Annons

I högermarginalen

Fredrik Johansson

Fredrik Johansson

Efter ett elvaårigt partiledarskap bestämde sig då Göran Hägglund för att avgå. Kanske inte så överraskande – ett beslut att fortsätta nu behöver åtminstone teoretiskt ha en nästan åttaårig horisont.

Om 11 år som partiledare är långt, så är 19 år en oändlighet.

Hägglunds insatser som partiledare bör utvärderas med något mer distans. Men han kan väl framförallt sägas ha stått för en sorts idémässig och politisk konsolideringsprocess som Alf Svensson inledde under 1980-talet.

Kristdemokraterna är – även om fallhöjden till fyraprocentsspärren ofta är högst begränsad – idag ändå en etablerad del av det svenska partilandskapet. Det har man av naturliga skäl inte alltid varit. Tvärtom. För att vara ett mer medelålders än gammalt parti har Kristdemokraterna en tämligen brokig bakgrund.

Kd är kanske mer än något annat resultatet av den svenska sekulariseringen. Partiet föddes som en reaktion mot kristendomens gradvisa bortsipprande ur den svenska samhällskroppen under efterkrigstiden.

Kristdemokraternas historia har sedan i mycket definierats i relation till denna process. Vilket förstärkts av att partiet gått från att vara en proteströrelse till ett parti med parlamentariska ambitioner. Partiets egen relation till sekulariseringen tycks mig ofta ha varit en större fråga än sekulariseringen som övergripande samhällsförändring.

Som motkraft till sekulariseringen är det också svårt att se att Kristdemokraterna varit framgångsrika. Religionens – inte minst kristendomens – roll i det svenska samhället är förvisso notoriskt underskattad i den mediala rapporteringen (framförallt på riksplanet).

Tusentals människor går varje söndag till kyrkan och i delar av landet är den, åtminstone för många, en central del av livet. Kristdemokraterna rör sig naturligtvis i denna värld. Till del är det fortfarande partiets hemmaplan.

Men i ett internationellt perspektiv och sett till den nationella nivån av samhällsdebatt och politik är det ändå tydligt att Sverige är ett av världens mest sekulariserade samhällen. Striden står inte längre om kristendomsundervisning i skolan, utan om det är en djup kränkning mot alla inblandade att sjunga psalmer på skolavslutningar. Och i dessa symbolfrågor uppbådar Kristdemokraterna fortfarande ett motstånd med betydande folkligt stöd.

Men sedan KDS  bildades för femtio år sedan har samhället ”moderniserats” och Kristdemokraterna med det.

Partiet har i processen blivit ett normalt borgerligt parti, samtidigt som det konfessionella tryckts allt mer i bakgrunden. Hägglund har också visat att partiet kan sitta i en koalitionsregering under åtta år, med allt vad det innebär av kompromissande, krav på intern partidisciplin, rekrytering av hantverkskunniga politiker etc.

Det skiljer Kristdemokratin från exempelvis Miljöpartiet, som efter några månader i en koalitionsregering fortfarande har – milt uttryckt – mycket att bevisa när det kommer till regeringsduglighet.

Utöver medias och kommentatorers sedvanligt stora förhoppningar om ett rejält slagsmål om  partiledarskapet verkar frågan om vilken väg Kd väljer att gå vara något som berör.

Många – nåja, i alla fall en del – hoppas på ett mer konservativt kristdemokratiskt parti. Även om vad som är ”konservativt” sällan definieras särskilt väl.

En del för att de själva anser sig vara eller tror sig se en hyggligt stor vilsen grupp väljare som inte vet vart den ska ta vägen. En del för att de med fradgande malande käkar ser fram emot att kasta sig över Hägglunds efterträdare med anklagelser om allt från högerradikal katolicism till kopplingar till amerikansk framgångsteologi.

För några är Hägglund den mask bakom vilken allehanda onämnbara uppfattningar och kotterier gömmer sig. Aftonbladets ledarsida menar exempelvis att man under Kristdemokraternas ”huv” finner ”avgrunden”:

”Här samlas underlivsbesatta krea­tionister, reaktionära småfarbröder i fluga, korsriddarromantiker och bög­hatare under lite krystade former.”

Få saker verkar pigga upp den svenska vänstern mer än deras våta dröm om vad Kristdemokraterna skulle kunna vara.

Kristdemokraterna kommer inte bli ett radikalt konfessionellt kristet parti. Man kommer inte att sätta kristenhetens återtagande av Jerusalem i valmanifestet. Det är i grunden bra, men det har heller aldrig varit aktuellt.

Men man kommer sannolikt inte heller välja den mer modererade konservativa vägen. Och det är inte väljarna som är problemet, utan partiet. Jag tror nämligen att man i huvudsak finner annat under ”huven”.

Jag tror också att det finns en resonansbotten i ett politiskt budskap som är mer ”konservativt” i meningen statsskeptiskt och frihetligt.

Fast det har Hägglund åtminstone till del testat.

I det berömda ”Verklighetens folk”-talet i Almedalen för några år sedan talade Hägglund om klyftan mellan den vardag i vilken de allra flesta befinner sig och en samhälls- och kulturdebatt som blir allt mer perifer.

Det tror jag många är attraherade av. Som motsäger sig kvoterad föräldraförsäkring (”individualiserad” som George Orwell tydligen skulle ha sagt), som känner att de har både rätt, skyldighet och förmåga att själva ta ansvar över sina liv, sina barns skolgång och uppfostran osv. Att de själva och deras barn inte är pjäser i olika partiers ambitioner att nå statistiska mål om jämstäldhet eller samhällelig likhet.

De som inte vill ha massa förvuxna SSU:are eller LUF:are beskäftigt petandes i tillvaron. Som inte vill ha mer av gapig kulutradikalitet.

Min bild är att det finns väljare som är mottagliga för ett sådant budskap, men problemet är att det är svårt att förankra det i själva partiet. Verklighetens folk var en kristdemokratisk dagslända. Efter att The usual suspects på landets kultursidor jagat upp sig i tillbörlig ordning klingade allt av. Hägglund hade inte en konkret politik som kunde fylla retoriken. Vilket inte beror på bristande fantasi, utan på att en sådan politik skulle vara svårsmält internt.

För många inom Kristdemokraterna verkar idén om ett verklighetens folk som råder över sig själva vara direkt skrämmande. Oron för att människor väljer ”fel” blir starkare än viljan att ge dem förtroendet att välja som de vill.

En sådan konservatism blir tyvärr mer klåfingrig än medkännande. Mer paternalistisk än frihetlig.

Men jag kan ha fel.  Kanske vågar Kristdemokraterna ta det steg ut i det okända som det innebär att bli ett Verklighetens parti för Verklighetens folk.

Om gästbloggen


Fredrik Johansson är gästbloggare hos SvD Ledare. Han är kommunikationsrådgivare på Kreab och sitter även i styrelsen för Stiftelsen Fritt Näringsliv.


Här bloggar han i huvudsak om svensk inrikespolitik, men ibland även om annat. Eventuella åsikter är hans egna.