Annons

I högermarginalen

Fredrik Johansson

Fredrik Johansson

Riksbankens beslut att sänka sin styrränta till 0 (noll) procent har mottagits med ett betydande armviftande från många håll. Inte minst i media.

Beslutet är inte orimligt givet det närmast obefintliga inflationstrycket i svensk ekonomi, men det ger också en bild av att något inte står helt rätt till.

Sverige befinner sig i en sorts makroekonomisk rävsax, där deflationshotet driver ner räntan och upp hushållens belåning. Många – inte minst hushållen själva – inser att de har investerat fast sig i en lågränteekonomi. Alla kan dubbla sina ränteutgifter och se vad som händer då. De flesta inser dessutom vad det skulle kunna innebära för tillgångspriser (bostäder) och hur det i sin tur skulle kunna påverka bankernas agerande.

Stefan Ingves har fått rätt mycket kritik när han tidigare brytt sig om hushållens belåning, framförallt när hans belackare tyckt att räntan inte varit tillräckligt låg. Nu säger han att det är andra som äger de politiska besluten att hantera de höga lånen. Det har han rätt i.

Politikerna våndas. Att exempelvis lagstifta om amorteringstvång skulle minska den inhemska efterfrågan och dessutom sannolikt inte vara odelat populärt bland väljarna. Rent principiellt är amorteringskrav dessutom rimligen något som ska vara upp till marknaden att avgöra.

Politikerna talar därför om rekommendationer, bankernas egna ansvar etc. Man försöker prata ett makroekonomiskt problem till rätta. 

Hårda politiska frågor diskuteras knappt alls. Ränteavdragen vågar man inte röra, eftersom man tror att det är atombombsvarianten av lag på amorteringskrav.

Och ingen vågar prata om att vi inte har en fungerande marknad för hyresrätter. I synnerhet i de delar av landet där hushållen lånar som mest.

Sverige är idag ett land där den dysfunktionella hyresmarknaden har vuxit till ett makroekonomiskt stabilitetsproblem. Det är inte längre bara en mikroekonomisk fråga som hindrar rörligheten på arbetsmarknaden och därmed bidrar till lägre tillväxt och sämre sysselsättning, eller ett socialt problem som stänger ute människor från möjligheten till en bostad.

Vid sidan av den militära alliansfriheten är hyresregleringen det närmaste en statsreligion Sverige kommer. De politiska partierna har – påeldade av i praktiken statsfinansierade lobbyingorganisationer som Hyresgästföreningen – investerat ofattbart mycket politisk prestige i att hyresbostäder ska prissättas på ett annat sätt än andra varor.

Det råder en dånande enighet bland experter – svenska och utländska – om att vi måste hitta en lösning. Man ska ha respekt för att det är en stor politisk utmaning, men frågan är inte om hyresregleringen ska avskaffas utan hur den ska avskaffas.

Ett försök att ge svar på den frågan – på hur vi i god svensk ordnad anda av social ingenjörskonst får en friare hyressättning – har den av Fastighetsägarna Sverige och storstadsregionernas handelskamrar utsedda Bokriskomittén givit.

Kommittén leddes av Klas Eklund och dess slutrapport finns att läsa här. Och läsa borde alla politiker, journalister och andra som vill åtminstone ha ett delsvar på hur vi minskar hushållens tryck att låna mer pengar.

 

Om gästbloggen


Fredrik Johansson är gästbloggare hos SvD Ledare. Han är kommunikationsrådgivare på Kreab och sitter även i styrelsen för Stiftelsen Fritt Näringsliv.


Här bloggar han i huvudsak om svensk inrikespolitik, men ibland även om annat. Eventuella åsikter är hans egna.