Annons

I högermarginalen

Fredrik Johansson

Fredrik Johansson

Idag väljs en ny moderatledare. Allt tyder på att det blir Anna Kinberg Batra.

Partiledare väljs sällan med helt blanka papper framför sig. De är ofta kopplade till tidigare partiledningar och har att förhålla sig till att de varit med och utvecklat den politik som företrädaren drivit.

Anna Kinbergs Batra är inget undantag. Hennes situation är dock ytterligare tillspetsad.

Dels beroende på företrädarens sätt att avgå och därefter ägna sig åt en sorts dånande frånvaro från den politiska scenen. Fredrik Reinfeldt har synts på två områden i svensk politik sedan han avgick – i migrations/integrationsfrågan och genom (åtminstone enligt media) att ha haft en hand med i den så kallade Decemberöverenskommelsen.

Oavsett vad man tycker i sak. (Jag har redovisat min syn på Fredrik Reinfeldts ”Öppna era hjärtan tal” här och på Decemberöverenskommelsen här) så har det delvis format den terräng i vilken Anna Kinberg Batra nu inleder sitt partiledarskap. Jag hoppas att hon inte låter sig påverkas av det.

Integrationspolitiken är en av Kinberg Batras verkligt stora utmaningar. Stora väljargrupper efterfrågar svar på de frågor som lämnades öppna i Fredrik Reinfeldts ”Öppna era hjärtan”-tal från valrörelsen. Moderaterna kommer inte kunna stå fast vid den tidigare ofullbordade linjen.

Men det är framförallt Decemberöverenskommelsen (som arv från företrädaren, men framförallt i sig själv), som gör dagens val speciellt. Argumenten för och emot är vid det här laget kända och alla invektiv om ”statskupp”, ”parlamentarismens död”, ”föredettingar” och ”sura gubbar” är tillbörligt distribuerade till sina mottagare. Det återstår att se vilken roll frågan kommer att ha vid extrastämman – det underliggande missnöjet är nog inte obetydligt.

Men att en av de tyngsta persedlarna i en tillträdande partiledares bagage består av en teknisk överenskommelse om procedurregler i Riksdagen måste i sig vara unikt. Detta har Anna Kinberg Batra att hantera.

Utmaningen för den nya partiledaren idag blir att så snabbt som möjligt diska av denna överenskommelse. Inte bara för att det finns ett internt motstånd, utan framförallt för att det inte är ett politiskt program att vara en garant för att minoritetsregeringar ska få igenom sin ekonomiska politik i Riksdagen. Att binda sig för hårt vid en överenskommelse med högst osäker bäst-före-datum kan heller inte vara särskilt klokt.

Decemberöverenskommelsen har också – av naturliga skäl – kommit att överskugga övrig politisk kommunikation från Moderaterna de senaste veckorna. Men i tillägg har Anna Kinberg Batra varit påfallande vag vad gäller innehållet i det politiska program som hon önskar leda moderaterna under.

Det närmaste en programförklaring som den nya partiledaren har kommit är en debattartikel i Dagens Industri från precis före nyåret.

Artikeln är skriven direkt efter Decemberöverenskommelsen och präglas även den av behovet av att förklara och försvara. Inte minst att fastslå att Moderaterna – och Alliansen – visst inte kommer att avstå från opponera.

Men Anna Kinberg Batra slår också fast fyra frågor vilka vi väljare tydligen ställer oss i vår ”vardag”:

  • När gamla jobb försvinner och andra regioner i världen växer och utvecklas, hur ska fler nya jobb skapas här i Sverige?
  • När fler företag och arbetstillfällen skapas, varför är det fortfarande många unga som står utanför arbetsmarknaden?
  • När fler utrikes födda än någonsin arbetar och jobben fortsätter att bli fler, varför är vi ändå inte tillräckligt bra på att integrera människor i vårt samhälle?
  • När kvinnor jobbar mer och män tar större ansvar hemma, varför är det fortfarande svårt för många att få vardags- och arbetslivet att gå ihop?

Samtliga dessa frågor – som många alldeles säkert ställer sig både till vardags och på helgen – har naturligtvis betydande relevans.

Men som politiskt program för ett parti som går i opposition efter åtta års regerande är det otillräckligt. Nu är tid för politikutveckling.

Det är alltid enkelt att ha synpunkter på sådant här från läktraren. Men jag skulle hoppas att dagens tal innehöll åtminstone något av detta:

  • Frihetens parti

Politik måste vara mer än att ”svara på frågor människor ställer sig i sin vardag”. Det  behöver inte innebära att man hänger sig åt himlastormande ”visioner” eller oförmåga att omsätta storstilade principer i konkret politik.

Men en nya partiledare måste visa en tydlig vilja och inriktning för sitt parti. Vad är meningen med föreningen? Och det kan naturligtvis inte vara regerandet, de stabila statsfinanserna, Decemberöverenskommelsen eller ens arbetslinjen. I sig.

Moderaterna är ett politiskt parti med rötterna i tydliga föreställningar om människans rätt till frihet och skyldighet till ansvar. Det är här exempelvis striden i skol- och välfärdspolitiken borde stå. Mellan dem som vill strypa valfriheten och en moderat politik som tar sin utgångspunkt i att medborgarna är vuxna nog att styra över sina egna liv. Också vad gäller val av skola eller åldringsvård.

Det är påfallande mycket vardag över den frågan. Men det går också djupare. Jonas Sjöstedt vill beskära vår frihet. Oavsett om det är vardag eller helg.

  • Konkreta förslag för att utveckla arbetslinjen.

Svaret på flera av de frågor som ställs i 30 december-artikeln handlar om arbete. Det är vägen till välstånd, hållbara offentliga finanser, integration, social inklusion osv.

Alliansregeringens stora framgång var att hålla uppe sysselsättningen och skapa nya jobb i en extremt pressad internationell konjunktur. Nyckeln till det var ett systematiskt arbete för att stärka incitamenten för att arbeta.

Den nuvarande regeringen driver en politik i motsatt riktning.

Samtidigt som man talar lättvindigt om hur Fas3 ska ”avskaffas” försvagar man incitamanten för arbete och skärper arbetsmarknadsregleringen ytterligare.

Här behövs en tydlig opposition som bygger på en utvecklad arbetslinje. Tidigare tabun i ”Nya Moderaterna” – som arbetsmarknadsregleringar och ingångslöner – måste ifrågasättas. En motbild mot en socialdemokratisk politik som bygger på ökade bidrag och i slutändan att människor lyfts ur arbetskraften.

  • Utveckla en företagslinje

Moderaterna behöver återigen bli näringslivets och företagandets parti. Arbetslinjens fokus på arbetskraftsutbudet behöver kompletteras med en offensiv linje för entreprenörskap och företagande.

Det är symboler, men det måste vara slut med beskrivningar av näringslivet som ”särintresse”.

Stefan Löfven har aviserat en industripolitisk offensiv som balanserar på gränsen till dagdrömmeri. Socialdemokraterna tror – eller påstår sig tro – att framtidens näringsliv byggs genom sammanträden ledda av Statsministern och inrättande av ett industrikanslerämbete med magnifikt otydliga arbetsuppgifter.

Sverige behöver en ett alternativ till detta.

Ett alternativ som är tydligt för marknadsekonomi.

  • Nystart för integrationspolitiken

Arbetslinjen är fundamentet för en fungerande integrationspolitik och Anna Kinberg gör rätt i att bygga vidare på företrädarens linje av öppenhet och generositet. Inte minst måste arbetskraftsinvandringsreformerna försvaras. Men det räcker inte.

Segregationen handlar också om skolan, bostadspolitiken, lag och ordning etc.

Men även flyktningpolitiken måste diskuteras. Mottagande. Krav på större europeisk solidaritet. Behovet av att prioritera för att vi ska kunnamöta största skyddsbehov

  • Återta kommandot i svensk försvars- och säkerhetspolitik

Moderaterna har under det senaste decenniet tydligt tappat kommandot i svensk försvars- och säkerhetspolitik. Man ska inte hysa någon illusion om att socialdemokraterna i sak har velat något annorlunda eller att vi haft ett starkare försvar om vi haft socialdemokratiskt styre de senaste åren. Men här finns ett tydligt vakuum i svensk politik.

Nato-frågan är här helt central. Inte för att den i sig löser alla våra försvarspolitiska utmaningar, de måste vi ändå hantera själva. Utan för att den visar en tydlig politisk riktning för våra säkerhetspolitiska ambitioner.

Moderaterna är för Nato-medlemskap på någon sorts diffus sikt. Huvudskälet bakom den linjen har varit en kombination av förment nationellt ansvarstagande och än blanding av hänsynstagande och taktik gentemot Socialdemokraterna.

Istället för att driva frågan aktivt har man inväntat Socialdemokraterna. I sak är det naturligtvis så att ett Nato-medlemskap måste vara förankrat på bredden i Riksdagen. Men strategin att inte störa Socialdemokraternas formande av en egen Nato-linje har varit ett tjugo år långt misslyckande.

Socialdemokraternas linje i frågan har inte påverkats av det säkerhetspolitiska läget. Oavsett om det varit bra eller sämre och oavsett om man suttit i regering eller opposition har den socialdemokratiska linjen formats i Kalla krigets neutralitetsmysticism.

Så också efter regeringsskiftet: Försvarsministern har avvisat tanken på en Nato-utredning och regeringen i övrigt har investerat sin eventuella politiska prestige i symboliska solo-projekt som Palestinaerkännandet och i kandidaturen till FNs säkerhetsråd. 1980-talet har gjort en högst ovälkommen comeback i svensk utrikes- och säkerhetspolitik.

Moderaterna måste föra den säkerhetspolitiska agendan tillbaka till vår tid. Och inte minst bryta låsningen i Nato-frågan. Strategin att vänta på socialdemokraterna behöver överges och en självständig plan för medlemskap utvecklas.

Till dessa punkter kan läggas en politik för kunskapssamhället – från grundskolan till Forskning och Utveckling.

Anna Kinberg Batra står inför stora utmaningar. Samtidigt finns det betydande möjligheter – vid sidan av oppositionsarbetet i riksdagen – att utveckla politiken. På de områden jag nämnt ovan, men också på andra. När väl en ny partiledning är på plats kan den likt sin företrädare 2003 börja mejsla ut en ny politik. Även det kan ärligt talat få tal lite tid. Det viktiga är att det har en tydlig riktning. Det är denna riktning vi vill höra idag.

Jag hoppas att den nya moderata partiledningen tar sig an uppgiften med den frimodighet och den glädje den förtjänar. Och att den gör det i insikten om att framtiden i såväl opposition som regeringsställning beror på viljan och förmågan att utveckla politiken.

Fredrik Reinfeldts kloka uttalande om att man måste ”vara förberedd” har närmast varit profetisk vad gäller Stefan Löfvens statsministerskap. Nu är det dags för den nya moderata partiledningen att ”förbereda sig”.

I detta och i allt övrigt önskar jag Anna Kinberg Batra all lycka till!

Om gästbloggen


Fredrik Johansson är gästbloggare hos SvD Ledare. Han är kommunikationsrådgivare på Kreab och sitter även i styrelsen för Stiftelsen Fritt Näringsliv.


Här bloggar han i huvudsak om svensk inrikespolitik, men ibland även om annat. Eventuella åsikter är hans egna.