Morgan Johansson i upplösningstillstånd

Under några skälvande timmar igår förmiddags torgförde Sveriges justitieminister idén att företag som inte möter det politiska kravet på 40 procent kvinnor i sina styrelser ska kunna tvångsupplösas. Eller rättare sagt, inte alla företag utan endast börsnoterade företag.

Senare under dagen – vad som hände däremellan lämnas åt läsarens fantasi – återkom Morgan Johansson och konstaterade att en sådan drakonisk lagstiftning inte var aktuell. Nu var det viten och böter som gällde.

Vi har börjat vänja oss vid att man bör förhålla sig avvaktande när Samarbetsregeringens ministrar uttalar sig. Det är inte sällan färskvara. Jag skrev om ett annat fall för några veckor sedan.

Min rekommendation är att man som Samarbetsregeringssupporter bör iakta 12 timmars karens innan man stödjer det som den här regeringens ministrar säger. En vecka för Åsa Romson.

Å andra sidan är det lite synd om Justitieministern. När andra ägnar sig åt de stora ordens allmänna jämstäldhetsdebatt är det hans otacksamma uppgift att operationalisera dessa uppfattningar i lagstiftning. Johanssons utspel påminde om verkligheten utanför högtidstalen.

Ett politiskt problem med upplösning är att det naturligtvis aldrig skulle kunna bli aktuellt. Det är en sanktionsmöjlighet varje regering med något spår av kvardröjande självbevarelsedrift inte vill ha i sin verktygslåda. För tänk om det blev allvar.

Låt oss anta att ett börsnoterat företag med ett antal tusen anställda inte följde lagstiftningen. Skulle Morgan Johansson då stå där och säga ”Jag måste tyvärr meddela att vi upplöser detta företag då man trots påstötningar inte har nått målet om 40 procent kvinnor i styrelsen. Verksamheten ska vara likviderad senast 1 juli nästa år.”

Det är därför symptomatiskt att Morgan Johanssons ursprungliga position var att ”Man kan hota med en upplösning av bolagen.”

Det är alltså frågan om just ett hot. Men så kan en rättsstat inte fungera. Sanktioner kan inte stanna vid hot. De måste kunna fullföljas och stå i proportion till gärningen. Och upplösning – i en del fall till en kostnad om tiotals eller hundratals miljarder och med konsekvens för tiotusentals människors försörjning – står inte i proportion till oförmågan/oviljan att uppfylla kravet. Regeringen vill inte ha denna atombomb. Inte ens i jämstäldhetspolitiken.

Efter att – får man anta – ha slickat såren återkom dock Morgan Johansson med nytt mod. Denna gång på Twitter. Nu fick vi veta att kvoteringsmotståndet minsann avspeglade bristande engagemang för det svenska näringslivets konkurrenskraft:

”Ni som motsätter er kvotering i bolagsstyrelser – har ni tänkt på att det kan stärka Sveriges konkurrenskraft om man tar vara på kompetens?”

Jag kan acceptera – även om jag anser att det är en felaktig uppfattning – att någon anser att matematisk jämställdhet är ett mål som står över enskild äganderätt, ägarstyrning och företagande. Men att kvotering stärker de berörda företagens konkurrenskraft är ett argument som utmanar löjet. Det bygger på antagandet att Morgan Johansson med en generell tvingande regel når bättre resultat än vad företagsägare gör genom decentraliserat beslutsfattande utifrån berörda företags förutsättningar. Det är ett minst sagt vågat antagande och ett mycket avslöjande argument.

Det stora bekymret är nämligen att Justitieministerns syn på ägande avspeglar en fundamental brist på insikt om vilken roll det har i ekonomin. Och han är alldeles uppenbart inte ensam.

Kravet på kvotering frikopplar styrelsearbete från ägande. Att de som sitter i en styrelse ska avspegla ägarnas vilja och föreställningar om vad som är bäst för det enskilda bolaget. Kvoteringskrav är inte en föraning om jordens undergång, men det är en central fråga för marknadsekonomins funktionssätt. Debatten är därför av stor principiell betydelse.

En fungerande marknadsekonomi har en stor bredd i ägarformer och en marknad för ägande. Detta för att ägande i sig är en särskild kompetens som är utsatt för konkurrens. Dåliga ägare ersätts över tid av andra och förhoppningsvis bättre. Men framförallt för att olika företag behöver olika typer av ägare och att samma företag kan behöva olika typer av ägare över tid.

I mindre företag är inte sällan ägande och operativ ledning nära sammankopplade. Det gäller inte minst de småföretag som många politiker i andra högtidstal säger sig vurma särskilt för.

Men i större företag behövs en ägarstyrning som ser annorlunda ut. Det gäller inte minst för att företag ska kunna växa till att bli stora.

Mindre företag tar in kapital för att kunna expandera, men inte sällan också för att man behöver tillföras kompetens kring hur man ska kunna växa och utveckla verksamheten. Andra företag är bara ute efter kapital och breddar ägandet på andra sätt.

Med ägande följer inflytande, av det enkla skälet att detta inflytande spelar en avgörande roll i utvecklingen av företag. Det gäller det lilla fåmansföretaget och det gäller i den multinationella mångmiljardkoncernen. Att Nisse som enda ägare av Nisses Glasskiosk bestämmer hur företaget ska utvecklas är lika fundamentalt som att ägarna i en mångmiljardkoncern gör det.

I en del fall – som när en affärsidé söker en affärsängel – kan inflytandet vara direkt efterfrågat. I andra handlar det om vem som tror sig vara bäst på att utveckla ett företag. Man köper helt enkelt verksamheten från en ägare som nått vägs ände, eller som inte ser vilka möjligheter som finns. Hur ägandet ser ut påverkar i sin tur värdet på företaget. På börsen sker den värderingen varje dag. Och det är därför börskurser påverkas av att ägare lämnar eller går in i företag.

Möjligheten att köpa en verksamhet och utveckla den till något bättre är en helt fundamental del av en fri ekonomi. Det är en process som skapar värde åt ägare och som gör våra samhällen rikare.

I den svenska modellen är styrelsen ägarens främsta (men inte det enda) sätt att styra företaget. Genom att utse personer som avspeglar ägarens uppfattning om hur företaget ska utvecklas försöker man styra företaget i den önskade riktningen (genom rekrytering av Vd och andra nyckelpersoner, påverkan på investeringsbeslut etc).

I olika tider kan det behövas olika styrelseledamöter. Är det kris eller expansionsfas? Ska företaget expandera på någon särskild marknad? I någon ny nisch?

Fungerar detta perfekt? Inte alls. Det finns dåliga ägare. Och det finns dåliga ägare som överskattar sin egen förmåga och fortsätter att driva företag i fel riktning. Det finns ägare som drivs av andra motiv än företagets bästa, som agerar för kortsiktigt, för långsamt, för snabbt etc.

Men att ett system inte är perfekt innebär inte att det finns alternativ som är bättre. Detta är den ordning som vårt välstånd vilar på och varje jämförelse med alternativet ställer systemet i mycket gynnsam dager.

Poängen med en fri ekonomi och ett decentraliserat beslutsfattande (också vad gäller styrelsesammansättning) är att det är en lärande process där misstag kan rättas till och där företag efter bästa förmåga söker hitta den väg som är mest framgångsrik. Stämmer det att 40 procent kvinnor i styrelsen är vägen till konkurrenskraft, då kommer de som upptäcker att det är så utvecklas bättre.

Men tänk om Morgan Johansson har fel?

Ett av de helt fundamentala argumenten för decentraliserat enskilt beslutfattande (marknadsekonomi) är – tvärtom vad många tycks tro – människans felbarhet. Den centralt beslutade tvingande regeln tar inte hänsyn till den kunskap som företagens ägare sitter på. Den bygger på att Morgan Johansson efter decenniers slit i SSU-föreningar och partidistrikt kommit till en universalt gällande insikt om hur företag ska ägarstyras. För deras egen konkurrenskrafts skull. Jag tror att ordet vi söker är ”hybris”.

Slutligen är det slående att hela debatten rör börsnoterade företag. I mina ögon är det helt inkonsekvent. Företag kan ägas på många olika sätt. Börsen är bara ett av dessa. Men börsföretagen syns. De bevakas av media, har stora bolagsstämmor och är kända av breda väljargrupper. Därför blir de måltavla.

Jag tror möjligen inte att företag skulle lämna börsen på grund av kvoteringskrav. Men det är ändå en signal att Justitieministern en klämdagsförmiddag i maj lekte med tanken att börsnoterade företag ska kunna tvångsupplösas.