Löfvens parlamentariska slirighet

Det har sagts och skrivits mycket om Decemberöverenskommelsen.

För egen del har jag väl ungefär lika många frågetecken som när jag kommenterade den när den kom.

Är jag något så är det mer övertygad om att framtiden för överenskommelsen är högst osäker.

Ett skäl är att jag inte är imponerad av parternas sätt att vårda den. Decemberöverenskommelsen är inte resultatet av kontrahenternas djupt kända kärlek för varandra och den är besk medicin för båda sidor. Desto viktigare att den vårdas. Om man ser någon glädje i att den överlever långsiktigt.

Det ursprungliga anslaget av nationellt ansvar och långsiktiga stabila spelregler återföll snabbt i de banor av gnabbande och skuldbördesbollande som präglat svensk politik under de senaste åren.

Jag skrev då om hur statsministern knappt hunnit ut från presskonferensen förrän han återigen lade ut texten – i Dagens Nyheter – om Alliansledarnas närmast ogreppbara uselhet. Vad hade man inte givit för en inblick i de psykologiska insikter som styr Stefan Löfvens sätt att kommunicera med dem han önskar samarbeta med?

Den moderate partisekreteraren in spe Thomas Tobé skrev å sin sida en debattartikel i DN där han hävdade:

”Överenskommelsen innebär ett viktigt steg mot att Nya Moderaterna vid nästa val kan få stöd för sin statsministerkandidat och att en ny alliansregering inte behöver bli beroende av de rödgröna partierna. ”

För den som inte är moderat sympatisör är det möjligen ett inte helt övertygande argument. Vår parlamentariska ordning och riksdagens arbetsätt ska rimligen stå på stabilare grund än hoppet om en moderat statsminister 2018. Hur önskvärd en sådan än må vara.

Men jag är heller inte säker på att det eldar på Decemberöverenskommelseentusiasmen bland de moderata partiföreträdarna. Inte minst då argumentet vilar på den spännande premissen att Socialdemokraterna kommer att hålla vad de lovar. Det är riktigt att en ny Alliansregering inte blir beroende av de rödgröna partierna. Däremot blir den beroende av att Socialdemokraterna fullföljer sin del av Decemberöverenskommelsen.

Det är förvisso juletid, men aldrig i modern svensk politisk historia har de borgerliga partiernas politiska ledningar satt större tillit till det socialdemokratiska partiet och dess partiledning.

Risken att en socialdemokratisk ledning (särskilt en ny sådan) blir överkörd – eller låter sig bli överkörd – av en partikongress (eller av varför inte av LO) som inte accepterar att partiet i opposition inte röstar emot Alliansens politik är rimligen betydande.

Decemberöverenskommelsen är nämligen så skakig i sina skrivningar att en kreativt lagd partitaktiker har gott om tid om vederbörande får en förmiddag på sig för att hitta skäl att hävda att den andra sidan redan har brutit den. Det parlamentariska och politiska livet innehåller så många rörliga delar att det är omöjligt att förutsäga vad överenskommelsen är värd om fyra år. Än mindre om sju.

Jag har heller inte sett något bra svar på frågan hur överenskommelsen reglerar vad som kan rymmas i budgeten. Jag är som sagt inte någon expert på riksdagsarbetet, men vi har genom denna ordning skapat mycket tydliga incitament för en regering att baxa in så mycket som möjligt i budgeten då den är fredad från oppositionen.

Skulle jag gissa är det här man kommer att leta för att finna skäl för att bryta överenskommelsen. Det kommer att hävdas att budgeten använts som en trojansk häst för att genomföra politiska beslut som egentligen inte borde ligga i budgeten. Decemberöverenskommelsen bryts därefter i mer eller mindre genuin affekt. Armviftandet på bägge sidor blir betydande. Det politiska klimatet riskerar att bli än mer toxiskt. Väljarna fördelar skuldbörda i linje med partisympatier.

Men jag kan ha fel. Och visst, man kan fråga sig vad alternativet var. Jag sitter mycket högt upp på läktaren här och tycker att man ska göra sitt yttersta för att visa respekt för att detta är en knepig parlamentarisk situation. Våra folkvalda försöker laga efter läge.

Detta sagt skulle jag nog ändå hävda ny talmansrunda, möjlig Alliansregering (som hade pressat SDs hand ytterligare) och därpå antagligen nyval. Jag är förvånad över att Löfven spelade extravalskortet på det sätt han gjorde. Enligt honom själv för att undvika en parlamentarisk process som kunde ha lett till ett borgerligt regeringsförsök.

Beslutet var – inte minst mot bakgrund av att han faktiskt saknade den formella möjligheten att fatta det – i den meningen respektlöst mot både den parlamentariska processen och valresultatet. Löfvens argument är att Sverigedemokraternas agerande omöjliggjorde en annan lösning. Men frågan kvarstår: varför kortslöt han då den parlamentariska processen?

Det som gnager är att Löfven uppvisar ett mönster av en påfallande tillbakalutad inställning till Riksdagen. Politiskt. Men faktiskt även formellt.

Igår publicerade Aftonbladet en längre intervju med statsministern. Den innehåller en del furstliga formuleringar:

”Jag har sett till att vi har en regering, den är i gång. Vi fick till en budget. Det är en bra budget. Den blev tyvärr nedröstad.”

Jag vågar säga att nyckelorden i citatet är ”tyvärr” och ”nedröstad”.

Men det finns annat i intervjun som gör det enklare att hålla sig för skratt. Löfven fortsätter att slira betänkligt i grundläggande parlamentariska frågor.

”För det första så regerar jag inte på ­deras budget. Visst, den gäller ett tag.”

”För det första” följs inte av något andra eller tredje, så man får väl anta att detta är statsministerns bild av sitt regerande. Riksdagen har fastställt en statsbudget. Det är oppositionens budget. Statsministern menar att han inte regerar på den. Det är ett häpnadsväckande påstående. Framförallt konstitutionellt.

Detta är inte någon gråzon. Regeringsformen 9 kapitel 1§: ”Riksdagen beslutar om skatter och avgifter till staten samt om statens budget.” Det är precis vad riksdagen har gjort. Det är precis vad Stefan Löfven har att regera på.

Det kan låta småskuret, men vilken budget denna regering regerar på är inte en fråga om tycke, smak eller spinn. Statsbudgeten fastställs av Riksdagen. Punkt. Gillar inte Stefan Löfven budgeten kan han höra av sig till talmannen och lämna in avskedsansökan. Vi lever i en parlamentarisk demokrati och inte i någon dysfunktionell SSU-förening.

Löfven fortsätter förvisso med ”Men direkt efter årsskiftet så påbörjar vi ­jobbet med vår vårproposition. Samtidigt pågår arbetet med nästa budget som ska gälla.”

Allt detta är riktigt. Men det gör faktiskt saken värre. Såväl vårpropositionen som 2016 års statsbudgeten beslutas också de av riksdagen. Stefan Löfven regerar landet på den budget (inte hans egen nota bene) som fastställts av riksdagen. Han kommer fortsätta att regera landet på det budgetar som fastställs av riksdagen.

Det är möjligt att vi idag kan vara mer säkra på att Löfven får igenom ”sin” budget. Det räcker inte att det är ”en bra budget”. Det blir inte Sveriges budget förrän riksdagen så beslutat.

Detta är inte politiskt finlir. Det är en del av vårt parlamentariska styrelseskick.

Denna slafsighet är svårbegriplig rent politiskt. Stefan Löfven borde inse att han har allt att tjäna på att uppträda med en närmast överdriven korrekthet i det här läget. Visa statsmannaskap. Respekt för spelreglerna. Lite storsinthet.

Jag är emot okynnesanmälningar till Konstitutionsutskottet. Men det hade nog inte skadat den svenska parlamentariska ordningen om Riksdagen kallade till sig Statsministern och bad honom förklara vad han menar när han påstår att han inte regerar på den budget Riksdagen fastställt.

Man kan ju slutligen undra vad talmannen – som främsta representant för det svenska parlamentet – tycker om att statsministern slirar kring finansmakten.