X
Annons
X

I högermarginalen

Fredrik Johansson

Fredrik Johansson

I förra veckan övergav Finansinspektionen kravet på att bolånetagarna måste amortera.

Bakgrunden var att Kammarrätten i Jönköping i ett remissyttrande hävdat att Finansinspektionens förslag går längre än vad lagen tillåter. Ur ett formellt perspektiv är Finansinspektionens beslut både rimligt och förståeligt. En myndighet kan inte med berått mod gå rakt in i en rättslig process som man alldeles säkert riskerar att förlora.

En annan fråga är möjligen vad det säger om Finansinspektionen. Hur gick den interna dikussionen i myndigheten och vad sa dess jurister när beslutet om att gå fram med amorteringskravet fattades? Hur tolkar myndigheten sitt mandat om den så medvetet väljer att lägga sig i lagens ytterkanter? Nåväl, det är en annan fråga.

Reaktionen kan väl sammanfattas som en unison och tydlig uppmaning att hålla i hatten. Den kraftiga uppgången på bostadsmarknaden, men också på Stockholmsbörsen, tillförs onekligen nytt bränsle.

För mig är den viktiga observationen den frenesi med vilken vi allt mer ägnar oss åt sidodebatter i viktiga samhällsfrågor.

Argumentet för amorteringskrav är att hushållen är för högt belånade. Det är ett sätt att försöka lindra ett symptom som på goda grunder är djupt oroande. Men det är icke desto mindre ett symptom. Anledningen till att hushållen lånar för mycket är inte främst att de inte amorterar, utan att räntorna är rekordlåga och framförallt att vi har en utveckling på bostadsmarknaden som håller på att tappa markkontakt.

Tidigare har vi ställt hoppet till att andra symptominriktade åtgärder skulle kyla ner bolånemarknaden. Det har gått sådär. Man kan exempelvis misstänka att det kommer vara tämligen glest när det så kallade bolånetaket firar sitt femårsjubileum i höst.

Finansinspektionen meddelade då att ”De nya reglerna ska i stället öka incitamenten för hushåll att begränsa sina skulder och därmed skapa bättre skydd för framtiden.”

Taket har möjligen dämpat utvecklingen. Men vi vet alla vad som hänt med bostadspriserna och med hushållens belåning sedan 2010.

Frågan om amorteringskrav ligger nu hos regeringen, som har att avgöra om man ska gå vidare med lagstiftning. Vid en presskonferens öppnade finansmarknadsminister Bolund för det, men också för en avtrappning av ränteavdragen.

Att fasa ut ränteavdragen framförs allt mer som en sorts förnuftig åtgärd, som alla ansvarstagande politiker borde kunna vara överens om. Det har blivit debattens kloka position, där förnuftiga människor samlas och säger förnuftiga saker.

Det ligger väl en del i det. Men även det  är en symptomåtgärd som syftar att kyla ner låneviljan. Den riktar inte in sig på huvudproblemet.

Man kan också diskutera i vilken utsträckning en sådan åtgärd verkligen kyler ner efterfrågan på lån och därmed bostadsmarknaden. Räntorna är rekordlåga (Riksbanken ägnar sig som bekant inte längre åt att använda räntan för att påverka hushållens låneaptit) och de förslag på som diskuteras talar om decenniers utfasning. Det är olika storheter, men det finns en överhängande risk att avskaffade ränteavdrag i likhet med bolånetaket är ett trubbigt instrument. Åtminstone om de fasas ut under så lång tid.

Debatten om lånetaket, amorteringskravet och ränteavdragen är framförallt en diskussion vid sidan av den stora sakfrågan. Om ränteavdragen är elefanten i rummet – som allt fler förvisso talar om, så är den svenska bostadsmarknadens verkligt djupa strukturella problem den skenande elefanthorden i korridoren. Och den började skena för mycket länge sedan.

Den svenska bostadsmarknaden kännetecknas av stora stelheter – både i det ägda och i det hyrda beståndet. Det hänger i sin tur framförallt samman med två saker: de höga flyttskatterna och hyresregleringen.

Idag betalar man 22 procent i reavinst på bostadsaffärer. För den som bott i några decennier i en bostadsrätt eller villa i attraktiva lägen kan det handla om skattekostnader på hundratusentals kronor.

Med kraftigt stigande bostadspriser blir bostadsägarna rikare på pappret, men kostnaden i kronor och ören för att flytta stiger också. Man väljer att bo kvar i sina bostäder efter det att barnen flyttat hemifrån och många fyrtio- och femtiotalister har följaktligen större bostäder än de behöver och önskar. Men deras beteende är fullt rationellt givet skatteeffekterna av en flytt.

Flyttskatten driver i sin tur, åtminstone till en del, belåning. Den som flyttar till en större bostad i samma område tvingas – allt annat lika – låna pengar för att kompensera för skatteavbränningen.

På hyresmarknaden är problemen ännu större.

Det är idag enklare att peka på vilka ekonomiska bedömare som inte anser att den svenska hyresregleringen är ett stort problem, än att räkna upp den allt längre lista på svenska och utländska bedömare som menar att systemet måste regleras om.

Hyresregleringen är som ett gift i den svenska ekonomin och samhällskroppen. Det sprider sig till område efter område och ställer till allt allvarligare problem.

Den skadar den ekonomiska tillväxten, i synnerhet i Stockholmsregionen. Den försvårar rekryteringsmöjligheter för alla typer av verksamheter. Hyresregleringen hämmar rörligheten och bidrar – tvärt emot sitt uttalade syfte – till segregationen på bostadsmarknaden (de som sitter på de attraktiva hyreskontrakten är äldre, mer välutbildade och väletablerade personer, som ny på bostadsmarknaden är man hänvisad till kraftig belåning). Socialt och mikroekonomisk pågår denna katastrof mitt framför våra ögon.

Men det stannar inte där. Hyresregleringen och den djupt dysfunktionella bostadsmarknaden är idag ett uppenbart hot mot Sveriges makropolitiska stabilitet.

Genom att förlama hyresmarknadens funktionssätt drivs bostadsefterfrågan skoningslöst mot ägande och då i synnerhet mot bostadsrätter. Och genom att flyttskatterna dämpar utbudet drivs priserna upp ytterligare.

Den politiska debatten står idag mycket långt från att seriöst diskutera denna fråga. Istället bolånetak, amorteringskrav och ränteavdrag. Man skuggboxas i sidodebatterna.

På den rödgröna sidan anses det fortfarande vara ett uttryck för närmast feodala värderingar att hävda att bostadsmarknaden måste fungera som en marknad och så sent som för några veckor sedan fattade man beslut om att medlemsavgiften i Hyresgästföreningen – den seriösa bostadspolitiska debattens mest destuktiva bromsklots – var så angelägen att den skulle ingå i riksnormen för socialbidrag. (Ett rent beställningsjobb från Hyresgästföreningen, då frågan tidigare prövats i förvaltningsdomstol till Hyresgästföreningens nackdel). *)

På den borgerliga sidan duckar man. Djupa sår från valrörelser på åttio- och nittiotalen (där frågan om ”marknadshyror” drev framförallt  moderaterna på defensiven) har etablerat interna sanningar om att det är ett säkert sätt att få storstryk i val.

Det är som arbetsmarknadsregleringen. Där Anders Borg efter åtta års regerande nu menar att avreglering var den viktigaste åtgärd man inte genomförde. Vilket inte kan framstår som överdrivet överraskande mot bakgrund av att en grundbult i skapande av ”Nya moderaterna” inte bara var att lova att inte röra denna lagstiftning, utan att omfamna den.

Som alla andra soppor blev inte  heller denna bättre än ingredienserna. Anders Borg och övriga nymoderater investerade betydande politisk prestige i att arbetsmarknadsregleringen inte skulle ändras och att den inte var något problem.

(Det går möjligen att invända att arbetsmarknaden ser radikalt annorlunda ut idag än för 10-12 år sedan och att behovet av reformer inte fanns då. Men jag har inte sett en argumentation som på gör ett allvarligt anspråk på att leda det i bevis.)

Ett annat problem med ett avskaffande av ränteavdragen är att det måste skiftas mot motsvarande andra sänkta skatter. Annars ökar skattetrycket med närmare en procent. Vilket Sverige inte har råd med.

Med nuvarande räntenivåer skulle ett slopande av ränteavdragen – allt annat lika – öka skatteintaget med 30 miljarder. Med mer ”normala” räntenivåer handlar det om en potentiellt mycket stora skatteindragning.

Det skulle man kunna göra. Om dessa skatter kunde skiftas mot motsvarande skattesänkningar. Att kraftigt höja skatterna på svenska arbetande familjer vore förödande ur ett strukturellt ekonomiskt perspektiv, utöver att det ytterligare lägger människors liv i händerna på politiska beslutsfattare.

En sådan skiftning borde vara inriktad dels på flyttskatterna, men framförallt på skatten på arbete. På pappret finns här ett embryo till en stor skattereform.

Sverige har i ett internationellt perspektiv mycket höga skatter på inkomster och vi har världens högsta marginalskatter på högre inkomster. En sänkning av dessa har möjligen ingen stor omedelbar inverkan på det momentana arbetskraftsutbudet – eftersom det ofta redan handlar om fulltidsarbetande personer. Detta var som bekant ett vanligt nymoderat argument mot sänkta marginalskatter.

Men det är en avgörande förändring av de långsiktiga strukturella förutsättningarna för investeringar i utbildning och karriärambitioner.

I en globaliserad kunskapsekonomi borde det vara självklar politik.

En intressant möjlighet vore därför att skifta ränteavdragen mot den statliga inkomstskatten. Det skulle innebära att vi fick internationellt hyggligt konkurrenskraftiga skatter på arbete och utbildning. Det skulle ge en budgetmässig effekt på cirka 50 miljarder (på sikt är det dock en reform som kommer att betala sig genom högre tillväxt).

För att ytterligare stärka finansieringen av en sådan åtgärd skulle man kunna överväga att höja skatten på fastigheter. Vilket som bekant är en annan populär ”förnuftig” åtgärd som driver politisk ångest.

Bekymret är att en sådan utveckling är högst osannolik. Den sittande regeringens ambition är tvärtom att höja skatten på inkomster i allmänhet och på högre inkomster i synnerhet. Det gäller även miljöpartiet – som nu helt tycks ha övergivit sin tidigare uppfattning att skatten på arbete bör vara lägre.

Men även tidsperspektiven ställer till problem. Den statliga inkomstskatten borde avskaffats igår. Utfasningen av ränteavdragen kommer att ta mycket lång tid.

Om man lyssnar på bankernas chefekonomer – vilka kanske inte enbart har fått sina jobb för sina insikter om vad som är politiskt realistiskt – så talar de om mycket långa avtrapningstider. En avtrappning kortare än tio år riskerar att skapa turbulens på bostadsmarknaden och i det korta konjunkturperspektivet slå mot konsumtionen. Istället talar man om avtrappningstider på 20-30 år.

20-30 år är lång tid i de flesta sammanhang. I politiken infaller oändligheten betydligt tidigare.

Kanske får vi en diskussion om en stor skattereform som inriktar sig på att sänka skatten på arbete. Kanske får vi en serös bostadspolitisk debatt där man slutar gräla om  OM bostadsmarknaden bör avregeleras och istället seriöst diskuterar HUR den ska avregleras.

Jag tillåter mig tvivla. Situationen är inte tillräckligt akut för det ännu.

Den svenska debatten handlar istället om möjligheten att sluta en bred överenskommelse om hur däckstolarna på Titanic ska vara placerade.

Vi har en god och framgångsrik tradition av att genomföra reformer i det här landet. Den här gången ser det inte ut att ske förrän vi går på isberget.

*) Rättelse:

Uppiften att regeringen fattat beslut om att medlemsavgiften i Hyresgästföreningen ska vara en del av socialbidragsnormen är felaktig. Ett sådant beslut har inte fattats, trots att Hyresgästföreningen så önskat. Jag beklagar den felaktiga uppgiften och lyfter på hatten till regeringen som i denna fråga fattat det enda rimliga beslutet.

Om gästbloggen


Fredrik Johansson är gästbloggare hos SvD Ledare. Han är kommunikationsrådgivare på Kreab och sitter även i styrelsen för Stiftelsen Fritt Näringsliv.


Här bloggar han i huvudsak om svensk inrikespolitik, men ibland även om annat. Eventuella åsikter är hans egna.