Annons

I högermarginalen

Fredrik Johansson

Fredrik Johansson

Margot Wallström får inte tala på Arabförbundet. Enligt uppgifter i media ska Saudiarabien ha stoppat henne. Wallström – på plats i Kairo – säger själv till TT:

”Den förklaring vi har fått är att Sverige uppmärksammat situationen för demokrati och mänskliga rättigheter och det är därför som de inte vill att jag ska få tala.”

Det ska inte uteslutas att det så kallade Saudiavtalet nu sägs upp och det socialdemokratiska krishanteringsmaskineriet kommer att hänföra det till den ståndaktiga linje som regeringen drivit kring mänskliga rättigheter i allmänhet och kvinnors rättigheter i synnerhet. Sanningen verkar snarast vara att Margot Wallström och Stefan Löfven i växande grad är utlämnade till en utrikespolitisk utveckling de själva tappat kontroll över. Att Wallström får beskedet på plats i Kairo kan också ses som en markering från saudisk sida. Sveriges utrikesminister förnedras.

Problemet är inte att Margot Wallström överraskas, utan att hon låter sig överraskas. En sorts diplomatins korp-serie.

Låt mig för att undanröja alla misstankar om motsatsen tydligt deklarera att Saudiarabien har ett förfärligt styrelseskick och att de omedelbart borde börja behandla sina medborgare på ett anständigt sätt. Att det är en sedan mycket länge känd svensk position kan rimligen inte vara någon överraskning för någon. Men den stora frågan handlar om att Sveriges regering tappar kommandot över utrikespolitiken.

Ett land som önskar spela någon roll i den politiska utvecklingen i regionen – Sverige under Samarbetsregeringen förefaller vara ett sådant – kan inte bortse från Saudiarabien och den roll landet spelar där. Sverige måste förhålla sig till Saudiarabien (och tiotals andra länder med politiska system vi ogillar). Och hur vi förhåller oss till ett land påverkar förhållandet med andra. Utrikespolitik handlar – åtminstone till betydande del – om att förstå det och utnyttja de tillgångar man har (ekonomiska, politiska, militära, moraliska) för att på bästa sätt tillgodose det egna nationella intresset.

Framförallt är det en process man själv måste försöka kontrollera. Det gör inte Margot Wallström och Stefan Löfven. Sveriges relation till Saudiarabien (och Arabförbundet!) bestäms nu inte av Sverige och Margot Wallström, utan av Saudiarabien. Detta är dagens stora nyhet. Margot Wallström har tappat den så kallade ”styråran”.

Mänskliga rättigheter är dessutom inte Arabförbundets starkaste gren. Försiktigt uttryckt. Om brist på mänskliga rättigheter är Margot Wallströms enda eller största huvudvärk så bör hon naturligtvis inte åka till Arabförbundet överhuvudtaget. Men utrikespolitik handlar också om att ha relationer med länder och politiska system man ogillar. Svensk utrikespolitik syftar till att värna svenska intressen.

Margot Wallström åkte därför rimligen till Kairo för att hon upplever att det låg i Sveriges intresse. Börjar vi bojkotta alla vi ogillar, så blir vår utrikespolitik möjligen moraliskt högtstående – men också utan reell betydelse.

Detta ska dessutom ses mot bakgrund av det ensidiga svenska erkännandet av Palestina. Ett beslut som skadade våra relationer med Israel, mottogs med missnöjd förvåning i Washington och som inte var samordnat med våra partners i EU (med vilka vi förväntas ha en gemensam utrikes och säkerhetspolitik ).

Wallström lät då sturskt meddela att Israels reaktion vara ”väntad”, att USA inte bestämmer vår utrikespolitik och att detta skulle bidra till en positiv dynamik i fredsprocessen i Israel-Palestina-konflikten. Idag får hon inte tala för den församling som rimligen borde vara mest entusiastisk över det svenska beslutet.

Margot Wallström har nu lyckats hamna i den imponerande diplomatiska positionen att hon inte är välkommen i Israel (”kalendariska” frågor tydligen) eller som talare på Arabförbundet.

Vad Sverige har uppnått med detta överstiger åtminstone min fattningsförmåga. Utöver att många socialdemokrater i Sverige verkar glada. Som utrikespolitisk prioritering förefaller det högst tveksamt. Svensk utrikespolitik blir helt enkelt allt mer irrelevant. Åtminstone utanför Sveriges gränser.

Dagens händelse är inte isolerad. Den är ett tecken på att Sverige idag har en regering som driver en reaktiv och i växande grad ensidigt symbolinriktad utrikespolitik. Det är en tillbakagång till ett 1980-tal då vi i hägn av Kalla Krigets bedrägliga stabilitet kunde åka runt i världen och frälsa mänskligheten genom högstämd retorik. Det var högst irrelevant då. Idag är det en potentiellt farlig politik.

Världen är inte bara radikalt annorlunda trettio år senare, så är också våra egna utrikespolitiska relationer. Sverige ingår i utrikespolitiska sammanhang som vi har ett verkligt intresse av att stärka och utveckla. Som rör vår direkta säkerhet och som vi själva varit med och mödosamt byggt upp de senaste 20 åren.

Sverige är en del av EU:s Gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP). Det är en bräcklig planta, men för ett land utanför Nato är det fundamentet för hur vi bygger en starkare utrikespolitisk röst i världen i allmänhet och i vårt närområde i synnerhet.

GUSP bygger naturligtvis på att medlemsländerna begränsar sitt soloseglande och istället mödosamt försöker bygga gemensamma positioner. Samarbetsregeringens första besked här var att erkänna Palestina, utan att konsultera övriga medlemsländer. Sverige bröt linjen.

Att Bryssel och EU spelar mindre roll för den här regeringen är också tydligt. På  den särskilda hemsida som regeringen lagt upp för att beskriva kandidaturen till FNs Säkerhetsråd går att läsa: ”Sveriges utrikespolitiska ambitioner har på senare år i hög grad varit riktade mot Bryssel. Men nu handlar det alltså om att tydligare erövra även New York som politisk arena.”

För en utomstående verkar detta vara det helt övergripande målet för svensk utrikespolitik just nu. Allt annat underordnas ambitionen att vi ska tillbringa två år i FNs säkerhetsråd. Vilken relevans det har för svenska utrikes- och säkerhetspolitiska intressen är inte helt glasklart. Ska en svensk utrikespolitik som inte får komma till tals på ett möte med Arabförbundet övertyga ryssar och kineser att sluta använda sina veton i Säkerhetsrådet?

Det är svårt att frigöra sig från intrycket att detta inte kan bli mer än ett svenskt uppstigande på den utrikespolitiska irrelevansens verkliga olymp.

Men att Saudiavtalet nu antagligen sägs upp och att våra relationer till Saudiarabien sannolikt kommer att försämras är inte resultatet av en medveten svensk utrikespolitik, utan av att Margot Wallström och regeringen tycks driva som ett rö för vinden.

Det är som en schackspelare som under lyckliga omständigheter lyckas tänka ett drag framåt. Och som mellan dragen inte kan sluta att deklarera sin egen förträfflighet.

Det är om detta vi borde ha en säkerhets- och utrikespolitisk debatt i Sverige. Om hur vi överhuvudtaget under nuvarande regering bedriver vår politik. Om vad den långsiktiga kostnaden riskerar att bli.

Sveriges regering måste – och det snabbt – visa att den har kontroll över vår utrikespolitik. Nu liknar den allt mer ett roderlöst skepp med en överdimensionerad PR-avdelning.

Annars riskerar Margot Wallström att bli ”a dog of irrelevance, with a megalomanic dog attitude.”

Och det vore olyckligt.

Om gästbloggen


Fredrik Johansson är gästbloggare hos SvD Ledare. Han är kommunikationsrådgivare på Kreab och sitter även i styrelsen för Stiftelsen Fritt Näringsliv.


Här bloggar han i huvudsak om svensk inrikespolitik, men ibland även om annat. Eventuella åsikter är hans egna.