Annons

I högermarginalen

Fredrik Johansson

Fredrik Johansson

I det kommande numret av tidskriften Neo publiceras en essä av den nyligen avgångne moderate riksdagsledamoten Mats Johansson.

Essän är välskriven och mycket underhållande. Men framförallt ger Johansson interiörer till ett riksdagsliv som har sina tydliga och begränsande ramar. Det är rätt tufft. Men det är ett liv som faktiskt inte blir bättre än vad man själv försöker göra av det. Och Johansson gör ett övertygande försök att visa att han gjorde något hyggligt av sina åtta år i Riksdagen.

Med en lång bakgrund i politiken och journalistiken hade Johansson inga illusioner om någon roll som frifräsare i riksdagen. Politik på den nivån handlar om att utöva makt, om att vara en del av ett lag och att acceptera att det finns ett betydande element av intern disciplin. Det är inte alltid vackert och Mats Johansson refererar också till Bismarcks påstådda parallell mellan lagstiftning och korvtillverkning. Man vill helst inte veta hur det går till.

Men för Johansson ställer det egentligen bara än högre krav på integritet och på att ha en klar uppfattning om vilka strider man ska vara villig att ta. För i slutändan vilar ändå riksdagsledamotens mandat på väljarnas förtroende och på ansvaret hos den enskilde riksdagsledamoten att lita till sitt eget omdöme och samvete. Sverige må vara en utpräglad partidemokrati, men partier består till sist faktiskt av människor.

Mats Johansson har varit – är! – en av dessa människor. Och han kan verkligen berätta om det. Jag kan i sammanhanget varmt rekommendera hans bok ”De svarta åren” (Timbro, 1998) som väl kan sägas handla om hur man blir ungmoderat i det sena sextiotalets Västernorrland.

Men det är inte det som kittlar media, utan Johanssons analys av 2014 års valrörelse.

Att Johansson har varit en kritiker av den moderata försvarspolitiska linjen det senaste decenniet är ingen hemlighet för den som följt honom i och utanför Riksdagen. Jag tror dock att det finns en dimension av önsketänkt skadeglädje (?) i slutsatsen att moderaterna betalade något större politiskt pris för det i valet 2014. Det gav inte något positivt bidrag, men försvarsfrågan förklarar inte valutgången 2014.

Det som jagar upp media mest är Johanssons kritik av Fredrik Reinfeldts ”Öppna era hjärtan”-tal i inledningen av valrörelsen. Johanssons synpunkter förefaller främst vara av närmast organisatorisk natur. Han känner sympati för Reinfeldts budskap, men partiet var inte med på noterna. Till Expressen säger han:

”Det här ingick inte i den utbildning vi hade för valarbetarna, och att komma med det här fyra veckor före valdagen. Det kan finnas goda skäl för det men många valarbetare kände sig överkörda, överraskade och otränade.”

Man ska inte underskatta att talet antagligen hade en sådan effekt, men grundproblemet är – i min mening – ett annat.

Jag skrev igår att man inte ska överskatta väljarnas kunskaper, men att man aldrig ska underskatta deras intelligens. Jag tror att Reinfeldt gjorde det senare.

Inte i den menig som Sverigedemokraternas närmast erotiskt uppjagade partiledning trodde när talet hölls. Att med glittrande ögon och dräglande käftar flåsa om ”julklapp” var vulgärt och jag är rätt övertygad om att väljarna uppfattade det så. Vi ser på TV hur människor halshuggs för sin religion. Börjar vi där talar vi inte om julklappar.

Reinfeldts misstag låg i att talet/utspelet var ofullständigt. Min bild är att Svenska folket kan tänka sig att öppna sina hjärtan, de kan tänka sig att göra uppoffringar, men det ska vara av rätt skäl och det ska kännas rättvist.

Det räcker bara att följa en nyhetssändning för att inse att situationen i världen är sådan att vi kommer tvingas att ta emot många flyktingar under de kommande åren. Vi kan inte stå och titta på när män, kvinnor och barn slaktas för sin religion eller etnicitet. Jag är övertygad om att Sverigedemokraternas framgångar inte handlar om att människor inte förstår det. Tvärtom är jag rätt säkert att många kände viss avsmak när snålvattnet rann till hos SD-ledningen.

Men väljarna känner att vi inte kan göra detta ensamma. Och de vill veta att vi gör detta av rätt skäl och på rätt sätt.

För mig är det självklart att Sverige ska ha så öppna gränser som det bara går för att människor ska flytta hit av rätt skäl. Rätt skäl är att Sverige ska vara ett land där man genom hårt arbete och företagsamhet kan skapa sig en framtid.

Flyktingar är en delvis annan fråga. Vi tar emot flyktingar för att det är en hunanitär skyldighet. Det är därför också vår skyldighet att se till att den mottagningen sker på rätt sätt.

Och det ställer oss inför val som är svåra, men som jag tror att en stor bredd av svenska väljare kan tänka sig att gå med på. I synnerhet när det finns en stor förståelse för att många människor är på flykt.

”Öppna era härtan” hade därför behövt följas av tre saker:

1. Sverige kommer, på ren svenska, att ställa till med  ”ett j-vla liv” – i EU för att andra medlemsländer ska ta sin del av bördan. Reinfeldt borde namngivit länder och sagt att han kommer kontakta dessa länders stats- och regeringschefer för att i skarpast lämpliga ordalag klargöra Sveriges position. Han skulle bildligt ha sagt ”Öppna era hjärtan” på EU:s samtliga 24 officiella språk. Detta borde fastslagits som Sveriges viktigaste europapolitiska fråga.

2. Vi måste prioritera flyktingmottagandet. Det är den svåra frågan. Men vi måste avgöra skyddsbehov. Och därmed säga att vi därför också måste säga nej till dem som inte har skyddsbehov. Anna Dahlberg på Expressen gav häromdagen några exempel på sådana åtgärder. (Hon konstaterar dessutom att min punkt 1 ovan är orealistisk. Men i politisk mening borde Reinfeldt höjt temperaturen rejält och inte låtit den få vara orealistisk. Framförallt inte i svensk debatt.)

3. Detta ställer krav på integrationspolitiken som vi måste orka börja diskutera. Hur fungerar vår arbetsmarknad, vår bostadsmarknad, vilka krav ställer vi osv.

Av valtaktiska skäl hade Reinfeldt möjligen kunnat släppa punkt 3. Men han hade behövt de två första. Då hade han inte bara talat till väljarnas hjärtan – vilket han gjorde med den äran, utan också på allvar till deras hjärnor.

 

Om gästbloggen


Fredrik Johansson är gästbloggare hos SvD Ledare. Han är kommunikationsrådgivare på Kreab och sitter även i styrelsen för Stiftelsen Fritt Näringsliv.


Här bloggar han i huvudsak om svensk inrikespolitik, men ibland även om annat. Eventuella åsikter är hans egna.