Annons

I högermarginalen

Fredrik Johansson

Fredrik Johansson

I det aktuella numret av tidskriften The New Yorker porträtteras Angela Merkel i en lång och mycket läsvärd artikel. För den som är intresserad av tysk/europeisk politik/historia de senaste decennierna (och som känner att skoltyskan är mer än ringrostig) är det verkligen ett tillfälle att rekommendera.

Merkel är prästdottern som växer upp i DDR (dit familjen hade flyttat från Hamburg), blir naturvetenskaplig forskare (kemist) och vars liv förändras i grunden vid trettiofem års ålder när Berlinmuren faller.

Perspektiven på livet i Östtyskland blir på en gång hjärtskärande och hisnande. I Merkels perspektiv på sitt eget liv spelade exempelvis det innevarande året – 2014 – en särskild roll. I år fyllde hon 60 år och i det gamla systemet hade hon då kunnat få utresetillstånd för att åka till Kalifornien.

Merkel får dock utresetillstånd 1986 för att vara med på en kusins bröllop i Hamburg. Hon återvänder, men kontrasterna mellan standarden, bland annat på tågen, i väst och i öst får henne att inse att DDR-systemet är dömt till undergång.

Hur Merkels uppväxt och bakgrund formar henne som politiker är fascinerande läsning.

Angela Merkel var ingen dissident i DDR-systemet, men hon bedriver en sorts tyst motstånd som jag gissar många östtyskar i hennes ålder kan känna igen sig i. Enligt artikeln är denna erfarenhet en del av hennes politiska personlighet. Hon talar inte i onödan. Hon har förmåga att vänta.

Det finns en kritik mot Merkel att hon skulle vara visionslös eller till och med principlös. Men fram tonar också en bild av en politiker med åtminstone en påtagligt stark värdering: frihet.

Den ledande gröna politikern Katrin Göring-Eckardt – som också växte upp i DDR – beskriver Merkel: ”She has a strong value of freedom, and everything else is negotiable.”

En journalist som skrivit en biografi över Merklen konstaterar att  “Merkel really is a friend of freedom, because she suffered under not being free in the G.D.R. But in the other way she’s a learned democrat—not a born democrat, like Americans.”

Ska man ha en princip eller värdering har hon valt den rätta. I den mån man – i synnerhet med hennes bakgrund – egentligen gör ett val.

Hur denna kvinna lär sig det politiska spelet i Förbudsrepubliken, med stort tålamod utmanövrerar dess ledande (nästan uteslutande manliga) politiker, blir partiledare i ett parti som socialt, kulturellt (och delvis religöst) har sin förankring i ett annat Tyskland än det hon växte upp i och hur hon idag utvecklar sin egen och Tysklands roll i världspolitiken är en fantastisk historia.

Artikeln ställer en del frågor om Tysklands framtid, dess roll i Europa och i världen. Tyskland är rikt och nöjt. Men också i ökande grad introvert. I en värld av bekymmer vill man bli lämnad i fred.

Den ekonomiska politik som Merkels nuvarande regering driver – där tidigare reformer rullas tillbaka och där fackliga organisationer ges utökad makt – är bekymmersam. Inte bara för Tyskland, utan för hela Europa.

Det gäller ekonomiskt, men också politiskt. Trovärdigheten i den politik som gjort att Tyskland lyft sig de senaste femton åren riskerar att få sig en knäck. Varför ska andra länder reformera, om Tyskland väljer att gå i annan riktning?

På det utrikespolitiska området har Tyskland en särskild relation till Ryssland. I avgörande grad formad av erfarenheten av den totala katastrofen 1941-1945. Enligt en senior tjänsteman har hon haft mer kontakt med Putin – som hon känner stor och växande misstro mot – än vad Obama, Cameron och Hollande tillsammans har haft med den ryske presidenten. Merkel kan tala ryska med Putin, men hans tyska är tydligen bättre.

Slutligen är relationen till Amerika både intressant och oroande. Artikeln hävdar att Merkel har ”lärt sig” den transatlantiska relationen och förhållandet mellan Tyskland och USA.

För västtyskar i hennes generation har USAs centrala funktion för den demokratiska Förbundsrepubliken haft en stark roll i det politiska och kulturella medvetandet. Den som är uppvuxen bakom Berlinmuren har inte den relationen.

Efter Edward Snowdens avslöjanden och andra spionskandaler är de tyska känslorna för USA på historiskt svala nivåer. Paradoxalt nog verkar en av de starkare länkarna vara den mellan Obama och Merkel, där den förre över tid vunnit mer av den senares motvilliga respekt.

Utåt helt skilda politiska temperament, men inåt mer lika. Någon amerikan menar att det är samma typ av person, men att Obama har snyggare kostym.

Nästa nationella val i Tyskland är 2017. Det ska inte uteslutas att Angela Merkel då blir omvald en tredje gång. Men popularitetssiffror på 75 procent borde det inte vara omöjligt. Om hon nu vill.

 

Om gästbloggen


Fredrik Johansson är gästbloggare hos SvD Ledare. Han är kommunikationsrådgivare på Kreab och sitter även i styrelsen för Stiftelsen Fritt Näringsliv.


Här bloggar han i huvudsak om svensk inrikespolitik, men ibland även om annat. Eventuella åsikter är hans egna.