Annons

I högermarginalen

Fredrik Johansson

Fredrik Johansson

Igår kväll var jag på middag i Malmö med den amerikanske presidentens särskilda sändebud mot antisemitism, Ira Forman. Ett intressant samtal med representanter för civilsamhället, näringslivet, den judiska befolkningen i Malmö. Naturligtvis om vad som händer i staden, men även om utvecklingen av antisemitismen i världen i allmänhet och i Europa i synnerhet.

En känsla av betydande allvar, men också viss optimism ändå. Det finns människor som engagerar sig i situationen i Malmö och den uppmärksamhet som riktas mot staden påverkar också positivt.

Bilden av att Malmö – med en ny ledning – har en mer konstruktiv attityd till dessa frågor är tydlig. När Formans företrädare var i Malmö 2012 var meningsutbytet med kommunstyrelsens dåvarande ordförande utomordentligt rättframt. Milt uttryckt. Nu inser kommunledningen att det finns ett problem och man har åtminstone en uttalad ambition att försöka hantera det. Även om det går att ha synpunkter på takt och ambitionsnivå, så är skillnaden betydande.

Den judiska församlingen i Malmö har tydligt framfört till stadens styrande politiker vad som behövs för att bland annat stärka den fysiska säkerheten. Att det judiska samhället i Malmö behöver skydd är uppenbart. Rapporterna om trakasserier mot församlingens företrädare, hot riktade mot enskilda judar och mot judiska lokaler är förfärande.

Det går inte att kompromissa med den fysiska säkerheten. Människor riskerar liv och lem av ett enda skäl: att de är judar.

Detta är därför inte heller en Malmö-fråga. Det är en nationell fråga. Dels för att hoten och trakasserierna inte är isolerade till Malmö, men framförallt för att den fysiska säkerheten i Sverige är ett uppdrag för staten. Kommunen kan bidra till att lokaler, verksamheter och miljöer blir tryggare och säkrare. Men kärnan i den fysiska säkerheten vilar på polisen och för den ansvarar riksdag och regering.

Men den långsiktiga frågan skär naturligtvis djupare. Hur kan det komma sig att man nått en punkt där människor behöver polisskydd när de vakar över sina döda?  Hur vänder man den utvecklingen?

I den mån den amerikanska regeringens uppmärksamhet skyndar på det kommunala beslutsfattandet och de ansvarigas fokus på frågan är det välkommet. Men Malmös ledning måste naturligtvis veta att det är nödvändigt att vända utvecklingen, oavsett vad omvärlden tycker och säger.

Man kan också konstatera att den bisarra föreställningen – tydligast framförd av spänningsromanförfattaren Jan Guillou – om att det är lögn att judar funderar på att flytta från Sverige står i alldeles påtaglig kontrast mot de planer och funderingar som judar själva vittnar om. Niklas Orrenius – som skrivit flera artiklar på temat i DN – konstaterar också att det konkret talas om att flytta.

”På Malmödialekt talar de varmt om olika stads­delar, om Ribersborgsstranden och om Malmö FF – men olusten inför antisemitismen gör att de inte ser någon framtid här. De vill till Stockholm, London, Paris, Ottawa, New York, Tel Aviv.”

Ira Forman åker nu vidare till Danmark. Där har redan det hänt som inte får hända här. Det skrämmande är att det inte finns någonting – åtminstone kan jag inte komma på något – som säger att det faktiskt inte kan göra det också här.

Det är den akuta frågan.

Den långsiktiga handlar om så mycket mer – om ett civilsamhälle som säger ifrån, om vanliga medborgare som säger ifrån, om en skola som orkar ta frågan på allvar och så vidare.

 

 

 

 

Om gästbloggen


Fredrik Johansson är gästbloggare hos SvD Ledare. Han är kommunikationsrådgivare på Kreab och sitter även i styrelsen för Stiftelsen Fritt Näringsliv.


Här bloggar han i huvudsak om svensk inrikespolitik, men ibland även om annat. Eventuella åsikter är hans egna.