Annons

I högermarginalen

Fredrik Johansson

Fredrik Johansson

Igår eftermiddag klev den svenska Public Service-radions flaggskeppsprogram på samhällsområdet Studio Ett över gränsen.

Journalisten Helena Groll intervjuade den israeliske ambassadören och ställde frågan om judarna själva bär ett ansvar för antisemitismen.

Frågan ställdes inte i ögonblickets obetänksamhet, utan när ambassadören vägrade att svara följdes den av följdfrågor. Nitiska och insisterande följdfrågor. Dessutom på engelska, vilket rimligen gör att journalisten funderar ytterligare på hur hon ska formulera sig. Frågan var inget misstag.

Att judarna bär – om än så bara en mindre – skuld för sin egen förförjelse är en klassisk antisemitisk tankefigur. Det har i sin tur varit en ursäkt/förklaring till antisemitism i sekler.

Det är kränkande mot ambassadören och mot judar här i Sverige och utomlands. Det är illa. Väldigt illa.

Men den stora katastrofen består i det faktum att frågan överhuvudtaget kunde ställas.

Det är nämligen otänkbart att motsvarande fråga hade kunnat ställas om någon annan etnisk grupp. Jag kan inte för mitt liv ens föreställa mig att en svensk journalist på exempelvis Sveriges Radio skulle formulera sig på samma sätt om t ex romer, samer eller muslimer. Det handlar inte om att Studio Ett är befolkat av antisemiter (det är de naturligtvis inte), utan om att de ställer just denna fråga. Det är denna fråga som är möjlig.

Och det handlar inte om att jag inte kan se framför mig att frågan om en annan grupp ställs, utan att den inte ens skulle formuleras i journalistens huvud. Tänk er själva att Sametingets ordförande fick frågan: ”Har inte samerna själva bidragit till den negativa bild som finns av dem i delar av Norrland?”

Eller som ambassadören själv förklarar för Groll: det är som att svara på frågan om våldtäktsoffrets skuld för våldtäkten.

Studio Ett var snabbt ute och erkände sitt misstag, bad om ursäkt och tog till den sällsynta åtgärden att radera händelsen från det egna arkivet (ljudklippet finns dock på bland annat Youtube). Man inte vill ”bidra till att formuleringen får vidare spridning” skriver man, men det är svårt att befria sig från intrycket att det också var av hänsyn till det egna anseendet. En mer cynisk bild av detta är att Sveriges Radio söker retuschera historien.

I den ”oförblommerade ursäkten väljer Studio Ett dessutom att beskriva frågan som ”olycklig”. Det får sägas var ett tämligen försiktigt sätt att uttrycka det. Sveriges Public Service-radio har använt en antisemitisk tankefigur i en intervju med Israels ambassadör. Det är naturligtvis mer än ”olyckligt”. Det är ett haveri.

Vad Studio Ett än gör med sitt arkiv, är skadan naturligtvis redan skedd och det kommer ta lång tid för Sveriges Radio att reparera sitt anseende. Och det förutsätter dessutom att man tar detta på allvar och söker komma till botten med varför frågorna överhuvudtaget ställdes.

Det handlar inte så mycket om att sagda journalist rimligen bör ta ett mer eller mindre långt uppehåll i sitt uppdrag. Utan om hur och varför frågan överhuvudtaget kunde ställas. Det är det vi som lyssnare och finansiärer rimligen har rätt att veta

Sveriges Radio borde utse en haverikommission med utomstående som redogör för hur detta gick till. Var frågorna avstämda på redaktionen? Vilka övriga hade sett journalistens manus? Hur gick diskussionerna före sändningen? Vad hade man sagt till ambassadören?

Antingen har detta passerat flera andra personer utan att varningsklockorna har ringt. Eller så har Studio ett – med en i sammanhanget mycket väl tilltagen redaktion – rutiner där enskilda journalister genomför viktiga intervjuer utan föregående diskussioner med kollegor och chefer.

Jag är inte journalist, men i varje annat professionellt sammanhang skulle denna typ av haveri i kvalitetskontroll (för att använda ett för sammanhanget väl kliniskt produktionsuttryck) leda till undersökning av orsaker, genomgång av rutiner, förslag till förbättringar och implementering av förändringar. Och när det handlar om en verksamhets grundläggande förtroende hos en bred allmänhet hade en sådan process också sannolikt redovisats öppet.

En ursäkt om ett olycksfall i arbetet räcker helt enkelt inte. Inte alls.

Frågan är en katastrof – att ett ledande uttryck för svensk offentlighet så aningslöst (för aningslöshet är rimligen den förklraring som ligger närmast) ger uttryck för en antisemitisk tankefigur är djupt nedslående, men kanske kan händelsen föra något positivt med sig i det att det kan sätta ljus på antisemitismen i Sverige.

Jag tror att många – mig inräknad – ofta befinner  sig i föresällningen att antisemitismen på ett plan inte är särskilt framträdande i Sverige. Inte för att den i sina uttryck inte utgör en fara för judars liv, säkerhet och egendom. Bilderna av automatvapenbeväpnade poliser utanför judiska förskolor kan inte tala ett tydligare språk. Det finns ett hot från dem som vill döda barn bara för att de är judar. Antisemitismen är ett stort reellt hot mot människor i Sverige. Utan tvekan.

Däremot är det kanske främst så vi ser antisemitismen. I dess mest brutala former och då ofta – som i Paris eller Köpenhamn – kopplad till de mest skruvade föreställningar om Palestinakonflikten. Det är inte ”vår” antisemitism, den är importerad från Mellanöstern och kopplad till konflikten där.

Det är här antisemitiska tankefigurer också blir som mest framträdande i det offentliga Sverige. Oförmågan att skilja mellan staten Israels politik och judar (här eller i andra länder). Kopplingen mellan etnisk tillhörighet och politiska ställningstaganden. En oförmåga som är så spridd att den till och med framfördes av kommunstyrelsens ordförande i Sveriges tredje största stad.

Läser också med häpnad vänsterdebattörer på Twitter efterfråga en ”kontext” till händelserna i Köpenhamn. Tydligen ska denna ”kontext” få oss att förstå varför någon attackerar en familjefest i akt och mening att döda tiotals personer. Inte för deras eventuella inställning till statens Israels politik, utan för att de är judar. Bara för att de är judar. Det är ”kontexten”.

Däremot kan nog många uppleva att andra mer traditionella uttryck för antisemitismen inte är så vanliga i Sverige. Jag inser att jag inte är exponenerad för detta och att jag kan underskatta frågan, men i andra länder mer vanliga religiösa (kristna) och politiska antisemitiska föreställningar möter man sällan här. I alla fall i min erfarenhet. Och även om en nazist är en för mycket, är det svårt att hävda att den särskilt groteska biologiska antisemitismen är vanligt förekommande i Sverige.

Det finns också visst stöd för att Sverige på ett plan faktiskt inte är ett särskilt antisemitiskt land.

När Antidefamation League i höstas presenterade sin globala undersökning över antisemitismens spridning i olika länder tillhörde Sverige dem som hade absolut lägst andel av befolkningen som höll med om olika antisemitiska föreställningar.

Blott fyra procent av befolkningen i Sverige anses hålla sig med antisemitiska enligt ADLs index. Det är mycket lågt jämfört med andra länder.

Undersökningen bygger på elva påståenden – som man ställt till olika grupper inför sedan början av 1960-talet. De handlar om judiska stereotyper om inflytande och makt, pengar, överdrivet fokus på Förintelsen. Pikant nog är ett påstående exakt den fråga som Studio Ett ställde igår: ”People hate Jews because of the way Jews behave”.

Här menar 12 procent av befolkningen att det är ”probably true”. Jag vet inte hur indexet exakt beräknas – jag antar att olika påståenden ges olika vikt – men det visar i alla fall att det fanns 12 procent av befolkningen å vars vägnar Studio Ett kan sägas ha ställt sin fråga. Föreställnigen finns alltså representerad i den svenska befolkningen.

Detta är en residual av något som är mycket äldre än staten Israel eller Palestina-konflikten. Som många av oss under decennier ignorerat, därför att det verkliga påtagliga hotet haft andra förtecken och att vi sällan eller aldrig konfronteras med någon som talar om judarnas ”oproportionerliga” inflytande eller självförvållande olyckor. Vi har trott oss stå över den typen av groteska dumheter. Vi är ju ett modernt och rationellt land – modernare och rationellare finns inte – och här tror vi inte på sådana sagor.

Det är kanske detta som är verklig Public Service. I sitt största journalistiska haveri på decennier illustrerar Studio Ett – högst oavsiktligt – något som många av oss inte rikigt velat eller kunnat se. Att det finns en svensk antisemitism som går utanför det vi normalt ser i svensk debatt. Som är äldre än efterkrigstiden.

Då kan vi låta gårdagen blir en väckarklocka. Och en maning till handling.

Idag genomförs ytterligare en kippa-vandring i Malmö. För var och en som har tid och möjlighet är det ett utmärkt sätt att visa stöd för den judiska befolkningen i Sverige och i vårt grannland Danmark.

Samling utanför synagogan klockan 17.15 och 17.30 traskar man till Gustav Adolfs Torg.

 

 

Om gästbloggen


Fredrik Johansson är gästbloggare hos SvD Ledare. Han är kommunikationsrådgivare på Kreab och sitter även i styrelsen för Stiftelsen Fritt Näringsliv.


Här bloggar han i huvudsak om svensk inrikespolitik, men ibland även om annat. Eventuella åsikter är hans egna.