I högermarginalen

Fredrik Johansson

Fredrik Johansson

Aftonbladets ledarsida meddelar idag att de som gjorde de dryga två miljonerna resorna från Bromma flygplats förra året är ”priviligerade”. En viktig indikation på detta ska tydligen vara att de läser Dagens Industri.

För att understryka vilka människor vi talar om här så plockar Eva Franchell fram några av de mest förfärande etiketterna i ledarsidans ingalunda begränsade fatabur. Det handlar om ”direktörer” och ”gräddfil”. En enklare själ kan inte annat än känna avund mot detta liv i sus och dus. Där man sätter sig på 07.55-kärran till Ronneby. Och läser Dagens Industri, förmodar jag.

Aftonbladets ledarsida påstår också att Förbifart Stockholm skulle kosta 60 miljarder. I bästa fall är den uppgiften tagen helt ur luften, i värsta fall bygger den på en av de mest oseriösa beräkningarna i modern svensk politisk historia.

Siffran har använts förut. Bland annat av Expressens ledarsida, men där verkar man nu ha förstått att inte göra det. Vilket får sägas vara klokt.

Trafikverket beräknar kostnaden för Förbifarten till drygt 27 miljarder kronor. Det är också den siffra som Infrastrukturministern hänvisar till när hon påstår att ”frysningen av produktionen” av Förbifarten leder till ”en ganska liten fördyring” på 250 miljoner.

Det finns ingen seriös uträkning som leder i bevis att denna kostnad kommer att fördubblas. Trafikverket har inte reviderat sin ursprungliga beräkning. Den fördyring som nu sker beror alltså på att regeringen beslutat att ”frysa produktionen”.

Förvirringen för oss som slaviskt läser Aftonbladets ledarsida blir inte mindre av att Eva Franchells kollega Daniel Swedin så sent som igår citerade Anna Johansson: ”Det här är ett projekt som totalt sett landar på ungefär 27 miljarder.”

Till och med i en värld där 250 miljoner uppfattas som ”en ganska liten fördyring” måste nog – i alla fall för någon med min inskränkta världsbild – 33 miljarders differens  ända sägas vara pengar. Åtminstone om det diffar 33 miljarder på samma redaktion. Men Swedin har rätt och Franchell har fel.

Jag har idag – utan framgång – på Twitter frågat Aftonbladets Ledarsida varifrån 60 miljarder kommer. Allt tyder på att de kommer från Riksdagens Utredningstjänst (RUT), som på Miljöpartiets beställning i maj förra året genomförde en beräkning där man till investeringskostnaden på 27,6 miljarder lade finansieringskostnaden för projektet under dess hela livslängd.

Utredningen – som med hjälp av en ambitiös fotnot lyckas sträcka sig in på en andra sida – går att studera här. Den går rätt fort att läsa.

Då Förbifarten kommer att vara delvis lånefinansierad adderar man alltså ”räntekostnaden” på drygt 17 miljarder. En detalj är att det bygger på ett ränteantagande på 4-4,5 procent (och inflation på 3 procent). Vilket ska ses mot bakgrund av att den svenska statens tioåriga obligationsränta idag är ungefär 1,2 procent. Jag skulle gissa att svenska staten skulle kunna sälja en obligation med den bindningstid som gäller här till mindre än hälften av 4,5 procent. Förbifarten har dessutom genom trängselskatterna ett helt eget kassaflöde att låna på.

För att lägga lök på denna lax tar man sedan till påhittet att räkna i ”löpande priser”, vilket landar i 61 miljarder. Vilket då dessutom bygger på ett inflationsantagande som ligger en procent över Riksbankens inflationsmål.

Det är en – åtminstone utanför Miljöpartiet, där man som bekant bekänner sig till en egen högst särpräglad uppsättning föreställningar om ekonomi – medveten sammanblandning av projekt- och finansieringskostnader.

Pengar kostar nämligen alltid pengar. Det gäller för oss som privatpersoner och det gäller för staten.

Orimligheten i RUTs beräkning kan illustreras genom att förutsättningarna för den ändras. Om staten istället betalade kontant för Förbifarten skulle man med RUT/Miljöpartiets sätt att räkna hamna på en kostnad på 27,6 miljarder. Om man väljer att låna en större del eller över längre tid blir kostnaden högre. Genom att mixtra med kalkylens ingångsvärden kan man få Förbifarten att kosta exakt vad som helst.

Om staten tar ett lån med oändlig återbetalningstid skulle – med antagande om positiv ränta – Förbifartens kostnad vara oändlig.

Vilket naturligtvis är nonsens. Vägen kostar vad vägen kostar. Om man betalar kontant istället för att låna till projektet så påverkar det statens balansräkning och upplåningsbehovet (statsskulden) ökar med motsvarande pengar. Kostnaden för kapitalet dyker upp någon annanstans.

Finansieringskostnad avgör om man har råd med projektet, inte dess kostnad.

Det är som att köpa en bostad. Ett hus för två miljoner kostar två miljoner, oavsett finansiering. Man kan ha bättre eller sämre möjligheter att finansiera och högre eller lägre kostnader för finansieringen. Men pengar har alltid ett pris. Om man betalar huset kontant så är alternativkostnaden den avkastning man har på kapitalet på banken eller någon annanstans.

Seriös debatt om viktiga frågor – Förbifarten är en mycket viktig fråga för Stockholmsregionens framtid – bygger på att man håller sig till vedertagna och jämförbara sätt att räkna. Och silar bort rent nonsens.

60 miljarder för Förbifarten är inte äpplen och päron, det är inte ens en fruktsallad. Det är ett dignande smörgåsbord av sammanblandade begrepp.

Om gästbloggen


Fredrik Johansson är gästbloggare hos SvD Ledare. Han är kommunikationsrådgivare på Kreab och sitter även i styrelsen för Stiftelsen Fritt Näringsliv.


Här bloggar han i huvudsak om svensk inrikespolitik, men ibland även om annat. Eventuella åsikter är hans egna.

Fler bloggar