Annons

I högermarginalen

Fredrik Johansson

Fredrik Johansson

På dagens regeringssammanträde kommer den svenska regeringen att erkänna Palestina.

I en artikel på DN-debatt argumenterar Utrikesminister Margot Wallström för att det inte föreligger några folkrättsliga hinder att göra det (folkrättsjuristerna är möjligen inte helt eniga i den frågan), att det finns svenska prejudikat (erkännandena av Kroatien 1993 och Kosovo 2008, båda under borgerliga regeringar) och att det kommer ge fredsprocessen en positiv injektion då erkännandet skapar ett mer jämt läge mellan parterna och inger hopp i den palestinska befolkningen

Wallström återanvänder dessutom den eleganta – men inte helt övertygande – språkregel som gått som en röd tråd i hennes argumentation sedan regeringsförklaringen: ”Det finns de som kommer att hävda att dagens beslut kommer för tidigt. Jag är rädd för att det snarare är för sent.”

Det finns som bekant många som ifrågasätter om detta – försiktigt uttryckt – ger ett konstruktivt bidrag till fredsprocessen. Att det är för tidigt.

Men om man bortser från det för ett ögonblick finns det – åtminstone – två andra stora frågetecken.

För det första kan man fråga sig varför artikeln inte innehåller ett tydligt svenskt krav på att Palestina måste erkänna Israel. Det står förvisso att det är en viktig del av en fredsuppgörelse, men det kopplas inte direkt till vad Wallström – kopplat till erkännandet – benämner ett ”ökat ansvar” för Palestina. Då det är ett helt avgörande rekvisit för en varaktig fred och Israels oavvisliga rätt är det rimligen helt centralt.

Nu formulerar sig Wallström så här: 

”Erkännandet innebär även ett ökat ansvar. På samma sätt som vi ställer tydliga krav på Israel kommer vi att göra det på Palestina. Det handlar till exempel om att bekämpa korruption, att respektera medborgerliga och politiska rättigheter samt att öka kvinnors inflytande. Självklart handlar det om ett tydligt avståndstagande från våld.”

Korruption och bristande jämställdhet är frågor som det palestinska samhället onekligen behöver lösa för sin långsiktiga utveckling. Men varför skriver inte Wallström att ett svenskt krav är att Palestina måste erkänna Israel? I kontrast framstår korruptionsbekämpning som tämligen irrelevant.

Mot bakgrund av hur dagens beslut tas emot i Israel verkar det dessutom ur rent diplomatiskt hänseende märkligt att avstå från att göra en mycket tydlig markering här. Det hade rimligen inte kostat någonting.

Man får anta att detta är en text som manglats, putstas, skruvats, ändrats och diskuterats under lång tid på både politisk och opolitisk nivå i UD och Statsrådsberedningen. Så antingen läser jag inte tillräckligt noggrannt, alternativt är det medvetet eller ett misstag av ett stort antal personer.

Den andra frågan rör Sveriges förhållande till EU i den här frågan. Wallström betonar att Sverige nu ”går före”. Före vad, undrar man? Och är det bra om någon ”går före” om den gemensamma strategin skulle bygga på att man går i gemensam tropp?

Många tror – och regeringen hoppas – att det svenska erkännandet leder till att andra EU-länder följer efter. Det kommer den svenska regeringen tolka som en bekräftelse på att dagens beslut var riktigt. Vi gick före. Andra följde efter. Men om det verkligen gynnar fredsprocessen är en fråga, hur det påverkar EUs agerande är en annan.

Det finns – kan någon invända – redan EU-länder som erkänt Palestina. Men med undantag av Malta och Cypern – vilkas roll i regionen inte ska underskattas – rör det sig om förutvarande Warszawapaktsländer som erkände Palestina i slutet av 1980-talet. I en del fall agerar dessa stater idag som om de inte erkänt Palestina, även om de inte formellt dragit tillbaka erkännandet.

Frågan hur det svenska beslutet tas emot i EU-kretsen är intressant av två skäl. Dels utifrån Sveiges position i EU i övrigt. Även om regeringen kan hävda att det är underordnat frågans betydelse är det inte säkert att svenskt solokörande gynnar våra möjligheter på andra områden. Den andra frågan är vad det innebär för EUs roll i Israel-Palestina-konflikten, i synnerhet om det svenska beslutet utlöser andra erkännanden.

Regeringen skulle kunna hävda att det ger EUs Mellanösternpolitik en knuff i rätt riktning. Andra skulle hävda att ett splittrat EU är ett ineffektivt EU och att beslutet riskerar göra EUs politik i regionen mer irrelevant.

 

 

Om gästbloggen


Fredrik Johansson är gästbloggare hos SvD Ledare. Han är kommunikationsrådgivare på Kreab och sitter även i styrelsen för Stiftelsen Fritt Näringsliv.


Här bloggar han i huvudsak om svensk inrikespolitik, men ibland även om annat. Eventuella åsikter är hans egna.