Annons

I högermarginalen

Fredrik Johansson

Fredrik Johansson

I lördags var det femtio år sedan Winston Churchill avled.

Det har skrivits många böcker om Churchills liv och då han själv var en minst sagt driven författare har han ju själv skildrat viktiga skeden i det egna livet. Det är alltså inte helt enkelt eller särskilt klokt att ge sig på att skriva om Churchill. Så många – inte minst han själv – har gjort det så mycket bättre. Men ändå…

Churchill belönades ju som bekant med nobelpriset i litteratur 1953. Med motiveringen:  ”För hans mästerliga beskrivningar av historia och biografier liksom för sin briljanta retorik för att försvara upphöjda mänskliga värderingar”. 

De odödliga talen i Underhuset och i radion är många. Talekonsten briljant.

Aldrig har så många haft så få att tacka för så mycket. Blod svett och tårar. Vi ska slåss på stränderna. Järnridån från Stettin till Trieste. Detta är kanske början på slutet. Och så vidare.

Men kanske framförallt det alldeles magnifika talet i Underhuset från den 18 juni 1940, om att slaget om Frankrike är över och att man nu står inför slaget om Storbritannien:

”What General Weygand called the Battle of France is over. I expect that the Battle of Britain is about to begin. Upon this battle depends the survival of Christian civilization. Upon it depends our own British life, and the long continuity of our institutions and our Empire. The whole fury and might of the enemy must very soon be turned on us. Hitler knows that he will have to break us in this Island or lose the war. If we can stand up to him, all Europe may be free and the life of the world may move forward into broad, sunlit uplands.

But if we fail, then the whole world, including the United States, including all that we have known and cared for, will sink into the abyss of a new Dark Age made more sinister, and perhaps more protracted, by the lights of perverted science. Let us therefore brace ourselves to our duties, and so bear ourselves that, if the British Empire and its Commonwealth last for a thousand years, men will still say, ’This was their finest hour.'”

Långt citat. Men bättre än så blir det helt enkelt inte.

Mot den svindlande bakgrund vilken han talar blir det helt enastående. Det är ingen överdrift att hävda att den västerländska civilisationen stod på spel. Retoriken fångar allvaret med en enastående precision.

Dessa månader våren/sommaren 1940 hänger västvärlden på en skör tråd.

I – som Churchill säger – förlängningen också USA. Ett avgörande strategiskt intresse för Storbritannien onekligen. En djupt känd personlig övertygelse hos halvamerikanen Churchill otvetydigt. Men också kärnan i en föreställning om transatlantisk värdegemenskap och samarbete som fortsätter att vara sann i våra dagar.

Idag läste jag en ledare i den brittiska tidskriften The Spectator som publicerades två dagar innan Churchill dog 1965. Det är i sig en fantastisk text, som nog väl fångar mycket av de sentiment som fanns i Storbritannien och i stora delar av övriga Västvärlden vid tiden för hans död.

”We live as free men, we speak as free men, we walk as free men because a man called Winston Churchill lived. Of no other man since time began can that be said. And, as we waited and prayed, there was nothing more to be said.”

I tider där föreställningar om enskilda individers påverkan på historien inte sällan verkar uppfattas som omoderna och provocerande är det ändå svårt att komma runt Churchill. Han var ändå där. Han fattade en rad extremt svåra beslut. Han lyckades kommunicera något till det brittiska folket som ingav hopp.

Och – kanske framförallt – han lyckades i den yttersta av kriser vinna stöd för en politisk linje i en beslutsprocess i en parlamentarisk demokrati där det fanns olika åsikter och där hans auktoritet faktiskt inte var given.

Den ungersk-amerikanske historikern John Lukacs har skrivit flera böcker om denna ytterst kritiska tid i Churchills liv och i Västerlandets historia. Den mest kondenserade är ”Churchills ödesstund – Fem dagar i London maj 1940.”

Boken utspelar sig 24-28 maj 1940 och handlar om hur de brittiska politikerna bestämmer sig för att fortsätta kriget mot Hitler. Detta vid en tid då 400.000 allierade soldater var inringade vid Dunkerque och av många förväntades kapitulera för eller bli utraderade av den tyska övermakten. Storbritannien riskerade vad Churchill själv beskrev som ”vårt största militära nederlag på århundraden.”

Crescendot är ett kabinettsmöte i underhuset sent tisdagen 28 maj 1940. Churchill hade varit premiärminister i arton dagar och under de föregående dagarna hade frågan om framtiden slitits i krigskabinettet. Under en ström av ständigt dåliga nyheter från kontinenten.

Vid detta möte den 28 maj – i ett rum med övriga kabinettministrar (totalt ett tjugofemtal personer) – vinner han till slut stöd för sin linje och idén om underhandlingar med Berlin överges, ”vad som än händer vid Dunkerque”.

Resten är – alldeles onekligen – historia.

Churchill levde ett långt liv och var en del av brittiskt samhällsliv – och det brittiska imperiet – i nästan sjuttio år. Som Spectator skrev 1965 hade han inte sällan fel (”sannolikt” om Indien, ”möjligen” om Dardanellerna  – vilket väl får sägas vara generöst mot honom) och uppfattades under långa tider som ett brushuvud och en hetsporre. Han bytte parti flera gånger, även om hans egen uppfattning var att det var han som förblev sig lik medan partierna förändrades.

Men – om inte annat – de veckorna, dagarna, timmarna våren/försommaren 1940 går inte att komma runt.

John Lukacs slår fast att det vara Sovjetunionen och USA som vann kriget. Men 1940 var det Churchill som inte förlorade det.

Utan Winston Churchill hade vi levt i en annan och otvetydigt oändligt sämre värld.

 

Om gästbloggen


Fredrik Johansson är gästbloggare hos SvD Ledare. Han är kommunikationsrådgivare på Kreab och sitter även i styrelsen för Stiftelsen Fritt Näringsliv.


Här bloggar han i huvudsak om svensk inrikespolitik, men ibland även om annat. Eventuella åsikter är hans egna.