemokrater.

Man behöver inte vara marxist för att se att det skevar våldsamt mellan bas och överbyggnad. Något håller på att gå sönder.

Idag går LO-ordföranden – en organisation som på en allt mer tjänstemannafierad och individualiserad arbetsmarknad också den brottas med problem av närmast existentiell karaktär – ut och kräver att Socialdemokraterna inte ska gå till val gemensamt med Miljöpartiet. Thorwaldsson är en betydligt mer erfaren politiker än Stefan Löfven och blev gissningsvis vit i ansiktet när Statsministern på extravals-presskonferensen lämnade ordet till Gustav Fridolin för att denne skulle berätta ”vad valet faktiskt handlar om”.

I likhet med Göran Persson, Margot Wallström med flera ser han att Socialdemokraterna i god tid före valet måste få distans till ett Miljöparti som ligger långt ifrån mainstream-väljarnas prioriteringar. Två (2) procent av väljarna är som bekant entusiastiska över Samarbetsregeringen sammansättning.

Vad de 51 procent av LOs medlemmar som inte röstar på Socialdemokraterna tycker om detta vet vi inte. Thorwaldsson och hans kansli har hittills haft en påfallande avslappnad inställning till sin representativitet.

Om man frigör sig från historien och ser till de olika partiernas politiska program är Thorwaldssons val av samarbetspartners dessutom udda. Centerpartiet är idag det parti som är tydligast kritisk mot många av de regleringar på arbetsmarknaden som är i kärnan i LOs politiska program. Centern är också det borgerliga parti som varit mest öppet för större lönespridning och lägre ingångslöner.

Kan Thorwaldsson tänka sig att kompromissa om LAS och ingångslöner? Naturligtvis inte.

LO vill inte samarbeta med Centerpartiet. LO vill ha passivt stöd av ett Centerparti som inte längre finns.

Det som är mest anmärkningsvärt i artikeln är dock att LOs ordförande hotar att ta den svenska arbetsmarknaden som gisslan om partierna inte gör som han säger. Ett brutalt naket maktspråk.

”LO-förbundens lönekrav i avtalsrörelsen 2016 kan påverkas uppåt, om valet den 22 mars inte leder fram till en stabil blocköverskridande majoritet.”

Detta är mycket anmärkningsvärt och allvarligt. Om partierna och väljarna inte gör som LO vill, hotar Thorwaldsson – av uttalat politiska skäl – att frikoppla sina lönekrav från ekonomins utveckling, produktivitetsutvecklingen och företagens konkurrenskraft.

Man kan ju fråga sig vad Stefan Löfven som tidigare representant för den direkt globalt konkurrensutsatta svenska basindustrin tycker om detta.

DN påpekar också – mycket riktigt och milt uttryckt – att detta resonemang kan verka paradoxalt. Om politiken försämrar de ekonomiska utsikterna borde det rimligen innebära dämpade lönekrav.

Thorwaldssons svar är en sorts hemmasnickrad keynesianism på styltor.

”Om den här röran och instabiliteten fortsätter löper Sverige risk för en försämrad ekonomisk utveckling, och då måste vi hitta något sätt att få fart på hushållens konsumtion och tillväxten.”

Om företagens lönsamhet försämras ska alltså samma företag pumpa in pengar (som ska tas vaifrån?) i ekonomin för att hålla uppe den inhemska efterfrågan. Jag hyser så höga tankar om mina medmänniskor att jag vågar säga att ingen på LO på allvar kan tro på detta. Resultatet blir naturligtvis högre kostnader, sämre konkurrenskraft och färre jobb.

Det senare är inte helt ointressant mot bakgrund av att Thorwaldsson i hög grad förklarar de 10 procent av hans medlemmar som röstade på Sverigedemokraterna med att det ”till stor del handlar om långtidsarbetslösa och långtidssjuka.”

Detta leder enligt LO-ordförande till följande:

”För den som är väldigt utsatt är det ett mänskligt drag att hellre ge någon annan skulden än att se sina egna tillkortakommanden.”

Om LO driver orealistiska lönekrav kommer det att leda till högre arbetslöshet bland Thorwaldssons medlemmar. Och om han har rätt – vilket jag i och för sig tvivlar på – skulle det i sin tur rimligen riskera att leda till ökat stöd för Sverigedemokraterna.

Den internationella erfarenheten av fackliga organisationer som tappar i relevans och som inte klarar av att hitta nya konstruktiva roller i samhället, är att de radikaliseras och politiseras.

Det finns en betydande risk att LO – med alla sina pengar, sina politiska kontakter och avtagande relevans på arbetsmarknaden – går i en sådan riktning. Då riskerar man bli en allt mer destruktiv kraft i svenskt samhällsliv.

Kanske är det därför heller ingen slump att man inlett denna valrörelse med ett närmast bisarrt försök att smeta SDs framgångar på Fredrik Reinfeldt, som enligt denna artikel (från LOs opinionsbildningsdetalj) medvetet och för att stärka SD  valde att lyfta upp flyktingfrågan på agendan.

Vad som händer inom Socialdemokraterna och LO under kommande år blir viktigt för Sverige. Oavsett om partiet ingår i en regeringskoalition eller ej. Vi kommer alla att leva i denna process konvulsioner.

Det är därför jag och andra skriver om det.

Men – för att vara ärlig – också för att det är lite som att bevittna ett stort godståg som spårar ur. Det går inte att titta bort.

Om gästbloggen


Fredrik Johansson är gästbloggare hos SvD Ledare. Han är kommunikationsrådgivare på Kreab och sitter även i styrelsen för Stiftelsen Fritt Näringsliv.


Här bloggar han i huvudsak om svensk inrikespolitik, men ibland även om annat. Eventuella åsikter är hans egna.

Fler bloggar